Psykiatriakuten (the pshyc ward)

Nu har jag precis varit inskriven på psykakuten. Jag var livrädd. Men Jag var också livrädd för att jag faktiskt skulle lyckas ta livet av mig också.
Jag radade upp knivarna hemma och började fundera på om jag skulle kunna pricka bukaortan och blöda ihjäl. Eller på om jag skulle gå och dränka mig borta vid dammen.
Då insåg jag att jag behövde hjälp. Så jag tog det jag behövde i en väska och åkte. Det tog emot så många gånger på vägen dit och jag var nära på att göra något oerhört farligt, men jag tog mig dit. Och grät hysteriskt när dem skrev in mig på avdelningen.
Fick även sjukskriva mig från jobbet (skyllde på feber som inte gav sig). Jag som hade lovat mig själv att aldrig skriva in mig på en avdelning igen, och ångrade mig många gånger jag var där inne. Men nu när jag blivit utskriven så vill jag egentligen bara skriva in mig igen. Alla mörka tankar pressar mig. Jag har så kraftig ångest att jag har svårt att andas och det gör så ont. Jag vill ta knivar och skära och skära tills det slutar göra ont. Jag vill byta ut den smärtan jag inte kan hantera mot en smärta som jag kan hantera. Men jag ska lugnt sitta här och kämpa emot. Jag kan inte åka in på avdelning igen. Det går inte något mer

English:

Now I have just been enrolled in the psychiatric care. I was terrified. But I was also terrified that I would actually succeed in killing myself too.

I lined up the knives at home and started to wonder if I could prick the abdominal aorta and bleed to death. Or if I should go and drown myself at the pond.

Then I realized that I needed help. So I took what I needed in a bag and went. It took so many times on the way there and I was close to doing something extremely dangerous, but I got there. And cried hysterically as they enrolled me in the pshyc ward.

Also got me sick leave from work (blamed for a fever that didn't went away). I who had promised myself never to enroll in a psych ward  again, and regretted many times I was in there. But now that I've been discharged, I really just want to go back. All dark thoughts push me. I have so much anxiety that I have trouble breathing and it hurts. I want to take knives and cut and cut until it stops hurting. I want to replace the pain I can't handle with a pain I can handle. But I will sit quietly here and fight against. I can't go into the pshyc ward again. There is nothing more i can do.