Jag är gravid (i'm pregnant)

Okey. Jag är gravid.
Jag slutade med mina p-piller i April och då var tanken att vi skulle försöka starta en liten familj. Allting gick bra, vi har en lägenhet och jag var klar med utbildningen och hade fått jobb. Sen började jag må dåligt och tänkte ärligt talat att jag inte skulle kunna bli gravid eftersom jag mådde så dåligt, att de endokrina organen inte skulle samarbeta som vanligt, när man mår bra.
Men nu hände det Tillsist i alla fall.
Jag är inte ledsen över att jag är gravid och inte * heller. Jag är bara så orolig över allting numera samtidigt som jag är glad.
Jag har ärligt inte velat ta livet av mig, eller skada mig på länge. Vet inte om det är hormonerna som får mig att må bättre, eller om medicinen verkligen fungerar äntligen.
Har även fått se över min medicknlista med läkaren och ska bli remitterad över till specialistmödravården då jag kommer behöva extra kontroller än normalt.
Det kommer nog ta ett tag innan vi landar i det här, jag är mest förvånad, förvirrad, orolig och glad.

English:

Okay. I am pregnant. 

I stopped using my birth control pills in April and then the idea was that we would try to start a small family. Everything went well, we have an apartment and I finished my education and had a job. Then I started to feel bad and honestly thought I couldn't get pregnant because I felt so bad that the endocrine organs would not cooperate as usual like when you feel good. 

But now it happened at least. 

I am not sorry that I am pregnant and not * either. I'm just so worried about everything nowadays while I'm happy. 

I honestly didn't want to kill myself, or hurt myself for a long time. Don't know if it is the hormones that make me feel better, or if the medication is finally working. 

Have also had to review my medical list with the doctor and will be referred to the specialist maternity care as I will need extra checks than normal. 

It will probably take a while before we land in this, I am most surprised, confused, worried and happy.

Efter läkarsamtal (After the doctors apoitment)

okey. Jag träffade min psykiatri läkare och min man var med.
Min läkare tog mig seriöst och hade ett bra bemötande och diskuterade flera alternativ för mig.
1. Vi höjer min antidepressiva och ser om det hjälper.
2. Vi höjer litium (som ligger lågt) och ser om det hjälper
3. Jag gör en ny utredning för min EIPS (Emotionell instabil personlighetsstörning)/Borderline. Och om det visar på det fortfarande så får jag en remiss till Uppsala för att genomgå behandling.
Min läkare bad mig också att inte ge upp och kämpa lite till. Att jag inte behöver dö och att vi löser det här tillsammans.
  Jag tror att det är höjningen av antidepressiva för några dagar sen som gör att jag har värre ångest nu. Jag river sönder mig på bröstkorgen och har så svårt att andas så jag tror jag ska tuppa av.
Vi får se hur det här artar sig nu.

Engelska: 

okay. I met my psyciatric doctor with my husband.
My doctor took me seriously and had a good response and discussed several options for me.
1. We raise my anti-depressant and see if it helps.
2. We raise lithium (which is low) and see if it helps
3. I am doing a new investigation for my EIPS (Emotional Unstable Personality Disorder) / Borderline. And if it still shows, I get a referral to Uppsala to undergo treatment.
My doctor also asked me not to give up and fight a little more. That I don't have to die and that we solve this together.
  I think it's the rise of antidepressants a few days ago that makes me worse now. I tear myself on the chest and have a hard time breathing so I think I should pass out.
We'll see how this works now.

Jag kommer dö (I will die)

Nu har jag varit på vc fyra gånger den här veckan. Pga sårvård och blodprov.
Jag har kliat upp så mycvket sår på mina ben som inte slutade vätska. Jag fick byta strumpor hela tiden och fastnade i byxor. Jag trodde det var en mild infektion, men det vätskar bara ovanligt mycket.
Jag har alltså ett nytt självskadebeteende nu och inte bara ett återfall.Jag känner suget hela tiden.
Jag är rädd att min läkare inte kommer tro på mig, att jag mår dåligt, när jag träffar honom, eftersom jag ser frisk ut. Jag ser friskt ut när jag borstar håret, sminkar mig och har rena kläder. Men jag ändå ska dö av den här sjukdomen så kan jag lika gärna se bra ut när jag dör.
Jag får bestämma ett datum när jag ska dö. På något effektivt sätt. Mår jag inte bra det datumet så tar jag livet av mig.

english:

Now I have been to the health center four times this week. Due to wound care and blood tests.
I have been scratching so much wound on my legs that did not stop fluid. I had to change socks all the time and got stuck in pants. I thought it was a mild infection, but it just liquids unusually much.
I  have a new self-harm behavior now and not just a relapse. I feel the craving all the time.
I am afraid that my doctor will not believe me, that I am feeling bad when I meet him, because I look healthy. I look healthy when I brush my hair, make up and have clean clothes. But if I still have to die from this disease so I might as well look good when I die.
I have to set a date when I will die. In some effective way. If I don't feel good on that date, I'll kill myself.

Studerar på egen hand (study on my own)

Jag studerar, eftersom jag känner att jag inte minns något. Det är nog depressionen som spökar med min hjärna. Men det känns som att jag inte minns något av min utbildning, så jag studerar om allting igen.
Jag söker även jobb, men jag tror inte det är någon arbetsgivare som söker personal på 75%.
Min man fick även ta ett nytt lån, för att betala av sina skulder och så vi har lite pengar att röra oss med eftersom jag inte har något jobb.

English:

Im studying, cuz it feels like i cant remeber anything. Its probably the depression thats fucking with my brain. But it still feels lika i cant remeber my education, so im studying it all again.
And im also searching for work, but i dont think any employer want staff o75% worktime.
My husband even had to take another loan, so he could pay some depths and so we have some money to be able to have food and rent because i dont have a work.

Panik (Panic)

Jag är så satans trött hela tiden. Det är som om jag är helt tom på energi.
Jag har börjat äta en högre dos på D-vitamin nu. Det finns studier på att det kan hjälpa mot psykiska sjukdomar. Vi får hoppas att det bara är säsongen som ökar min trötthet. Eller så är det depressionen som orsakar det.
Jag fortsätter klösa mig själv. Det är som om jag släpper ut luften ur en ballong som ska explodera. Jag får tillfällig lättnad av att göra det. Men jag blir rädd. Snart kommer det bli att jag sitter med rakblad och skär mig. Jag vill inte hamna där igen.
Jag har också så grov panik. Jag måste söka jobb igen eftersom vi inte har någon mer ekonomi för att klara oss längre tid. Jag har panik över det eftersom jag kan inte jobba och må såhär. Hur ska jag kunna klara av det utan att krascha ännu mer? Det är ungefär som att kasta tändvätska på en brinnande eld.
Panik. Panik. Panik. Panik. 

English: 

I'm so damn tired all the time. It's as if I'm completely out of energy.

I have started eating a higher dose of vitamin D now. There are studies that it can help against mental illness. We can only hope that it is only the season that increases my fatigue. Or it is the depression that is causing it.

I continue to scratch myself. It's like letting the air out of a balloon thats about to explode. I get temporary relief from doing so. But I get scared. Soon it will be that I sit with the razor blade and cut myself. I don't want to end up there again.

I also got panic so much. I have to look for a job again because we have no more finances to cope with longer. I panic about it because I can't work and feel like this. How can I manage without crashing even more? It's kind of like throwing lighter fluid on a burning fire.

Panic. Panic. Panic. Panic.

Fuck off (Fuck off)

Jag blir så frustrerad!
Jag har varit sjukskriven nu över en månad och jag får ingen ekonomisk ersättning över huvudtaget! Inte från försäkringskassan och inte från socialförvaltningen heller. Dem tycker att jag ska skilja mig så får jag pengar annars kan ju min man försörja mig enligt dem. Är vi tillbaka på 1850 talet?!
Jag har gråtit och gråtit och klöst mig under lång tid nu.
Min man fick ta ett lån för att vi skulle kunna betala hyra och mat.
Helt sjukt att man inte ska få hjälp i ett välfärdssamhälle. Fuck off.
Och nu har jag fått sparken dessutom pga min psykiska ohälsa. Så jävla lämpligt. 

Ps. Min man skaffade mig en liten kattunge när jag kom hem från avdelningen (vilket han säger att han inte skulle gjort om han visste att vi skulle få sådana här problem)

English: 

I get so frustrated!

I have been on sick leave for over a month now and I do not receive any financial compensation at all! Not from the Social Security Office and not from the social services either. They think I should get divorced so I get money otherwise my husband can support me according to them. Are we back in the 1850s ?!

I have been crying and crying and scratching myself in panic for a long time now.

My husband had to take out a loan so we could pay rent and food.

Absolutely sick that you should not get help in a welfare society. Fuck off.

And now I have also been fired because of my mental illness. So fucking appropriate.

Ps. My husband got me a little kitten when I got home from the ward (which he shouldent have if we knew we should get this kind of problem)

Hemma från avdelningen (home from the pshyc ward)

Har varit hemma nu i ca en vecka. Vart utskriven för att jag inte längre har känslosammabrott. Så väldans typiskt att man inte får hjälp när man inte är sjuk, men man är för frisk för att få hjälp? Nu få ju min ordinarie psykiatri ta vid. Var där idag och träffade sjuksyster. Men nu ett annat problem. Jag får inte någon ersättning från försäkringskassan, eftersom jag inte haft arbete i ett halvår. Så nu får jag ingen hjälp där heller fast jag är sjuk.
Min sjuksyster hjälpte mig att skriva ut mitt läkarintyg som jag ska ta med mig till socialförvaltningen. Och hoppas att jag får igen ett försörjningsstöd.
Jag fick ett sammanbrott igår och klöst sönder mig igen. Och jag pratar inte om en liten rispa, utan klöst tills det blödde.
Det hjälper något. Det lindrar ångesten lite. Tillfälligt. Men bara tillfälligt

English: 

Have been home now for about a week. Been discharged because I no longer have emotional breakdowns. So typical that you don't get help when you're not sick, but you're too healthy to get help? Now my regular psychiatry needs to treat me. Was there today and met my nurse. But now another problem. I do not receive any compensation from the insurance fund, as I have not had work for six months. So now I get no help there even though I'm sick.

My nurse helped me print out my medical certificate which I will take with me to the social services department. And hope I get a support grant again.

I had a breakdown yesterday and I scratched myself again. And I'm not talking about a little scratch, but scratching until it bleed.

It helps something. It relieves anxiety a little. Temporarily. But only temporarily

Psykiatriakuten igen (pshyciatric emergency again)

Jag går igenom en kris varje gång jag hamnar i en depression. Det är som om jag får en chock av insikten att det kommer alltid vara såhär. Jag kommer fortsätta få episoder under hela mitt liv. Och det finns inget jag kan göra åt det.
Jag är just nu på en psykiatrisk avdelning, efter att sökt till psykakuten då jag skulle hoppa från balkongen. Det var som om min kropp rörde sig självmant. Men lyckades bryta det i sista sekund. Det är ju ett starkt varningstecken om kroppen går på automatik för att ta livet av sig.
Nu har jag varit på den här avdelningen i över en vecka och haft x antal nervsammanbrott och gråtit och klöst sönder mig själv. Har även fått börja med antidepressiva nu också. Kändes något lättare att andas och inte så känslosamma utbrott. Kan kanske vara därför det är extra tungt idag, för att den börjat komma in i systemet. Eller så är jag tillbaka från början

English:
I go through a crisis every time I get into a depression. It's like I get a shock from the realization that it will always be like this. I will continue to have episodes throughout my life. And there is nothing I can do about it.I am currently in a psychiatric ward, having applied to the psychiatrist when I would jump from the balcony. It was as if my body was moving on its own. But managed to break it at the last second. After all, it is a strong warning sign if the body goes on automatic to kill itself.
Now I have been in this department for over a week and had x number of nerve breakdowns and cried and scratch myself really bad. Have also got to start with antidepressants now too. Felt slightly easier to breathe and not so emotionally erupting. Maybe that is why it is extra heavy today, because it started to get into the system. Or I'll be back from the beginning

enklare att dö (easier to die)

Fick precis hem brev via min försäkring jag har. Det står att min man får betalt i fall av dödsfall. Oavsett orsak till mitt dödsfall.
Det här är ju inte bra med planerna jag har. Nu helt plötsligt vart det enklare för mig att dö.

English:

Just got home letter via my insurance I have. It says that my husband gets paid in the event of death. Whatever the cause of my death.

This is not good with the plans I have. Now all of a sudden it was easier for me to die.

Existerar fortfarande (still exists)

Okey. Jag lever fortfarande. Om så bara en minut i taget.
så. Precis gjort ett 12 timmars pass på jobbet, med panikångest och depression. Har dessutom gått 11 tusen steg och har nu blåsor under fötterna. Och innan dess så hade jag redan kliat sönder min fot.
Klapp på axeln till mig att jag fortfarande existerar.

English: 

Okay. I'm still alive. If only one minute at a time.

so. Just made a 12 hour shift at work, with panic anxiety and depression. Has also walked 11,000 steps and now has blisters under my feet. And before that, I had already scratched my foot.

Hit on the shoulder that I still exist.

Räkna pulsen (count the heartbeat)

Igår spenderade jag tid med att räkna * puls. Inte för att jag var orolig. Utan mer att jag försökte hänga kvar vid något som betyder mer än mig själv. Just nu, och i den stunden, så är * mer värd än mig.
Jag smider planer tillsammans med rösterna i huvudet, för hur jag bäst kan ta livet av mig. Jag ska göra det på ett effektivt sätt och fixa lite grejer utan att det blir för mycket jobb efteråt för *. Begravning, att han inte har några skulder att betala av, se till så ambulansen eller så hittar mig innan han gör det, och självklart ett brev där jag förklarar att jag är ledsen över att jag försvann i förväg från honom. Men att jag inte orkade längre.

English: 

Yesterday I spent time counting *'s heart rate. Not because I was worried. No more trying to stick to something that means more than myself. Right now, and at this moment, * is worth more than me.

  I do plans together with the voices in my head, for how I can best kill myself. I'll do it efficiently and fix some stuff without it being too much work afterwards for *. Burial, that he has no debts to pay off, make sure the ambulance or so find me before he does, and of course a letter explaining that I am sorry that I disappeared in advance from him. But that I couldn't cope anymore.

Psykisk oro (pshyciatric agitation)

Jag måste ha något att pilla på hela tiden. Antingen mina naglar som är obefintliga nu och mest blöder.
Eller min virkning, som jag nu har blåsor på fingrarna av. Eller pilla på mina smycken. Eller Så bra gunga fram och tillbaka med kroppen.
Det är en oro som jag inte kan bli av med. Och jag kan inte sluta tänka på att riva upp huden på mig, eller att jag vill bita mig. Jag vill ta knivar och skära skära skära tills det slutar. Tills allting slutar. Tills det slutar göra ont. Tills jag kan andas. Tills det hemska försvinner. Tills jag får en lättnad. Tills jag får lugn.

English: 

I have to have something to peel on all the time. Either my nails that are non-existent now and mostly bleed.

Or my crochet, which I now have blisters on my fingers. Or pill on my jewelry. Or swing back and forth with the body.

It's a concern I can't get rid of. And I can't stop thinking about tearing up my skin, or wanting to bite me. I want to take knives and cut cut cut until it ends. Until everything ends. Until it stops hurting. Until I can breathe. Until the horrible disappears. Until I get a relief. Until I get calm.

Psykiatriakuten (the pshyc ward)

Nu har jag precis varit inskriven på psykakuten. Jag var livrädd. Men Jag var också livrädd för att jag faktiskt skulle lyckas ta livet av mig också.
Jag radade upp knivarna hemma och började fundera på om jag skulle kunna pricka bukaortan och blöda ihjäl. Eller på om jag skulle gå och dränka mig borta vid dammen.
Då insåg jag att jag behövde hjälp. Så jag tog det jag behövde i en väska och åkte. Det tog emot så många gånger på vägen dit och jag var nära på att göra något oerhört farligt, men jag tog mig dit. Och grät hysteriskt när dem skrev in mig på avdelningen.
Fick även sjukskriva mig från jobbet (skyllde på feber som inte gav sig). Jag som hade lovat mig själv att aldrig skriva in mig på en avdelning igen, och ångrade mig många gånger jag var där inne. Men nu när jag blivit utskriven så vill jag egentligen bara skriva in mig igen. Alla mörka tankar pressar mig. Jag har så kraftig ångest att jag har svårt att andas och det gör så ont. Jag vill ta knivar och skära och skära tills det slutar göra ont. Jag vill byta ut den smärtan jag inte kan hantera mot en smärta som jag kan hantera. Men jag ska lugnt sitta här och kämpa emot. Jag kan inte åka in på avdelning igen. Det går inte något mer

English:

Now I have just been enrolled in the psychiatric care. I was terrified. But I was also terrified that I would actually succeed in killing myself too.

I lined up the knives at home and started to wonder if I could prick the abdominal aorta and bleed to death. Or if I should go and drown myself at the pond.

Then I realized that I needed help. So I took what I needed in a bag and went. It took so many times on the way there and I was close to doing something extremely dangerous, but I got there. And cried hysterically as they enrolled me in the pshyc ward.

Also got me sick leave from work (blamed for a fever that didn't went away). I who had promised myself never to enroll in a psych ward  again, and regretted many times I was in there. But now that I've been discharged, I really just want to go back. All dark thoughts push me. I have so much anxiety that I have trouble breathing and it hurts. I want to take knives and cut and cut until it stops hurting. I want to replace the pain I can't handle with a pain I can handle. But I will sit quietly here and fight against. I can't go into the pshyc ward again. There is nothing more i can do. 

Mixad? (Mixed?)

Åååh jag vet inte vart jag ska börja någonstans. Det är så mycket som virvlar omkring i mitt huvud. Jag är nog kanske i en blandepisod, jag känner mig uppåtvarvad men har väldigt mycket ångest och tänker ibland på självmord.
Det är så mycket på jobbet också, och så mycket som händer privat med anfallen, och prat om att vi kanske ska bli fler i familjen snart. (Vilket jag är överlycklig över)
Jag känner mig ärligt talat vilsen vad det gäller jobbet. Känns som om jag inte ens gått en utbildning. Allting är som bortblåst i huvudet känns det som. Men det är bara en overload. Och troligtvis att jag har prestationsångest då jag har majoriteten av ansvaret på jobbet nu, då jag går med två som är nya och som jag får hjälpa en hel del. Och där dom vänder sig till mig med saker. Och jag som redan hade press på mig själv innan från min sida.
Känns bara slm att det ät väldigt mycket som händer nu och jag har fått vatten över huvudet. Har återigen samma känsla som förut; att jag behöver sätta mig och läsa igenom ALLA kursböcker. Och det är skitbra att jag då är i en mixad period och ska vara på jobbet, men inte direkt som att jag kan sjukskriva mig i morgon då det är helg. Får helt enkelt ta en sak i taget, minimalt med intryck (så gott det går) och sömn (vilket jag inte kommer få mycket inatt) och återhämtning. Och eventuellt plugg när jag är ledig.
Och jag blir förvirrad av att läsa min egen text här.....

English: 

Oh yeah I don't know where to start anywhere. It's so much like swirling around in my head. I am probably in a mixed episode, I feel upset but have a lot of anxiety and sometimes think about suicide.

There is so much at work too, and so much is happening privately with the seizures, and talk about maybe we should be more in the family soon. (Which I'm happy about)

I honestly feel lost in the job. Feels like I haven't even attended an education. Everything is as blown away in the head it feels like. But that's just an overload. And probably because I have a performance anxiety because I have the majority of responsibility at work now, when I go with two who are new and who I get to help a lot. And there they turn to me with things. And I who already had pressure on myself before on my part.

It just feels like there's a lot going on now and I've got water over my head. Again have the same feeling as before; that I need to sit down and read through ALL the course books. And it is good that I am then in a mixed period and should be at work, but not immediately as I can take sick leave tomorrow when it is weekend. May simply take one thing at a time, minimal with impressions (as good as possible) and sleep (which I will not get much tonight) and recovery. And possibly study when I'm free.

And I get confused by reading my own text here .....

Uppföljning av anfallen (monitoring the attacks)

Nu har jag fått akutremisser efter att jag varit på akuten fler gånger. Har fått 8 anfall under ca 3 veckor och fått göra en skiktrötgen av hjärnan och nu även EEG, där jag fick ett anfall också.
Jag får svar om ca 2 veckor vad EEG visade. Det känns nervigt, och uppenbarligen hade jag gått och spänt mig över det här och gått på restbatteri för jag sov i ca 17 timmar efteråt.
Min chef är nu också informerad om det här, och jag har sagt som till alla andra att de misstänker att det är epilepsi, och att jag har medicin för det.
Oavsett om det är somatisk epilepsi, eller om det är psykisk epilepsi, så får jag ändå anfall, och det är ingen som behöver veta den bakomliggande orsaken.
Det känns ändå bra på jobbet numera, det känns som om jag kommit in i gänget på arbetet, och som om jag börjar känna mig bra där, trots mina anfall. Och jag hoppas och tror att dem ska förlänga mitt kontrakt där.
Nu ska jag faktiskt ta och sätta mig och plugga lite, och förbättra mitt minne lite grann. 

English: 

Now I have received emergency recitals after I have been to the emergency room several times. Has received 8 seizures for about 3 weeks and has had to make a tomography of the brain and now also EEG, where I got a seizure too.

I get answers about 2 weeks what EEG showed. It feels nervous, and obviously I was tense over this and went on a residual battery because I slept for about 17 hours afterwards.

My boss is now also informed about this, and I have said to everyone else that they suspect it is epilepsy, and that I have medicine for it.

Whether it is somatic epilepsy, or if it is mental epilepsy, I still get seizures, and no one needs to know the underlying cause.

It still feels good at work nowadays, it feels like I have entered the gang at work, and as if I am starting to feel good there, despite my attacks. And I hope and believe that they will extend my contract there.

Now I should actually take and study a bit, and improve my memory a little bit.

Ytterligare anfall (more attacks)

Jag har fått ytterligare 3 anfall efter att jag var på akuten. Inte lika kraftiga dock. Min psykiatriläkare är dock väldigt tveksam till att det här ska vara psykogent, och var inte så väldans glad på läkaren på akuten, och uppmanade mig att söka akut igen om inte anfallen minskar.
Fick dock berätta för min arbetsledare om det här, men jag sa att läkaren på akuten misstänker att det är epilepsi och att jag fått medicin för det. Det är ju halva sanningen även om det inte är hela.
Nu ska jag bara berätta för min chef också, och hoppas att hon inte sparkar mig.
Jag är livrädd för att få ett nytt anfall och har i stort sett brytit ihop efter varje gång. Jag förlorar ju faktiskt kontrollen över min egen kropp. Men nu har jag gjort ett armband där det står "anfall" på, utifall det skulle hända ute bland folk.
Utöver det så har det psykiska måendet försämrats igen, jag var hypoman under ca två dygn under veckan men nu känns det som att det vänder och börjar gå nedåt.

English: 

I've had another 3 attacks after I was in the emergency room. Not as powerful though. However, my psychiatrist doctor is very doubtful that this should be psychogenic, and was not so fond of the doctor in the emergency room, and urged me to seek emergency again if the attacks did not decrease.

However, I got to tell my supervisor about this, but I said that the doctor in the emergency room suspects that it is epilepsy and that I received medication for it. It is half the truth even if it is not the whole.

Now I'm just going to tell my boss too, and hope she doesn't kick me.

I am terrified of getting a new attack and have broken down after each time. After all, I actually lose control of my own body. But now I have made a bracelet where it says "seizure", in case it would happen out among people.

In addition to that, the psychic mood has deteriorated again, I was hypomanic for about two days during the week but now it feels like it is turning and starting to go down.

Form av Anfall (Some form of Attack)

Ja, ikväll fick jag reda på hur dåligt man kan må och hur utsatt man verkligen kan vara. Jag fick något form av anfall på jobbet. På akuten sa dem att det var panikångest, men jag har aldrig tidigare upplevt sådant här vid panikångest. Det tjöt i öronen, synfältet vart svart utöver blinkande ljus och mitt huvud och arm rörde sig av sig själv i krampande rörelser, och jag var fullt medveten bara att jag inte kunde göra något.
Kollegorna skickade mig direkt till akuten och fick dock vänta fint på en läkare. Klart dem säger panikångest när dem inte hittar något fel efter 5 timmar.

English: 

Yeah, tonight I found out how bad you can feel and how exposed you can really be. I got some kind of attack at work. In the emergency room, they said that it was a panicattack, but I have never before experienced things like this during a panicattack. It rang in the ears, the field of vision was black in addition to flashing lights and my head and arm moved by themselves in convulsive movements, and I was fully aware that I could not do anything.

The colleagues sent me directly to the emergency room and got to wait for a doctor. Clearly they say panicattack when they find no fault after 5 hours.

Symptom och psykiskt mående (symptoms and mentaly mood)

Jag känner mig fortsatt gravid med olika symptom som tyder på det. Nu har jag gjort två olika gravtest vid olika dagar och jag är osäker på resultat. Det visar svaga linjer av positivt, men jag vet inte om det är falskt positivt för att jag får för mig att jag ser svaga streck.
Jag får se till att testa mig igen om en vecka och se vad resultatet blir.
Jag ska till gynekologen om ca två veckor av en annan annledning, så får ta upp det då att jag känner mig gravid.

Utöver det så har jag fortsätta besvär av "hallucinationer" och hypomanisk mående som gör mig väldigt energifylld till nivån att jag är rastlös när jag sitter still. Men även ångesten är ökad. Och jag har stundvis svårt att skilja mina hallucinationer från verkligheten då det är oftast i situationer när andra pratar med mig i verkligheten.
Min läkare rekommenderade att jag ska börja med mediciner igen under ett telefonsamtal, och jag gick motvilligt med på det. Eftersom det är inte bra att jag är gräns psykotisk och hallucinationerna skrämmer mig en del.
Så nu har jag börjat med svag dos av medicineringen för att se om det hjälper något.

Utöver det går det bra på jobbet. Det känns super bra även om jag inte alltid mår bra på jobbet med mitt eget bagage, men jag skjuter det åt sidan när jag är där. Jag är inte där för mitt mående utan för att hjälpa mina kunder

English: 

I still feel pregnant with different symptoms suggesting it. Now I have done two different pregnancy tests on different days and I am uncertain about results. It shows weak lines of positive, but I do not know if it is false positively because I get to see that I see weak lines.

I'll get to try again in a week and see what the result is.

I am going to the gynecologist in about two weeks of another annoyance, so may take it up then that I feel pregnant.

Besides that, I have continued trouble with "hallucinations" and hypomanic thinking that makes me very energetic to the level that I am restless when I sit still. But even the anxiety is increased. And I sometimes find it difficult to distinguish my hallucinations from reality as it is usually in situations when others talk to me in reality.

My doctor recommended that I start medication again during a phone call, and I reluctantly agreed to it. Because it is not good that I am a limit psychotic and the hallucinations scare me a lot.

So now I have started with a weak dose of medication to see if it helps.

Besides that, it works well at work. It feels super good even though I don't always feel good at work with my own bagage, but I shoot it aside when I'm there. I am not there for my purpose but for helping my customers

Gravtest och psykiskt mående (pregancy test and pshycic mood)

Jag gjorde ett gravtest igår. Hormonerna borde vara tillräckligt höga för att ge utslag på ett test enligt min beräkning. Testet visade negativt. Och jag vart riktigt ledsen. Jag trodde inte jag skulle bli ledsen eftersom jag hoppades på att det skulle vara negativt, men uppenbarligen ville jag att det skulle vara positivt.
Får se om en vecka ifall min mens dyker upp eller inte. Är lika bra att jag inte är gravid ändå. Eftersom jag inte har tillräckligt med arbetsdagar för att få en bra föräldrapenning sen. Och dessutom att jag inte är stabil i mitt mentala mående än för att bli gravid. Jag vill gärna vara så stabil som möjligt psykiskt när jag är gravid.

Utöver det här så har jag märkt sista tiden att jag hör saker igen, som jag tror är på riktigt, fast ingen annan hör det. Eller att jag tror att någon i min närhet säger något, fast dom inte gör det.
Det här är inte bra, att jag tror jag hör saker och att det är på riktigt, fast det inte är det. Att jag inte kan skilja på det.
Det här har fått mig att börja fundera på om jag borde börja med mediciner igen. Men samtidigt så vill jag ha livskvalité. Och hittills har jag inte fått det när jag haft mediciner. Men ska jag må dåligt? Eller ska jag gå på mediciner och inte kunna leva mitt liv?
Hittills har jag inte hittat något mellanläge där det är bra. Dessutom, om jag blir gravid när jag går på mediciner så är det återigen risk att jag skadar fostret med medicinerna på olika sätt. Och jag vill verkligen inte skada fler barn på det sättet. Det är ju därför jag fått göra abort tidigare. Men ett foster blir ändå påverkat på negativa sätt om jag mår dåligt psykiskt under en graviditet. Det här känns som pest eller kolera situation. 

English: 

I did a pregnancy test yesterday. The hormones should be high enough to give a test result in my calculation. The test showed negative. And I was really sad. I didn't think I would be sad because I was hoping it would be negative, but obviously I wanted it to be positive.

May see in a week if my period turn up or not. It's just as good that I'm not pregnant anyway. Because I do not have enough working days to get a good parental allowance then. And also that I am not stable in my mental gait than to get pregnant. I want to be as stable as possible mentally when I am pregnant.

In addition to this, I have noticed lately that I hear things again, which I think is real, though no one else hears it. Or that I think someone in my vicinity says something, though they do not.

This is not good, I think I hear things and that it is for real, though it is not. That I cannot distinguish it.

This has made me start thinking about whether I should start taking medicines again. But at the same time, I want quality of life. And so far I haven't had it when I had medications. But should I feel bad? Or should I go on medication and not be able to live my life?

So far I have not found any intermediate position where it is good. Also, if I get pregnant when I go on medication, it is once again the risk that I will harm the fetus with the medicines in different ways. And I really don't want to hurt more babies that way. That's why I have had to abort earlier. But a fetus is still affected in a negative way if I feel ill mentally during a pregnancy. This feels like be between the devil and the deep blue sea.

Avtal! (Agreement!)

Nu har jag skrivit avtal! Jag har ett jobb!
Berättade även att jag är tillgänglig redan nu för jobb, då läraren behöver tid på sig att rätta våra uppgifter osv innan examen.
Så jag går på intro redan den 20: onde.

Jag är ganska så orolig också, eftersom jag sista tiden har glömt mina p-piller vid flera olika tillfällen. Det här känns ju inte lovligt direkt.
Vi får se om min mens dyker upp om 2 veckor ca.
Jag tror också att jag psykar mig själv, jag känner att jag har en del graviditets-symptom också, och enligt min beräkning är jag i ca v 3 om jag är gravid. Då borde man ju kanske ha symptom egentligen, men jag kan ju inbilla mig också eftersom jag är nojjig. Får se om min mens dyker upp. 

English:

Now I have signed an agreement! I have a job!

Also told her that I am available now for jobs, since the teacher needs time to correct our tasks etc. before graduation.

So I go on intro already on the 20th.

I'm pretty worried too, because lately I have forgotten my birth control pills on several different occasions. This doesn't feel legal right away.

We'll see if my period pops up in 2 weeks approx.

I also think that I am pshycing myself, I feel that I have some pregnancy symptoms as well, and according to my calculation I am in about v 3 if I am pregnant. Then maybe I should have symptoms really, but I can imagine myself because I am kinda worried. May see if my period shows up.

Telefonsamtal (phonecall)

Idag ringde arbetsgivaren från Socialpsykiatrin och hon vill skriva avtal med mig!
Jag är så överlycklig och jag började i princip gråta efter samtalet. Det här är mitt första riktiga jobb sen jag vart sjuk med mina diagnoser. Jag kan inte fatta det!
Jag ska dit och skriva avtal på fredag, och jag är i stort sett tillgänglig redan nu för att börja jobba. Det här är så jävla grymt! 

English:

Today the employer called from the Social Psychiatry and she wants to sign an agreement with me!

I am so overjoyed and I basically started crying after the conversation. This is my first real job since I was ill with my diagnoses. I can't understand and get a grip of it!

I'm going there and writing an agreement on Friday, and I'm pretty much available now to start working. This is so damn awesome!

Varit på intervjuer (Been on interviews)

Det kändes bra på intervjun i torsdag och vart runtvisad och presenterad för resten av personalen osv. Men det som inte kändes bra var att arbetsgivaren ville signa mig på ett avtal som vårdbiträde eftersom jag inte fått mitt diplom än. (Vilket jag får om en månad).
Såhär i efterhand är jag förbannad. Jag har ändå kämpat i över två år för min yrkestitel, så vill någon ta det ifrån mig. Jag har inget emot vårdbiträden, men jag är undersköterska inte något annat. Nej tack. Ni kan ge erat jobb till någon annan då.

Var förresten på intervju igår på Socialpsykiatrin (Och hade panikångest över det natten innan också) och det gick superbra! Arbetsgivaren var väldigt nöjd och sa att hon ville skriva avtal med mig också, efter att hon pratat med mina referenser.
Kändes för övrigt som att jag bullshitade henne lite grann under intervjun när hon frågade om min historia med psykisk ohälsa. Och jag förklarade lite grann om Utmattningssyndrom som jag haft i samband med en jobbig tid med min mamma (har haft Utmattningssyndrom, men inte exakt så) och jag berättade inget om mina andra diagnoser. Jag har ingen skyldighet att göra det om det inte påverkar mitt arbete, och det gör det inte. De påverkar istället mitt privatliv. Dessutom har inte en arbetsgivare med min sjukdomshistoria att göra, det är privat. Och man ska skilja på arbete och privat. Så jag förde henne lite bakom ljuset, men med grund. Tänker inte heller bli förminskad och nedvärderas pga mina diagnoser, även om hon jobbar inom Socialpsykiatrin så borde hon inte vara dömande, men man ska aldrig ta det för givet. Så den intervjun kändes bra. Fick även ett mail på kvällen från min lärare om att han pratat med henne!

Utöver det här så har jag känt mig slutkörd psykiskt. Så fort jag ska göra ansträngande saker som kräver mig uppmärksamhet och fokus, så är det som om min kropp reagerar med någon slags panik. Jag får hjärtklappning, oro, skakar och fryser.
Jag måste ta det lugnare och ta hand om mig själv (börjar bli uttjatat att jag säger så). Inte för att jag vet vad som orsakar de här psykiska besvären, men får arbeta förebyggande.
Hade dessutom en mardröm för en vecka sedan. Den mardrömmen slutade med att jag rev sönder min arm i sömnen med naglarna.... 

English: 

It felt good at the interview this Thursday and was all around and presented to the rest of the staff etc. But what did not feel good was that the employer wanted to sign me up for a contract as a care assistant because I did not receive my diploma yet. (Which I get in a month).

So afterwards I am pissed off. I have been struggling for over two years for my professional title, so someone wants to take it away from me. I have nothing against care assistants, but I am not a care assistant. No thanks. You can give your job to someone else then.

By the way, was on an interview yesterday at Social Psychiatry (And had panic anxiety over it the night before too) and it went great! The employer was very pleased and said that she wanted to sign an agreement with me, too, after she talked to my references.

I felt like I bullshited her a little bit during the interview when she asked about my history of mental illness. And I explained a little about Fatigue Syndrome that I had in connection with a hard time with my mother (has had fatigue syndrome, but not exactly so) and I told nothing about my other diagnoses. I have no obligation to do so unless it affects my work, and it does not. Instead, they affect my privacy. In addition, an employer with my medical history does not have it, it is private. And one should distinguish between work and private. So I brought her a little behind the light, but with reason. Will not be reduced and downgraded because of my diagnoses, even if she works in Social Psychiatry so she should not be judgmental, but you should never take it for granted. So that interview felt good. Also got an email in the evening from my teacher that he talked to her!

In addition to this, I felt psychologically exhausted. As soon as I do strenuous things that require me attention and focus, it is as if my body reacts with some kind of panic. I get palpitations, anxiety, shakes and freezes.

I have to take it slower and take care of myself (starting to get worn out that I say so). Not because I know what causes these mental disorders, but must work preventively.

Also had a nightmare a week ago. That nightmare ended up tearing my arm in my sleep with my nails.

Arbetsintervju (workinterview)

Nu har jag haft panikångest i över 12 timmar ca. Jag har nog mest panik över arbetsintervjuer, men också att det har varit så mycket sista tiden. Gjort 3 olika examens uppgifter på två dygn, sökt jobb, varit i skolan, och hur det var under min APL.
Pratade med min lärare om det här och han förklarade att många elever har kommit från den APL-platsen och gråtit. Och att jag inte ska ta åt mig av dem eftersom dom bara känner sig hotade av mig då jag har en högre utbildning.
Bråkade med mamma igår också. Hon vill bara att alla ska rätta sig efter hennes orimliga krav, så jag vart arg på henne. Igen.
För övrigt så pratade jag med en psykolog på videosamtal häromdagen, och hon förklarade för mig att det inte alls är ovanligt med prestationsångest och dåligt mående vid förändringar oavsett om det är positiv eller negativ förändring. Hon nämnde även att jag kanske har SÄ (selektiv ätstörning), vilket * nämnde att han läst en artikel om. Den här diagnosen verkar stämma på mig efter att jag läst på.
Nu ska jag förbereda mig inför intervjun och försöka äta lite frukost

English: 

Now I have had panic attacks for over 12 hours approxy. I probably have most panic over work interviews, but also that it has been so much lately. Made 3 different degree assignments in two days, applied for a jobs, been in school, and how it was during my APL.

Talked to my teacher about this and he explained that many students have come from that APL site and cried. And that I should not care about them because they just feel threatened by me since I have a higher education.

I got so tired of mum yesterday too. She just wants everyone to adhere to her unreasonable demands, so I was angry with her. Again.

I talked to a psychologist on video conversations the other day, and she explained to me that it is not at all unusual with performance anxiety and poor attitude when it comes to changes regardless of whether it is positive or negative change. She also mentioned that I might have SÄ (selective eating disorder), which * mentioned that he read an article about. This diagnosis seems to match me after I read on.

Now I have to prepare for the interview and try to have some breakfast.

Jobbsökande (serching for job)

Jag "råkade" söka över 25 olika jobb inom vården för några dagar sen, och nu ska jag gå på 7 olika intervjuer dom nästkommande 2 veckorna. Känns sjukt att arbetsgivare i stort sett jagar mig. Och jag börjar bli ganska så nervös. Tänk om jag får hjärnsläpp mitt under intervjun när dom ställer frågor

English: 

i "Accidently" searched over 25 different jobs in the healthcare a few days ago, and now im going on 7 diefferent interwievs  the next 2 weeks. It feels so different that the employers are like fighting about me. And im starting to be very nervous. What if i blackout during the interwiev when they are asking me questions. 

Hypoman igen (hypomaniac again)

Helt plötsligt känns det som att jag börjar bli hypoman. Jag har fått världens plugg-besatthet. Och jag brukar kanerlasiera min hyperaktivitet i effektiva saker såsom plugg eller städning eller att jag packar upp.
Kan ha med sömnbrist att göra också och att det varit så mycket idag att göra som triggar min hypomani.
Ingen idé att jag sätter mig med plugget nu såhär på kvällen för då triggar jag det mer. Jag ska ta det lugnt nu och jag ska sova inatt. 

English: 

All of a sudden i feel like im going hypomanic again. I have like a bsession with studying. And i often is good at channel my hyperactivity in effective stuff like studying or cleaning or unpackning stuff.
Maybe this have to do with sleeplack and the fact that its been a lot lately that triggers the hypomania.
Its no idea that i start studying now thisd late cuz the i will probably triger the hypo even more. I will force myself to take it easy now and get some sleep tonight. 

Klar med APL (Finnish with the APL)

Jag är äntligen klar med min sista APL.
Det har varit skönt men jobbigt som fan. Jag har varit hypoman två gånger redan under perioden och har sömnbrist. Undrar lite grann också om personalen märkt av på mig att jag har psykiska diagnoser då dom sagt anföranden. Dessutom så snackade dom skit om mig till chefen, dock hade dom inget vettigt att komma med, men jag vart deppig av det. Ska inte vi i personalen hålla ihop? Vi behöver inte vara bästa polare men vi kan ändå samsas på jobbet anser jag. Men även flera i personalen verkar tycka att jag gör ett bra jobb eftersom dom ville att jag skulle komma och jobba där. Aja, jag ska försöka att inte ta åt mig av deras skitsnack.
Dessutom börjar jag gå lite smått panik. Snart är jag klar med utbildningen och jag ska ju kunna allting nu. Tänk om jag inte kan allting och en patient råkar illa ut pga mig?
Troligtvis är det jag som nojjar och har perfektionist beteende igen. Att jag måste och ska vara bäst på det jag gör. Känner dock att jag måste läsa på om allting igen. 

English: 

I'm finally done with my last APL.

It has been nice but hard as hell. I have been hypoman twice already during the period and have a lack of sleep. Wondering a little bit also if the staff noticed that I have mental diagnoses when they said the assumptions. In addition, they talked shit about me to the boss, but they didn't make any sense to come by, but I was sad about it. Shouldn't we in the staff stay together? We do not need to be the best pals but we can still get together at work I think. But also several of the staff seem to think that I do a good job because they wanted me to come and work there. Oh well, I'll try not to take care of their bullshit.

In addition, I start to panic a little. Soon I am finished with the education and I should be able to do everything now. Imagine if I can't do everything and a patient happens to get hurt because of me?

Most likely it is me that worries and have perfectionist behavior again. That I must and should be the best at what I do. However, I feel that I have to read about everything again.

Hypomani (Hypomanic)

Var på studiebesök idag på ECT-mottagningen. Kände dock redan när jag vaknade kl 4 att jag var smått hypomanisk. Kände det klassiska i bakhuvudet och även på bussen att jag hade svårt att sitta still, och på ECT-mottagningen så kände jag hur jag skakade inombords.
Senare när jag var hos skolkuratorn så kunde jag inte sluta prata. Det här är verkligen bra. Eller snarare inte alls. Och den här veckan är full i schemat på APL. Jag hoppas verkligen jag får bukt med den här hypomanin nu innan det bryter ut och blir värre.

English:

Was on a study visit today at the ECT reception. I felt already when I woke up at 4am that I was a little hypomanic. Felt the classic symptom in the back of the head and also on the bus that I had difficulty sitting still, and at the ECT reception I felt how I was shaking on the inside. 

Later, when I was at the school curator, I couldn't stop talking. This is really good. Or rather not at all. And this week is full in the schedule of the APL. 

I really hope I cope with this hypomania now before it breaks out and gets worse.

Kaos på APL (Chaos on the APL)

Sista veckan så har jag känt som hugg över hjärtat ibland. Och det är inte att jag gör något speciellt, inte vad jag förknippat det med iaf. Det kommer plötsligt. Nästan som om det krampar över hjärtat. Och pulsen verkar inte vara påverkad innan det händer, självklart under tiden så det gör så fasligt ont. Men sen går det över för att sedan komma tillbaka, antigen några timmar senare eller dagen efter.
Min hjärna försöker väl antagligen signalera på något sätt att det är för intensivt, eftersom jag inte lyssnat på andra signaler. Men jag kan inte dra ner på tempot som sagt. Jag måste få det här gjort. Och jag måste arbeta förebyggande så det inte smäller i psyket på mig, som sist.

För övrigt så har det varit kaos på APL idag. Patienterna var alla helt agiterade på olika sätt och av olika annledningar, men dom triggade igång varandra istället. Undermedvetet.
Känner själv att det här påverkar mig på negativa sätt. Nu ska jag försöka sova några timmar och måste se till att få sömn, innan jag ska upp till APL igen. Och jag måste bli bättre på att inte "dra åt mig" patienternas känslor eller uppåtvarvade beteende. Det kommer inte bli bättre för mig i längden, även om jag verkligen känner med patienterna. 

English: 

Last week I have felt like "stabbing" over the heart sometimes. And it's not that I do anything special, not what I associated with it from. It comes suddenly. Almost as if it were cramping over the heart. And the pulse does not seem to be affected before it happens, obviously during the time so it does so horribly hurt. But then it goes over to then come back, either a few hours later or the day after. My brain probably tries to signal in some way that it is too intense, because I did not listen to other signals. But I can't cut down on the pace as I said. I have to get this done. And I have to work preventively so it doesn't break my psyche, like last time. 

 Otherwise, there has been chaos on APL today. The patients were all completely agitated in different ways and by different annotations, but they triggered each other instead. Subconsciously. I Feel that this affects me in a negative way. Now I'm going to try to sleep for a few hours and have to get some sleep before going up to APL again. And I have to get better at not "attracting myself" to the patients' feelings or upward-moving behavior. It won't get any better for me in the long run, even though I really feel with the patients.

Hur kunde jag tvivla? (How could i doubt?)

Jag fattar inte hur jag kunde tvivla på mig själv ang att inte skaffa barn. Klart jag ska skaffa barn om jag vill och kan och har möjligheterna. Jag är inte en dålig människa bara för att han är sjuk, och jag är inte heller mindre kapabel till att ta hand om ett barn bara för att jag är sjuk vissa episoder i mitt liv. Jag har varit barnvakt åt många i släkten som har många barn i olika åldrar. Och jag menar: dom lever fortfarande och är inte fysiskt eller psykiskt skadade av det, och verkar tycka om mitt sällskap och verkar känna sig trygga med att jag håller koll på dom. Så vad är det för problem som gör att jag inte ska skaffa barn? Att det kanske kommer vara jobbigt för mig under en graviditet och förlossning?
Att det kanske blir lite komplicerat under en graviditet och efter förlossning, ja det får jag räkna med, men det är inget som är omöjligt för det. Och bara för att EN läkare vill att jag ska gå på mediciner, som förmodligen skadar mitt barn, så behöver det inte betyda att andra läkare håller med om det.

Läste förresten i min journal igår från läkarbesöket, och jag tror inte riktigt läkaren lyssnade på mig då det är massa fel i journalen. Och det kan ju vara nästan farligt om en annan vårdpersonal läser den när det gäller mig om det är massa fel i den.

Är för övrigt hemma med * nu. Måste passa på nu när jag har chansen eftersom jag ska vara upptagen med min APL nu i dom sista två veckorna och kommer inte ha möjlighet att åka hem.

English: 

I do not understand how I could doubt myself to not have children. Clearly I'll have children if I want and can and have the opportunities. I am not a bad person just because im sick, and I am also not less able to care for a child just because I am sick of some episodes in my life. I have been babysitting a lot for my kin and they have a lot of Children of different age. And i mean; they are still alive and not damage and seem to enjoy my Company and also feel safe with me watching over them. So whats the problems that makes me not gonna have Children? Cuz it may be hard for me during a pregnancy or the labor? 

 That it might be a little complicated during a pregnancy and after giving birth, yes I have to count on that, but it is not impossible for it. And just because A doctor wants me to go for medication, which probably damages my child, it doesn't mean other doctors agree. 

 By the way, read in my journal yesterday from the doctor's visit, and I do not really think the doctor listened to me as there is a lot of errors in the journal. And it can be almost dangerous if another health care professional reads it when it comes to me if there are a lot of errors in it.

Currently at home with * now. Must do it when i can now that I have the chance because I will be busy with my APL in the last two weeks and will not have the opportunity to go home

Efter läkarbesök (after the doctor)

Jag kan ju säga att läkarbesöket inte kändes speciellt bra. Han ifrågasatte varför jag är utan mediciner, och verkade inte förstå anledningarna till det heller. Han ansåg att det bästa för mig är att gå på medicin när jag är gravid också (när det är dags), även fast det finns belägg för att det ger fosterskador. Visst finns det studier också på att ett foster får skador om mamman är deprimerad eller manisk, och allt det här gör mig bara ännu mer förvirrad.
Det kanske helt enkelt inte är meningen att jag ska skaffa barn någonsin?

English: 

I can say that the doctor's visit did not feel particularly good. He questioned why I am without medication, and did not seem to understand the reasons for it. He felt that the best thing for me is to go to medicine when I'm pregnant too (when it's time), even though there is evidence that it causes birth defects. Certainly, there are also studies that a fetus gets damage if the mother is depressed or manic, and all this makes me even more confused. Perhaps it is simply that im not supposed to ever have children?

Varit på APL över en vecka (been on APL for a week)

Nu har jag varit på min APL, en psykiatrisk avdelning, i över en vecka. Och det känns så surrealistiskt att "vara på andra sidan", att inte vara en patient utan en personal. Jag och patienterna är sjuka på precis samma sätt, bara att jag inte har ett aktuellt skov just nu.
Jag trivs. Och det känns inte alls obehagligt dom jag hade väntat mig och jag hjälper patienterna på dom sätten jag kan.
Det är ingen av personalen som vet om mina problem, och jag tänker inte heller berätta för någon av dem. Dock var det en personal igår i omklädningsrummet som såg mina ärr på armarna och gav mig en speciell blick. Jag är inte där för att prata om mina problem utan för att lära mig och hjälpa patienterna. Jag har även långärmad på mig för att inte trigga igång patienterna med mina ärr. Jag vill inte att det ska hindra mig i omvårdnaden.
Jag ska träffa min egen psykiatri läkare i morgon, för första gången. Och jag hoppas verkligen inte jag får för mig att läxa upp honom. Och jag hoppas han är bra och har tillräcklig med kunskap.

English: 

Now I have been to my APL, a psychiatric department, for over a week. And it feels so surreal to be "on the other side", not to be a patient but a staff member. I and the patients are sick in exactly the same way, only that I do not have a current episode right now. I feel comfortable. And it doesn't feel uncomfortable at all that I had been expecting and I help the patients in the ways I can. There are none of the staff who know about my problems, nor will I tell any of them. However, there was a staff yesterday in the locker room who saw my scars on the arms and gave me a special look. I am not there to talk about my problems but to learn and help the patients. I also have long sleeves on me to not trigger the patients with my scars. I do not want it to stop me in the nursing. 

I will meet my own psychiatrist doctor tomorrow, for the first time. And I really hope I don't get to lecture him. And I hope he is good and has enough knowledge

Insikt (insight)

Efter besöket på akuten så har jag börjat få insikt om att jag har Utmattningssyndrom. Sökte även på vårdcentralen för det, eftersom min psykiatri är otillgänglig. Jag tänkte att vårdcentralen får hjälpa mig då innan det blir värre, som för två år sedan. Och jag kan ju inte sluta skolan, inte när jag har så lite kvar. Och skulle jag sluta skolan så får jag inga pengar för att vara sjukskriven och då blir vi hemlösa. Dessutom skulle jag inte kunna ta igen skolan senare eftersom jag inte skulle ha tid kvar hos CSN. Så då skulle allt vara bortkastat och vi skulle vara hemlösa eftersom vi inte skulle kunna betala hyra. Eller så skulle vi kunna bo kvar ich betala hyra men vi skulle svälta.
Läkaren på vårdcentralen visste uppenbarligen ingenting om psykiska diagnoser och jag kände mig kränkt av hans åsikter, men jag fick iallafall sömnmedicin utskrivet. Dock så funkar den inte optimalt.
Pratade även med min lärare om det här, och jag har hans fulla stöd, och han fick mig inbokad på ett möte hos skolkurator. Jag kan ju säga er att hon vet vad hon håller på med. Hon psykoanalyserade mig (vilket jag kom på efteråt) och bringade fram situationer från min barndom, som jag inte ens visste att jag mådde dåligt över. Det vart en insikt. Så gav hon mig en del tips för avslappning och hälsosam sömn.
Nästa vecka ska jag ut på APL också, och jag är väldigt oroad över hur jag ska klara av det utan att bryta ihop psykiskt och att jag känner mig allmänt fysiskt sjuk gör inte saken bättre. Och att jag ska vara långt hemifrån utan * i 5 veckor.
Jag hoppas det här går vägen nu bara. 

English: 

After the visit to the emergency room, I have begun to gain insight that I have Fatigue syndrome. Also looked for the health center for that, because my psychiatry is unavailable. I thought that the health center may help me before it gets worse, like two years ago. And I can't stop school, not when I have so little left. And should I quit school then I get no money to be on sick leave and then we become homeless. Furthermore, I would not be able to recapture the school later because I would not have time left with CSN. So then everything would be wasted and we would be homeless because we could not pay rent. Or we could stay and pay rent but we would starve.

The doctor at the health center obviously knew nothing about mental diagnoses and I felt offended by his views, but at least I got sleep medicine printed. However, it does not work optimally. 

Also talked to my teacher about this, and I have his full support, and he got me booked in at a meeting with school counselor. I can tell you that she knows what she is doing. She psychoanalyzed me (which I came up with afterwards) and brought forth situations from my childhood, which I didn't even know I was feeling bad about. It was an insight. Then she gave me some tips for relaxation and healthy sleep. 

Next week I will be out on APL too, and I am very worried about how I will manage it without breaking up mentally and that I feel generally physically ill does not do the thing better. And the fact that I should be far from home without * for 5 weeks. I hope this is the way to go now.

Psykosomatiska besvär (psychosomatic trouble)

Så jag var på akuten igår, efter att i över en veckas tid känt av yrsel, illamående, kräkningar, trötthet, huvudvärk, hjärtklappning och tryck över bröstet. Läkaren kom fram till, efter noggranna undersökningar och prover, att jag lider av psykiska besvär som uttrycker sig somatiskt. Jag vart ombedd att kontakta min psykiatri för att få komma på snabbare besök. Dom hade inga lediga tider. Så jag får helt enkelt så med dom här besvären, så länge dom inte blir värre.
Jag verkar prestera sämre i skolan nu också, och snart är det APL (arbetsplatslärande), så vi får se hur det här går.
Jag kan ju inte ge upp skolan nu. Inte när jag har så lite kvar.
Och jag trodde mina psykiska besvär hade lagt sig till sist. Men nejdå, nu uttrycker dom sig fysiskt istället. Och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra.

English: 

So I was in the emergency room yesterday, after been feeling for over a week for dizziness, nausea, vomiting, fatigue, headache, palpitations and chest tightness. The doctor came up with, after careful examinations and tests, that I suffer from mental disorders that express themselves somatic. I was asked to contact my psychiatry to get a quicker visit. They had no times. So I simply get to live with these pains and trouble, as long as they don't get worse.

I seem to be performing worse at school now too, and soon it's APL, so we'll see how this goes.

I can't give up the school now. Not when i dont have much left.
And I thought my psychological problems had came to rest. But no, now they express themselves physically instead. And I have no fucking idea of ​​what to do.

Manisk helg (Mania during the weekend)

Så, jag vart manisk under helgen. Jag kände redan i Lördags att det var på väg, men kunde inte ta medicin, eftersom jag skulle upp tidigt på Söndagen. Jag måste sova minst 10 timmar när jag tagit medicin, annars somnar jag stående. På riktigt, jag somnar stående annars. Så det gick inte att ta medicin, och jag kunde inte få bukt med det utan medicin vad jag än försökte med.
Så jag åkte till Stockholm på söndagen, och återigen vart det för sent att ta medicin, för att jag skulle upp till skolan. Så i Måndags hade jag inte sovit något på två dygn, men jag klarade av skolan ändå.
Det var på eftermiddagen på Måndag, när skolan var slut, som jag började känna mig skakis i kroppen, och sen blixtrande ljus framför ögonen, och kände kraftig ångest. Till råga på det så kändes det som att allt gick emot mig. Det var massa andra faktorer runt omkring som också havererade i samma tidpunkt som jag var manisk. Misär kommer sällan ensam.
Så jag fick kort och gott ta medicin på Måndags kväll, för att inte vara vaken ett dygn till. Men istället så gick det inte att väcka mig på Tisdagen, för att jag skulle skriva prov.
Men skrev till läraren och förklarade hur allt låg till, så har blivit inskriven på ett nytt tillfälle för prov.
Och jag har varit drogad på medicin sen i Måndags kväll nu alltså.
Jag ska ju ta medicinen några dagar när jag känner av att ett skov är på väg. Men det går inte riktigt ihop att jag ska ta medicinen 12 timmar innan jag ska upp, och dessutom att jag blir så bakis på den att jag inte kan fungera dagen efter.
Och jag får inte tag på min psykiatri heller för att kunna diskutera det här. Så jag har inget val än att äta den här medicinen just nu, och inte fungera i vardagen, tills mitt maniska skov har lagt sig.

English: 

So, I was manic over the weekend. I already knew on Saturday that it was coming, but could not take medicine, because I was going up early on Sunday. I have to sleep at least 10 hours when I have taken medicine, otherwise I fall asleep standing. For real, I fall asleep standing otherwise. So it was not possible to take medicine, and I could not cope with it without medicine whatever I tried to do.

So I went to Stockholm on Sunday, and again it was too late to take medicine, because I was going to school the day after. So on Monday I hadn't slept in two days, but I managed the school anyway.

It was the afternoon of Monday, when the school was over, which I began to feel shaky in the body, and then flashing light in front of the eyes, and felt heavy anxiety. To top it off, it felt like everything was going against me. There were lots of other factors around that also crashed at the same time as I was manic. Misery rarely comes alone.

So I got to take medication on Monday night, so i dident have to be awake one more day. But instead, I couldn't wake me up on Tuesday, when I was going to write a test.

But wrote to the teacher and explained how everything was, so has been accepted on a new opportunity for exams.

And I have been on the medication since Monday evening.

I'll take the medicine a few days when I feel that an manic episode is on its way. But it is not really possible that I should take the medicine 12 hours before I get up, and also that I become so hungover on it that I cannot function the next day.

And I can't get hold of my psychiatry either to be able to discuss this. So I have no choice but to eat this medicine right now, and not function in everyday life, until my manic episode has settled.

Bråk med mamma (fights with mom)

Så jag hamnade i bråk med min mamma. Och hon sparkade ut mig i princip. Det var ett sådant löjligt bråk, men det vart stort när hon började förolämpa mig. Och bara det faktumet att hon allmänt terroriserar mig och ska ha kontroll över vad jag gör, när jag gör det, och hur jag gör det.
Jag är vuxen. Men min mamma verkar se mig som efterbliven, eller att jag inte har förmåga att ta hand om mig själv och klara av saker på egen hand. Hur har jag då klarat mig ensam under minst 12 år?
Hon verkar ha någon slags psykisk sjukdom. Jag har bara svårt att sätta fingret på vad, och hon verkar inte heller inse att hon behöver hjälp. Kanske därför hon lägger över så mycket skuld på mig, och bråkar med mig hela tiden.
Jag bor i alla fall hemma hos en väninna just nu, medans jag pluggar. Annars hade nog utbildningen gått åt helvete.

English: 

So I ended up in trouble with my mother. And she kicked me out in principle. It was such a ridiculous argue, but it was a big fight when she began to offend me. And just the fact that she generally terrorizes me and should have control over what I do, when I do, and how I do it.
I'm an adult. But my mother seems to see me as mentaly deficient, or that I do not have the ability to take care of myself and manage things on my own. How then have I been taking care of me alone for at least 12 years?
She seems to have some kind of mental illness. I just have a hard time putting my finger on what, and she also doesn't seem to realize she needs help. Maybe thats why she's putting so much blame on me, and arguing with me all the time.
At least I live at home with a friend right now, while I study. Otherwise the education would have gone to hell. 

mellan stolarna (through the cracks)

Ja, jag ringde sjuksyrran (på min gamla psykiatri), och förklarade hur allt låg till. Men han förklarade för mig att dom har inga befogenheter att lägga sig i min vård då jag är inskriven hos den nya psykiatrin. Och där har jag fått kallelse om två månader.
Men jag misstänker att mitt psykiska mående är pga min hormoner (som löper amok just nu för att jag slutat med preventivmedel) så den enklaste lösningen är ju att börja med syntetiska hormoner igen, så att det blir någorlunda stabilt igen.
För det är ju inte att jag är i en episod av allvarlig grad, så mediciner vill jag inte börja med i första taget. Jag vill faktiskt skaffa barn, och klara av en graviditet, med * och jag tänker inte skada ett barn med mediciner. Har redan fått ta död på två barn pga mediciner som skadat fostren. Förhoppningsvis klarar jag av en graviditet, och förlossning, utan mediciner. Och skulle det bli aktuellt med någon form av medicinering när vi är gravida, då får jag ta det med specialist mödravården och min psykiatri. När det kommer.
Det är därför jag är utan mediciner nu, för att testa om jag klarar det. Och för att jag får så fruktansvärda biverkningar av allting jag prövar. Men hamnar jag i ett skov av allvarliga grad får jag helt enkelt börja medicinering igen, så inte mitt liv riskeras. Igen.
Nu ska jag bara klara av plugget, tillsammans med min psykiska svängningar här.

English: 

Yeah, i called my nurse (in my old psychiatry), and explained how everything was. But he explained to me that they hav no authority to act in my care when im about to enter with the new psychiatry. And there I have been summoned in two months.
But I suspect that my mental attitude is due to my hormones (which are running wild right now because I stopped taking birth control) so the simplest solution is to start with synthetic hormones again, so that it will be reasonably stable again.
Because it is not that I am in an episode of a serious degree, so I do not want medication to start with in the first place. In fact, I want to have children, and manage a pregnancy, with * and I'm not going to hurt a child with medications. Have already had the death of two children due to medications that damaged the fetus. Hopefully I will manage a pregnancy, and childbirth, without medication. And should there be any form of medication when we are pregnant, then I have to take it with specialist maternity care and my psychiatry. When it comes.
That's why I'm without medication now, to test if I can handle it. And because I get such terrible side effects of everything I try. But if I end up in an episode of serious degree, I simply have to start medication again, so my life is not risked. Again.
Now I just have to finish the studies, along with my mental mood swings here.

Vaken i 32 timmar (awake for 32 hours)

Igår var jag väldigt hypoman/manisk och var vaken i 32 timmar. Jag vidtog mina försiktighetsåtgärder och gav * mitt bankkort (så jag inte skulle shoppa), och gjorde enbart väsentliga saker. Tex så började jag städa ur vårat förråd, på onödiga saker, sorterade och packade upp. Jag tvättade och diskade. Sen när kvällen började närma sig så tog jag medicin (så jag fick sova i alla fall). Men i morgon blir det att ringa min sjuksyrra, eftersom det här återkommer varje månad: jag är hypoman och manisk, och sen blir jag deprimerad. Och inte ens medicin kan få mig riktigt återställd.
  Och det här är ju inte bra, med tanke på att man kan få hjärnskador tillsist. Jag har läst någonstans att enligt forskning så får man hjärnskador av att vara vaken för länge, och hjärnan krymper av att vara deprimerad. Så får vi hoppas att sjuksyrran kan få ordning på mitt mående.

English:

Yesterday I was very hypomanic / manic and was awake for 32 hours. I took my precautions and gave * my bank card (so I would'nt shop), and did only essential things. For example, I started cleaning out our storage, on unnecessary things, sorted and packed up. I washed and did the dishes. Then when the evening approached I took medicine (so I could get some sleep anyway). But tomorrow it will be to call my nurse, as this damn mood swings returns every month: I am hypomanic and manic, and then I become depressed. And not even medicine can get me really restored.

  And this is not good, considering that one can get brain damage at last. I have read somewhere that according to research, one gets brain damage from being awake for too long, and the brain shrinks from being depressed. So we hope that the nurse can get my mood right somehow. 

Dödsångest (deadly anxiety)

Jag har varit hypoman, fram till min mens (som kom nu) och då vart jag deprimerad istället. Och jag snackar inte om bara lite deppig när man är ledsen. Rå-deprimerad. Alltså = jag-vill-ta-en-kniv-och-skära-halsen-av-mig-deprimerad"
Så nu ligger man här i sängen med panikångest och kan inte andas. Jag har en puls på över hundra slag i minuten och tryck över bröstet och knippar efter luft.
Jag vet ju att jag inte kommer dö av det här, och det gör mig ledsen på något sätt. Jag vill ju inte dö egentligen, men jag vill dö. Men jag vill inte dö.
Jag måste bara hålla ut lite till. Jag får inte fuck ur nu. Inte såhär. Inte nu. Jag har ju klarat mig såhär långt. Jag måste bara klara mig lite till. Hålla ut lite längre. Får inte.... kan inte... inte ge upp nu...

English:

I have been a hypoman, up to my period (who came now) and then I was depressed instead. And I'm not talking about just a little bit depressed when you're sad. Fullblown-depressed. Like = I-want-to-take-a-knife-and-cut-the-throat-of-me-depressed "
So now I lie in bed with panic anxiety and can't breathe. I have a pulse of over a hundred beats per minute and a horrible preasure over the chest and i gasp for air.
I know I will not die of this, and it makes me sad in some way. I don't really want to die, but I want to die. But I don't want to die.
I just have to put out a little more. I can't fuck out now. Not like this. Not now. I've managed to get this far. I just have to do a little more. Hold out a little longer. Can't ... can't ... don't give up now ...

Fortfarande hypoman (still hypomania)

Min hypomani har inte blivit bättre. Och jag har snabba växlingar (rapid cucling, och jag vet inte vad jag ska göra. Den här terminen i skolan har precis börjat, och jag har inte tid att vara borta från skolan under ett skov. Så jag får bara fortsätta ta medicin och hoppas att det hjälper.
Jag känner mig ganska lättiritterad mot en del folk också. Jag får ta medicin för den här veckan och så får jag se helt enkelt. Jag ska ringa min sjuksyrra från min gamla psykiatri, då jag inte haft något samtal än hos den nya.

English:

The hypomania hasent gotten better. I have like rapid cycling, and i dont know what to do. This semester of school has just started and i cant aford to be away from school in an episode. So i'll just have to take medicine and hope it works.
I feel kinda ficery also against some people. I'll take medicine for this week and we'll see. Im gonna call my nurse from the old pshyciatry also, cuz i havent be inscribed to my new one yet.

Uppåtvarvad och trötthet (highspeed and tiredness)

Jag är uppåtvarvad på nätterna, tar medicin, sover hela dagarna. Och sen börjar det om igen. Har även försökt ta medicin tidigt på kvällen men det funkar inte.
Får ringa samtal till psykiatrin om det inte blivit bättre inom en vecka.
Får se om jag ens sover något inatt, med tanke på att jag somnade vid 5 i morse och jag känner mig så rastlös.

English: 

Im kinda manic during the night, I take medicin, sleep all day. And then its all back over again. I've also tried take the medicin earlier during the evening but it dosent work. 

I have to call the psychiatry if it dosent get better within a week. 

We'll see if i sleep tonight at all, considering i feel asleep around 5 in the morning and i feel so restless.