Oro

Jag kan nog inte vara mer förälskad i min fästman än vad jag är just nu. Att vi hittade varandra efter lång tids bekantskap. Helt otroligt att i fanns inom räckhåll för varandra så länge.

Jag trodde aldrig det här, och nu planerar vi till och med vårat bröllop! 

Vi bor hemma hos hans föräldrar igen efter att ha bott i andra hand ett tag. 

Kort sagt så brakade allting ihop och jag hamnade i en blandperiod och vi flyttade tillbaka till hans föräldrar när mitt mående inte klarade av en egen lägenhet längre, och all press som fanns runt omkring det. 

Jag har nu regelbundet ätit Olanzapin i en månad nu. Det fick ner mig på jorden igen, även om jag har svårt att hålla balansen mellan svängningarna. Hade inte tagit medicin på över 1 år och klarade mg bra, men förr eller senare så faller man på ett eller annat sätt. Det var bara en tidsfråga. I framtiden så kanske jag kan klara mig igen utan mediciner, men nu måste jag bli stabil. 

Ett annat problem som oroar mig är att jag numera inte längre har något preventivmedel. Barnmorskan och gynekologen vägrar skriva ut något till mig, då dom är rädda för att jag ska få blodpropp (då min mamma haft känningar av det under tiden hon gick på preventivmedel) så nu är dom helt uppjagad på det. Jag har haft olika preventivmedel i flera år och klarat mig fint. Hur tänker dom? 

Även ätit mediciner i flera år som har ökad risk för bloddprop...

Självklart är jag väldigt orolig att jag att jag på något vänster ska bli gravid, även när min medicin nu utsöndrar för mycket hormoner (ungefär som när en kvinna ammar sitt barn, då försätts kroppen i ett icke-fertilt tillstånd), så får hoppas det inte är någon större risk. 

Sen är jag också orolig för socialen, vad skulle dom tycka om att vi inte har en egen bostad (trångbodda här), eller att jag inte har en fast ekonomi för at försörja ett barn. Och det faktum att jag är psykiskt sjuk. Vi har alla hört berättelser om psykiskt sjuka som får sina barn omhändertagna. 

Fästmannen ar ändå sagt att om jag blir gravid så får vi lösa det därifrån. Hatar när han säger så. Vill ju ha en utförlig beskrivning och en planering på allting. 

Jag litar på honom. Men ändå så smyger sig oron på runt barnfrågan. 

Även om jag är överlycklig att min fästman snart blir min man! Och bara min egen! Så smyger sig ångesten på ibland... 

Dom där hemska tankarna som säger att jag ska göra saker mot mig själv. Dom här rösterna som spökar och blir allt mer ihärdiga. 

Jag vill berätta hur dåligt jag mår ibland, men jag vågar inte. Vågar inte berätta hur trasig egentligen jag är...
(och ja, han vet redan om det, vågar nog egentligen inte göra honom besviken eller upprörd över mina ångest-tankar)