Varit på APL över en vecka (been on APL for a week)

Nu har jag varit på min APL, en psykiatrisk avdelning, i över en vecka. Och det känns så surrealistiskt att "vara på andra sidan", att inte vara en patient utan en personal. Jag och patienterna är sjuka på precis samma sätt, bara att jag inte har ett aktuellt skov just nu.
Jag trivs. Och det känns inte alls obehagligt dom jag hade väntat mig och jag hjälper patienterna på dom sätten jag kan.
Det är ingen av personalen som vet om mina problem, och jag tänker inte heller berätta för någon av dem. Dock var det en personal igår i omklädningsrummet som såg mina ärr på armarna och gav mig en speciell blick. Jag är inte där för att prata om mina problem utan för att lära mig och hjälpa patienterna. Jag har även långärmad på mig för att inte trigga igång patienterna med mina ärr. Jag vill inte att det ska hindra mig i omvårdnaden.
Jag ska träffa min egen psykiatri läkare i morgon, för första gången. Och jag hoppas verkligen inte jag får för mig att läxa upp honom. Och jag hoppas han är bra och har tillräcklig med kunskap.

English: 

Now I have been to my APL, a psychiatric department, for over a week. And it feels so surreal to be "on the other side", not to be a patient but a staff member. I and the patients are sick in exactly the same way, only that I do not have a current episode right now. I feel comfortable. And it doesn't feel uncomfortable at all that I had been expecting and I help the patients in the ways I can. There are none of the staff who know about my problems, nor will I tell any of them. However, there was a staff yesterday in the locker room who saw my scars on the arms and gave me a special look. I am not there to talk about my problems but to learn and help the patients. I also have long sleeves on me to not trigger the patients with my scars. I do not want it to stop me in the nursing. 

I will meet my own psychiatrist doctor tomorrow, for the first time. And I really hope I don't get to lecture him. And I hope he is good and has enough knowledge