Börjat "jobba" igen (started "working" again)

Jag har börjat jobba igen. Som telefonvärdinna. Det är ett jobb även om det inte är mycket betalt. Och jag kan inte direkt använda det som referens när/om jag ska söka andra jobb.
Jag vart trött på skiten, att inte ha råd att köpa mat, betala räkningar, betala hyra osv osv.
Så jag tog saken i egna händer nu.
Dock känner jag ångesten smyga sig på inför varje arbetspass, som jag får klämma in när ingen här hemma kan få mig ur fokus, och jag försöker svälja den så gott det går inför när nästa kund ska ringa.
Ja, jag vet. Jag ska inte klaga. Men jag hade inte direkt mycket att välja på. 1. Fortsätta vara miserabel och en fattig förlorare. 2. Res på dig kvinna, ta tag i smutsgörat och får bort skiten.
Så. Ja, nu sitter jag här. Jag jobbar som telefonvärdinna, och det är inte direkt något man kan skryta om. Jag tycker faktiskt om det, det känns bra på något sätt som jag inte kan förklara.
Men det känns ändå tungt att bära "skiten". Jovisst jag valde själv att dra igång det här och försöka tjäna pengar, då ingen myndighet vill ta sig än mig. Hamnat mellan stolarna som sagt. Man får göra något själv om man vill få det gjort, right?
Ändå så kan jag inte bli kvitt min ångest som säger "få det gjort bara" "va inte feg nu, du vågat visst ta livet av dig".
Och samtidigt ska man sitta och vara trevlig mot kunder i telefon...

English: 

I have started working again. As a telephone hostess. It's a job even if it's not very much paid. And I can not directly use it as a reference when / if I will search for other jobs.

I was tired of the shit, unable to afford to buy food, pay bills, pay rent etc etc.

So I took things in my own hands now.

However, I feel the anxiety sneaking in front of each workout, which I can pinch when no one at home that can get me out of focus, and I try to swallow it as much as it gets when the next customer calls.

Yes I know. I am not going to complain. But I did not have much to choose from. 1. Continue to be miserable and a poor loser. 2. Get up woman, grab the shit and get it done.

So. Yes, now I'm here. I work as a telephone hostess, and it is not immediately something you can brag about. I really like it, it feels good in some way that I can not explain.

But it still feels hard to wear the "shit". Thankfully, I chose to start this and try to earn money, since no government wants to get me. Hammered between the chairs as said. You have to do something yourself if you want to get it done, right?

Nevertheless, I can not get rid of my anxiety saying "get it done alredy" "do not be shy now, you dared to kill you."

And at the same time you should sit and be nice to customers on the phone ...

Hur jag reagerar: (how i react:)

 Hur jag reagerar på saker numera:
1. Jag blir fly förbannad och ska bränna ner hela världen.
2. Jag blir ledsen, ställer mig i ett hörn och gråter och har allmän ångest.
3. Jag blir överlycklig och dansar på fluffiga moln med regnbågar

English: 

How i react in things nowadays: 

1. I get batshit crazy mad and I will burn the whole world down 

2. I get sad,  hides in a corner and cry and have anxiety in generell

3. I get overexcited and dancing around on fluffy clouds with rainbows 

Ska det vara såhär? (should it be like this?)

När något så enkelt som att vila upp sig under ett sjukdomstillstånd, att komma upp på hästen igen, ska vara så svårt?
Så fort man blir sjuk så är det ingen dom vill ta ansvar för en. Då får man klara sig bäst man kan? Ska det verkligen vara Så?
-Socialen vägrar hjälpa mig, då dom tycker min man ska försörja mig och strunt i sina "privata utgifter (avbetalningar och räkningar och hyra). Så han ska alltså sätta sig hos kronofogden för min skull?
-fick precis avslag på min ansökan hos försäkringskassan då jag är för frisk för att få aktivitetsersättning.
- och att få någon ersättning för att jag år arbetslös och söker ett arbete? Jag har ALDRIG haft ett jobb, så då kan man ju inte ge mig ersättning för att jag är arbetslös eftet ett arbete
Som sagt, ingen vill ta ansvar och jag bollas fram och tillbaka.
Nu MÅSTE jag alltså börja plugga igen för att inte gå under ekonomiskt. Även om jag inte har ork till det. Jag har knappt ork till att ens leva.
Ska världen vara såhär? Man måste fånga upp människor i ett säkerhetsnät innan det blir såhär. Innan man hamnar mellan stolarna!

English: 

When something as easy as resting in a state of illness, getting up on the horse again, should it be so difficult?

As soon as you get sick, nobody wants to take responsibility for one. Then you are left to make it on your own? Should it really be so?

-Social refuses to help me, since they think my husband is going to support me and  not care about in "private expenses (payouts and bills and rent). So he should sit at the bailiff for my sake?

- Just now my application at the insurance fund got rejected, as I'm too healthy to get disability money. 

- and to get any compensation because I'm unemployed and looking for a job? I have NEVER had a job, so you can not afford me compensation because I'm unemployed for a job

As I said, no one wants to take responsibility and I'm bouncing back and forth.

Now, I have to start study again, not to go under economics. Even though I'm not in the strenght to . I'm barely able to even live.

Should the world be like this? You have to catch up people on a safety net before this happens. Before you end up between the chairs. 

Jag är inte så annorlunda ändå (I'm not so different at all)

Fick höra för någon dag sedan att jag inte är den enda i klassen som gått in i väggen pga skolan. Jag som hela tiden tänkt att alla andra i min klass är så starka och duktiga som orkar med pressen och all stress det innebär. Och att jag bara är en förlorare och att jag är misslyckad son inte ENS klarar av att plugga.
Men jag hade tydligen lite skev och fel bild av sakerna. I stort sett hela klassen mår psykiskt dåligt numera och klarar inte av stressen.
Så... Jag var inte den enda. Jag kraschade bara lite tidigare än andra.
Det här får mig att inte känna mig lika ensam och misslyckas. Jag är ju inte Det!

English: 

I heard a day ago that I'm not the only one in the class who entered the wall because of school. I always think that everybody else in my class is so strong and talented that can cope with the press and all the stress it implies. And that I'm just a loser and I'm failour that can not handle to study. 

But I obviously had some disturbed and wrong picture of things. Basically, the whole class is mentally bad now and can not cope with stress.

So ... I was not the only one. I just crashed a little earlier than others.

This makes me not feel as lonely and failing. I'm not! 

Panik (panic)

Hade precis en panikattack när jag skulle över en bro. Med trafik undet och inga säkerhetsräcken.
Det hade varit det perfekta stället att ta livet av sig. Ångesten gjorde det svårt att andas och svårt att hålla mig på benen. Synen vart suddig och jag kände hur det började krypa i armar och ben när jag hyperventilerar och försökte få luft.
Rädslan för att jag skulle göra något sköljde över mig. Jag ville inte hoppa. Jag ville inte dö. Men rösterna sa mig något annat.

Trots det står jag här på andra sidan bron och försöker fortfarande andas.
Sen ska jag bara klara mig över bron på vägen hem...

English: 

Just had a panic attack when I was going over a bridge. With traffic under and no safety rails.

It would have been the perfect place to kill myself. The anxiety made it difficult to breathe and hard to stand on my legs. The sight was blurred and I felt how it began to tingle in my arms and legs as I hyperventilated and tried to get air.

The fear that I would do something rushed over me. I did not want to jump. I did not want to die. But the voices told me something else.

Nevertheless, I'm standing here on the other side of the bridge and still trying to breathe.

Then I'll just have to get over the bridge on my way home ...

Blir det någonsin bra? (will it ever be good?)

Nu sliter ångesten i mig igen. Rastlösheten kryper som myror över kroppen. Luften är svår att dra ner. Känner en tyngd på mitt bröst, som om jag hade osynliga tegelstenar liggandes där. Har känt i flera timmar nu att rastlösheten sitter i. Det skakar inuti kroppen. Som om hela mina organ vibrerar. Och stundvis så har ångesten gripit tag med sina vassa klor.
Men nu är det inte bara stundvis längre. Nu är det permanent. Jag vet inte hur jag ska få det att försvinna.
Det som varit så bra i helgen nu. Eller vart det för mycket av det goda? För mycket förhoppningar om framtiden? För mycket glädje?
Borde ha vetat att det skulle gå tillbaka till det här igen. Jag borde inte hoppas på att det ska förbli bra. Blir det någonsin bra?

English: 

Now the anxiety tears in me again. Restlessness crawls like ants over the body. The air is hard to pull down. Feel a weight on my chest, as if I had invisible bricks lying there. Have feelt for several hours now that restlessness is stuck. It shakes inside the body. As if all of my body vibrates. And time to time the anxiety has taken hold of me with sharp claws.

But now it's not just time to time no longer. Now it's permanent. I do not know how to make it disappear.

There has been so good this weekend now. Or was there too much of the good? Too much hopes about the future? Too much joy?

Should have known that it would be back to this again. I should not hope that it will remain good. Will it ever be good?

Jag ska försöka (I will try)

Det har varit en bra dag idag. Jag har till och med varit nere i tvättstugan och bokat tid. Alltså jag gick ut genom dörren utan mina "såkerhetsåtgärder".
Men nu, när man ska slappna av för att sova. Då smyger sig tankarna på. Och rösterna är nästintill outhärdliga. Dom vill att jag ska göra det jag tänker på. Det är väldigt lockande också. Och det skulle vara en smärtfri död.
Bara några meter ifrån mig...
Men jag ska försöka hålla mig här till min virkning och min musik.
Jag ska försöka.

English: 

It has been a good day today. I've even been downstairs in the laundry room and booked time. So I walked out the door without my "safteymeasures".

But now, when its time to relax to sleep. Then the thoughts crawls on. And the voices are almost unbearable. They want me to do what I'm thinking about. It's very attractive too. And that would be a painless death.

Just a few meters away from me ...

But I'll try to stay here with my chrocheing and my music.

I'll try.

Avbokat ytterligare möten (canceled another appoitment)

Nu har man fått avboka ännu ett möte med min läkare, då min ekonomi är som sagt obefintlig.
Vi ska ändå försöka få igenom försörjningsstödet, så nu har papper skickats efter.
Skulle verkligen ha behövt ha ett samtal med min läkare för att hantera min paranoia...
Den tar i stort sett överhand. Till och med hemma, och värst när jag är ute. Kan inte skaka av mig känslan av att någon förföljer mig. Eller rädslan av att bli överfallen av en lönmördare.
Ni hör ju själva? Även om jag vet att dom här situationerna är ganska icke befogade, så känner jag ändå så i det fallet när jag är ute.

English: 

Now, I have canceled another meeting with my doctor, as my economy is non-existent.

We will still try to get through the supply support, so now paper has been sent.

Would really wanted to have a conversation with my doctor to handle my paranoia ...

It takes over. Even at home, and worst when I'm out. Can not shake off the feeling of someone stalking me. Or the fear of being assaulted by a assassin.

You hear yourself? Even though I know that these situations are quite unjustified, I still feel so in that case when I'm out. 

Hemska tankar (horrible thoughts)

Ikväll har jag hemska tankar igen.
Ångesten och tankarna bara sköljer över mig som en iskall dusch.
Jag vill plocka upp en kniv och hugga mig. Hugga mig någonstans så jag vet med säkerhet att jag dör. Halsen? Magen? Bröstkorgen? Eller ska man satsa på att skära handlederna av sig?
Kommer någon ens sakna mig om jag dör?
Om så är fallet, kommer dom någonsin återhämta sig?

English: 

Tonight, I have horrbile thought again.

The anxiety and thoughts just rinse over me like an ice cold shower.

I want to pick up a knife and stab me. stab me somewhere so I'm sure I'm dying. Throat? Stomach? Chest? Or should you try to cut your wrists off?

Will anyone even miss me if I die?

If so, will they ever recover?

Möte med försäkringskassan (meeting with the insurance fund)

Nu har man varit på möte med försäkringskassan om aktivitetsersättning.
Dom kan förmodligen inte hjälpa, dom tror det kommer bli avslag på min ansökan. Dels för att jag räknas numera som "arbetsför" då jag har pluggat 100 % innan jag var tvungen att hoppa av pga psykisk ohälsa. Och dels för att min läkare har ett sånt "fattigt" utlåtande.
Det tog mig alltså 1 månad att få tag på min ordinarie läkare (där alltså tidigare tillfälliga läkare tyckte det var bäst om min ordinarie läkare skrev ett utlåtande).
Så jag sitter där och förklara om mina problem:
Svårigheter med hygien och kundvård
Svårigheter att laga mat, äta, handla
Svårigheter att städa, tvätta
Orkeslöshet/ likgiltighet
Paranoia (extrem ibland)
Minnesproblem, desorienterad
Mani, depression
Svälmordtankar  (och planer som inte genomförs)
PTSD, stress
Sömnsvårigheter
Panikattacker, social fobi
Hjärtklappningar, tryck över bröstet, huvudvärk, illamående, kräkningar, diarré, andnöd, snurrighet, klumpighet, tunnelseende, stela muskler.

Kan säkert komma på flera saker som är fel på mig. Men det kvittar.
Går i alla fall med gråten upp i halsen därifrån. Då det kändes som om att jag äntligen kunde få någon slags hjälp med ekonomin. Då socialen uppenbarligen inte vill försörja mig när jag är gift. Jag fick inte ens vara lycklig som nygift innan socialen skulle påpeka att jag "minsann är gift och då kan väl din man försörja dig?"
Han har tyvärr så mycket utgifter att han inte kan försörja mig. Och det har inte socialen något överseende med. Tydligen.
Så vi ska alltså leva på nudlar, soppa, och mat från kyrkan OCH hamna hos kronofogden pga min sjukdom?
Så jävla less på det här... verkligen bakslag nu, och har inte så lyckliga tankar just nu heller...

English:

Now you have been in a meeting with the insurance fund for activity compensation.

They probably can not help, they think there will be a rejection of my application. Partly because I count now as "working" when I have study 100% in pase before I had to jump off because of mental health. And partly because my doctor has such a "poor" statement.

It took me a month to get my regular doctor (where former temporary doctors thought it was best if my regular doctor wrote a statement).

So I'm sitting there and explaining about my problems:

Difficulties with hygiene and customer care

Difficulties to cook, eat, shop

Difficulties to clean, wash

Powerlessness / Indifference

Paranoia (extreme sometimes)

Memory problem, disoriented

Mania, depression

Suicidethoughts (and plans not implemented)

PTSD, stress

Insomnia

Panic attacks, social phobia

Heart palpitations, chest tightness, headache, nausea, vomiting, diarrhea, shortness of breath, swelling, lumpiness, thinness, stiff muscles.

Can certainly come across several things that are wrong with me. But it does not matter.

In any case, i goes with the cry up in the throat from there. I felt like I could finally get some kind of help with the economy. When the social obviously does not want to support me when I'm married. I did not even have to be happy as a newlywed before social mentioning that I'm "married and maybe your husband can help you? "

Unfortunately, he has so much expenses that he can not support me. And that does not have a sense of sociality with society. Apparently.

So we will live on noodles, soup, and food from the church AND end up at the bailiff because of my illness?

So damn less on this ... really setback now, and do not have such lucky thoughts right now either ...

Bra dag igår (yesterday was good)

Igår var en bra dag.
Vi åkte iväg med * farbror och gudmor i deras nya husvagn, på en liten roadtrip.
Den var såååå mysig!
Vi åt god mat och hade det jättetrevligt, lyssnade på musik och bara allmänt mådde bra. Nackdelen var dock att jag jämnt är så ständigt trött på mina mediciner att jag var tvungen att gå upp på loftet och sova en stund.
Det roligaste ögonblicket  (och läskigaste) var nog när * farbror körde över några gupp på vägen så både vi, och allting annat i husbilen flög omkring. Men fy fan vad vi garvade åt det sen.
Har dock fortfarande ont i svanken efter det då jag fick stegen till loftet i ryggen haha.
Och jag har fått massvis med baby-garn av * gudmor, så nu kan jag virka massvis med babysaker till min brudtärna. Hon är ju på smällen nu btw! Jag ser fram emot det, samtidigt som jag är sååå avundsjuk.
Jag vill ju också ha en liten bebis med *.
Men det känns som om det aldrig kommer hända. Dels för min sjukdom. Jag kommer alltid behöva äta mediciner och ingen av medicinerna är riskfria att ta när man är gravid. Jag tänker inte riskera att mitt barn blir missbildat, eller får gomspalt, eller blir handikappat. Eller dör i magen. Bara för att jag ska må bra under graviditeten? ALDRIG i min fot att jag tänker riskera mitt barn hälsa för att jag ska må bra. Å andra sidan, om jag slutar med medicinerna när jag ska bli gravid så finns det ju en stor risk att jag hamnar i psykos eller svänger i mående rejält och kraschar igen. Och hamnar på psyk.
Och för att inte tala om förlossningsspykos eller förlossningsdepression, då bipolära (eller alla med affektiva sjukdomar) löper 60% större risk att få det vid en förlossning. Och speciellt om man slutat med sina mediciner för att kunna bli gravid...
Så OM det någonsin kommer på världskartan att jag och * MÖJLIGTVIS kan bli gravida så kommer jag vara den lyckligaste ever!

Och ja, jag känner mig smått uppåtvarvad nu... klockan är halv två på natten och jag har inte tagit min kvällsmedicin. Jag måste få ordning på dygnet igen. Jag sover i snitt 12 timmar på mina kvällsmediconen och det förstör mina dagar totalt. Så ibland får jag stå ut med att dygna. Riskabelt jag vet...

English: 

Yesterday was a good day.

We went away with * uncle and godmother in their new caravan, on a small roadtrip.

It was soooo cozy!

We ate good food and had a lot of fun, listened to music and only generally felt good. The downside was, however, that I was so tired of my medication that I had to go upstairs and sleep for a while.

The funniest moment (and scary) was enough when * uncle drove over some bumps along the way so both we and everything else in the camper flew around. But, fuck, what we laughed for it later.

However, I still have a bad sleep after that when I got the steps to the sleepingloft in the back haha.

And I have received a lot of baby yarns from * Godmother, so now I can work massively with baby stuff for my bridesmaid. She's knocked up now btw! I'm looking forward to it, while I'm so jealous.

I also want a little baby with *.

But it feels like it will never happen. Partly for my illness. I will always need medication and none of the medicines are risk-free to take when you are pregnant. I do not intend to risk my child being malformed, or getting cleft palate, or getting disabled. Or dying in the stomach. Just because I'll feel good during my pregnancy? NEVER in my foot that I'm going to risk my child's health to make me feel good. On the other hand, if I stop taking the medication when I'm going to get pregnant, there's a great risk that I get into psychosis or swing a lot and crash again. And end up on psych.

And not to mention postpartumpsychosis or postpartumdepression, when bipolar (or all with affective diseases) is 60% more likely to get it during childbirth. And especially if you stopped taking drugs to get pregnant ...

So IF it's ever come on the world map that I and * POSSIBLY can get pregnant, I'll be the happiest ever!

And yes, I feel a little upwards now ... it's half past two and I have not taken my evening medicine. I have to get back to the clock again. I sleep on average for 12 hours on my evening meds and it totally ruins my days. So sometimes I need to skip sleep. Risky I know