den stund jag valde att lämna (the moment i choose to leave)

Den stunden jag valde att lämna det sjuka bakom mig var en väldigt traumatisk upplevelse, men jag kände att det räckte. 8 långa år av plågsamma upplevelser och ett plågsamt liv! Och nog fan var det plågsamt att lämna det också. Det var ju trots allt så jag levt under så lång tid. Att alltid ta till det destruktiva för att må bra... hur skulle jag klara mig utan det? Jo, men det gick och det går. Men det är en kamp, fortfarande. Fast precis på samma sätt som att det var en kamp att vara sjuk. 
Trots att jag tog steget att "nu räcker det", och började göra förändring redan då genom att lämna det destruktiva förhållandet jag hade, så kom det destruktiva fortfarande och bet mig i hälarna. Jag kunde fortfarande hitta vassa föremål gömda i mitt boende, trots att jag var säker på att jag gjort mig av med allt. Det triggade något så enormt. Eller att ens skära grönsaker när man lagade mat och mådde dåligt. Eller att ens få i sig mat när man mådde dåligt. Och dåligt det mådde jag fortfarande trots att jag satt ner foten, men jag lärde mig att hantera det, att göra något av mitt mående. 
Jag satte stopp för misshandeln, från mig själv och från andra. Jag flyttade och började om på ny kula, långt från "vänner" och "familj". Jag började sakta men säkert att bygga upp ett nytt liv, ett bättre liv, utan rakblad, svält och destruktivitet. Och att börja ta hand om mig själv igen sakta med säkert. 
Det dröjde inte länge innan jag träffade min nuvarande man, och jag vart förälskad i honom. Och få känna den där kärleken! Det var något nytt för mig när man levt så länge med hat, hatet mot mig själv. 
Nu har det gått över tre år sedan då jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Jag har haft mina bakslag och motgångar, och har fortfarande, men trots det så försöker jag fortfarande kämpa på med den där kämparglöden (som nu inte handlar om det destruktiva utan det positiva) och få tillbaka det livet som jag så länge gömt mig för. Jag har fortfarande minnen av alla dom gångerna jag låtit rakbladen och svälten tala och som jag vände mig till, men nu bleknar dom ärren mer och mer (på utsidan och insidan) och snart kommer även dom minnena att bytas ut mot nya vackra minnen. 

Vet inte riktigt vad jag ville få sagt med det här inlägget, mer än att det finns saker att leva för, och vi kan alla hitta tillbaka igen från mörkret, även om det är så fruktansvärt svårt <3

English:

The moment I chose to leave the sick behind me was a very traumatic experience, but I felt it was enough. 8 long years of painful experiences and a painful life! And damn, it was painful to leave it too. After all, that's what I've been living in for so long. To always take it destructive to feel good again ... how would I do without it? Yes, but it coulde be done and it can be. But it's a struggle, still. But also just the same way it was a struggle to be ill.

Even though I took the step of "now it is enough," and began to change already by leaving the destructive relationship I had, the destrucitve life still came and bit my ankles. I could still find sharp objects hidden in my apartment, even though I was sure I got rid of everything. It triggered something so enormous. Or even cutting vegetables when cooking during a bad day. Or even get food when you felt bad. And bad i feelt, still, even tho i put down my foot and told myself its enough, but I learned to handle it, to do something of my misery.

I put an end to the abuse, from myself and from others. I moved and began a new page, far from "friends" and "family". I slowly began to build a new life, a better life, without razor blades, starvation and destructiveness. And to start taking care of myself again slowly.

It did not take long before I met my current husband, and I fell in love with him. And to feel that love! It was something new to me cuz I lived so long with hatred, hatred to myself.

Now it has been over three years since I decided to change my life. I've had my backfires and setback, and still, but despite that, I'm still trying to fight with that fightingpower (which is not now destructive but positive) and bring back the life that I've hid for so long. I still have memories of all the times I let the razor blades and the starvation talk which i turned to, but now the scars are fading more and more (on the outside and inside) and soon they will also change thoose memories to new beautiful memories.

I dont really know what i wanted to say with this post, more than there is things to live for, and we can all find back from the darkness, even tho its so damn hard to <3

Dem senaste två veckorna (The last two weeks)

Dem senaste två veckorna så har jag tagit det väldigt lugnt, sovit bra och ätit bra. Inte brytt mig om klockan, när jag går upp och när jag lägger mig. Vilket i sig inte är så bra när man behöver rutiner (vilket är och kan vara viktigt i den här sjukdomen). Men men... Det har varit jävligt skönt i alla fall!
Har även umgåtts med folk. jag har träffat mina föräldrar, umgåtts med *s syster, träffat mina vänner och nu även träffat en kamrat som också är Bipolär, och hennes dotter.
Jag fick väldigt bra kontakt med L när vi gick i samma kurs i skolan, och vi klaffade precis när vi skulle göra en skriftlig uppgift i skolan som grupparbete. Det var ungefär som att vi var båda helt synkade och helt inställda på uppgiften. Den vart grym efter att vi var klara och läraren uppskattade våra uppgift. Dock så kan vi ha överpresterat lite grann då det bara var en E-uppgift.
Sen efter det så har vi haft väldigt bra kontakt och utbytt en del erfarenheter. Om inte annat så känns det skönt att umgås med henne!
  Vi upptäckte även idag att vi i stort sett bor grannar! Visste ju att hon bodde i samma område som mig men inte så nära. Då kan det bli många fikadejter! Och Ls unge verkar gilla mig också så det känns skönt.

English: 

For the past two weeks have i taken it very calmly, slept well and eaten well. I dident bother me when i got up and when i went to bed. Which itself isent so good when you need routines (which is and can be very important with this illness).
Well well... It has been damn soft at least! 

Have also meet up with people. I met my parents, hang around with *s sister, met my friends and i also met a friend who also is Bipolar, and her daughter.
I got very good contact with L when we went to the same cours at school, and we just matched when we were going to do a written assignment in school as a group work. It was almost like we were both completly synchronized and completly set about the task. It went awesome after we were done and the teacher appreciated our task. However, we may have overpriced a little bit since it was just an E task.
After that, we have had very good contact and exhanged some experiences. If nothing else, it feels nice to hang out with her!
  We also discovered today that we generally is neighbors! I knew she lived in the same area as me but not so close. Then it can be many coffee dejts! And L's daughter seems to like me too, so it feels nice. 

Jag är sjuk (I'm sick)

Jag är sjuk, och jag behöver ta mediciner, ibland mer och ibland mindre. Men troligtvis hela mitt liv. Pga min sjukdom. Min sjukdom är som alla andra. Den är som epilepsi, eller diabetes... Den kan komma plötsligt och utan förvarning. Det kan hända när jag har en bra dag, jag har sovit bra, ätit bra, inte stressat, varit glad och lycklig under dagen, varit social mm.
Men helt plötsligt slår det till och jag blir golvad. Jag kan inte ens resa mig upp utan ligger bara och gråter. Känner ångesten i mitt bröst. Det är som en glödande klump i bröstkorgen som bara river och smälter sönder mig inifrån. Tårarna rinner nedför kinderna och bränner i ögonen på mig. Jag vill skrika, men mina stämband har glömt hur man göra, och ut kommer bara små stönade ljud. Jag har ingen kontroll på min kropp överhuvudtaget, mina armar vill inte röra sig och benen bär inte. Jag känner myrkrypningar i kroppen, som miljarders myror under huden på mig. Det känns som om mina lungor krymper mer och mer under tiden, jag får inte tillräckligt med luft, det känns som om det tar stopp någonstans på vägen. Hela världen runt mig snurrar, det känns som om jag är på en karusell, snurrar, snurrar, snurrar.
Det här tillståndet som jag beskrev kan komma plötsligt, precis som ett epileptiskt anfall, eller sockerfall hos en diabetiker. Det är en sjukdom som jag måste tänka på även när jag inte har en  "episod", jag måste ständigt hålla den i schack för att klara mig.
Det här är inte heller något jag skämtar om eller överdriver. Så är det. Det kan även komma andra tillstånd i min sjukdom också. Jag tänker dock inte ta upp det här och nu. Jag ville bara informera er om att jag har en sjukdom som är VERKLIG, och jag behöver ta mediciner för att fungera som du, men ibland går det fel ändå.
Så mindervärdera inte mig, eller kalla mig dum i huvudet, eller drama queen... Skulle du göra det med någon som har brutit ett ben? Eller någon som har hjärtfel?

English: 

I am sick, and I need to take medicines, sometimes more and sometimes less. But probably all my life. Because of my illness. My illness is like everyone else. It's like epilepsy, or diabetes ... It can come suddenly and without warning. It may happen when I have a good day, I have slept well, eaten well, not stressed, been happy during the day, been social, etc.

But suddenly it turns out and I get floored. I can not even get up, just lying and crying. Feel the anxiety in my chest. It's like a glowing lump in the chest that just tears and melts me from within. The tears flow down my cheeks and burn in my eyes. I want to scream, but my vocal cords have forgotten how to do, and out comes only small muted sounds. I have no control on my body at all, my arms do not want to move and my legs are not wearing. I feel the tingeling over my body, like billion ants under my skin. It feels like my lungs shrink more and more, I do not get enough air, it feels like it stops somewhere along the way. The whole world around me is spinning, it feels like I'm on a carousel, spinning, spinning, spinning

This condition I described may come suddenly, just like an epileptic seizure, or sugarfall in a diabetic. Its an illness that i need to think about even when i dont have an "episode", i constantly need to have it in check to survive.
This is also not something I'm joking about or exaggerating. That's how it is. There may also be other conditions in my disease as well. However, I do not intend to pick up this and now. I just wanted to inform you that I have a disease that's REAL, and I need to take medicines to work like you, but sometimes it's going wrong though.

So do not discredit me or call me stupid or drama queen ... Would you do it with someone who has broken a leg? Or someone with heart failure?

Folk skaffar barn (people getting children)

Asså jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad och svartsjuk!
80 % av mitt flöde på facebook numera består av bebisbilder, eller uppdateringar av bebisar. Jag säger ju självklart inte att det är fel att skaffa barn eller att folk inte får göra det, Jag blir arg och svartsjuk eftersom jag vill ha det där själv! Det känns som om allting runt att bli gravid är så komplicerat. Mediciner, psykiatri, vårdcentral, specialistmödravård, mycket kontroller och prover, mående under graviditet....
Det känns bara så komplicerat, och det är komplicerat, så mitt huvud bara snurrar när jag ens tänker på att jag och * ska skaffa barn. Vill ha det nu, men det går inte. Vi måste först ha en egen bostad, och så ska jag helst haft ett jobb först. Sen efter det är avklarat så kan man börja gräva i listan av hur det ska fungera med min bipoläritet och en graviditet...
  En annan ska som skrämmer mig rejält är att socialen kommer bli inkopplad i barnets liv, eftersom hen har en mamma med en psykisk sjukdom. Jag är rädd för att socialen kommer anse att jag inte är en tillräckligt bra mamma åt barnet. Är inte jag tillräcklig? Även fast jag bara har en sjukdom som jag måste medicineras mot? Är jag mindre värd än någon som har en fysisk sjukdom?

English: 

Assa I'm so terribly angry and frustrated and jealous!

80% of my flow on Facebook now consists of baby photos, or baby updates. Im not saying that its wrong to have kids or that people cant do it, I  just get angry and jealous because I want it myself! It feels like everything around getting pregnant is so complicated. Medicines, psychiatry, health center, specialist mothers care, many controls and samples, moodswings during pregnancy ....

It just feels so complicated, and it's complicated, so my head just twists when I even think that I and * should have children. Want it now, but it's not possible. We must first have our own home, and I would rather have a job first. After it's done, you can start digging in the list of how it works with my bipolarity and a pregnancy ...

  An another thing that scares me is that the social services will be conected into the childs life, cuz she/he has a mother with an psyciatric illness. Im afraid that the soicial services will consider that im not a adequate mother for the child. Isent i adequate? Even tho i have an illness that needs to be medicated? Am i worth less than someone how has an physical illness?

Lägenheter (apartments)

Jag och * bor ju hos hans föräldrar efter att det sket sig med lägenheten vi hyrde tidigare. Men nu har vi börjat söka lägenheter på egen hand via olika bostadsförmedlingar. Vilket är svårt då man egentligen behöver ha minst 10 år i kötid för att kunna söka lägenhet, då det är så många som söker lägenheter.
Nu har vi bara haft en jädrans tur att vi ens fått gå på en visning av en lägenhet, då vi endast har 7 år i kötid, men vi söker ju lägenheter så långt utanför själva centrala Stockholm som vi kan. Det är en ganska stor lägenhete för att vara en etta, men det duger perfekt för oss, och den ligger ganska så centralt och har det mesta i närheten.
Nu när jag loggat in på hemsidan så ser jag att vi hoppat ner från plats 22 till plats 6 i kö. Spännande! Jag kan knappt sitta still när jag skriver det här, då jag är så exalterad! 

English: 

I and * live with his parents after we got troulble with the apartment we rented earlier. But now we have begun looking for apartments on our own through different housing agencies. Which is difficult when you really need to have at least 10 years in the queue to be able to search for an apartment, as there are so many people looking for apartments.

Now we have only had a giant luck that we even had to get a view of an apartment, since we only have 7 years in the queue, but we are looking for apartments as far outside of central Stockholm as we can. It's a quite big apartment to be such smal, but it's perfect for us, and it's quite central and has everything close.

Now that I logged in on the website, I see that we jumped from place 22 to place 6 in queue. Exciting! I can barely sit still when I write this, cuz I'm so excited!