Mår skit igen (feel crap again)

Ja. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans... jag mår skit igen. Där kan jag börja. Det vart bättre ett tag när jag hade fått börja med mina antidepressiva, som jag fick utskrivet i Oktober.
Dessvärre så har jag börjat må dåligt igen. Om jag får gissa själv så är det pga all sömnbrist jag får, press av att jobba och framtidsångest, som har fått mig i den negativa spiralen igen.
Var ett tag här under november som jag gick upp i varv och hamnade i en blandperiod. Det började ungefär med att jag inte tog min medicin för att jag var tvungen att jobba. Jag blir nämligen så trött av den, och jag skulle ju vara vaken till 6 på morgonen med jobbet. Och när jag inte tog kvällsmediconen så kände jag mig så energifylld. Jag behövde inte sova lika mycket och kände mig faktiskt pigg när jag vaknade. Jag orkade göra saker igen och VILLE göra saker igen. Men samtidigt hade jag mycket ångest och oroade mig för saker som gjorde att jag inte kunde sova. Så tillsist var jag vaken i tre dygn innan * fick nog och vi hamnade i ett gigantiskt bråk. Jag tyckte att han inte förstod min situation, att jag orkade göra saker att jag ville göra saker, att jag kände mig piggare och mer enercifylld, att jag känner mig "nedtonad" av medicinerna.
Det här bråket slutade i alla fall med att jag tog mina mediciner i vrede och vägrade prata med * och somnade ganska fort. Sov sedan i ca 24 timmar.
Och det var här det började gå neråt igen, efter ca tre veckor av "bra mående" (inte 100% bra mående, mer 20% bättre från depressionen). Så nu sitter man här med kraftig panikångest, som i stort sett är 90 % av mina dagar, och självmords-syner, hjärtklappningar, smärta och tryck över bröstet och andningssvårigheter.
Min vännina tycker jag ska söka akut psykiatri så fort som möjligt. Men jag vet inte vad dom skulle kunna göra. För det första så känner inte dom mig, så dom kan inte mixtra med mina mediciner, och för det andra så kan dom i stort sett bara erbjuda att man blir inlagd. Och vad skulle det hjälpa i nuläget? Jag kommer ju fortfarande att må piss när jag är inlagd. Och jag kommer inte ha någon att teösta/vända mig till, annat än med någon random personal på avdelningen som ändå ser mig som "sitt jobb". Så jag tackar nej till det än så länge, jag har min man och självmordslinjen. Jag har dessutom fått höja min antidepressiva för drygt en vecka sen. Så jag kommer snart må bättre. Hoppas jag.

English: 

Yes. I do not really know where to start somwhere ... I'm crazy again. There I can start. It was better for a while to start with my antidepressants, which I got in October.

Unfortunately, I've started to feel bad again. If I guess myself, it's because of all the sleep lack, the pressure of working and future-anxiety, which has gotten me in the negative spiral again.

Was here for a while in November as I got upwards and ended up in a mixing period. It started roughly because I did not take my medicine because I had to work. I'm getting so tired of it, and I'd be awake till 6 in the morning with my job. And when I did not take the evening medicine, I felt so energized. I did not have to sleep as much and actually felt really excited when I woke up. I managed to do things again and WANTED do things again. But at the same time I had a lot of anxiety and worried about things that made me not sleep. So at last, I was awake for three days before * got enough and we ended up in a huge fight. I thought he did not understand my situation, I was able to do things that I wanted to do, things that I felt more and more energyfild and that I feel "dimmed" by the medications.

In any case, this fight stopped with me taking my medicine in anger and refusing to talk to * and fell asleep quite quickly. Sleep for about 24 hours.

And this was where it started to go down again after about three weeks of "good mood" (not 100% good mood, more 20% better from depression). So now, here's a big panic attack, which is almost 90% of my days, and suicidal visions, palpitations, pain and chest pressure and breathing difficulties.

My friend thinks I should seek emergency psychiatry as soon as possible. But I dont know what they could do. First of all, they do not know me so they can not mix with my medications, and secondly, they can only offer you to be hospital ed for about the night . And what would it help at this time? I'm still going to feel bad when I'm in. And I will not have someone to comfort me / turn to, except with any random staff at the department who still sees me as "their job". So I do pass it so far, I have my husband and the suicide line. I have also raised my antidepressant just over a week ago. So I will soon feel better. I hope.

Varit vaken halva natten (been wake half the night)

Okey. Att vara vaken halva natten och jobba, och dessutom inte ta min kvällsmedicin, var kanske inte det smartaste...
Men jag kan tyvärr inte somna när jag jobbar. Ingen myndighet här vill ju ta ansvar över mig och hjälpa mig, eftersom jag har ju kunnat plugga, så då är jag inte sjuk. Right?
Då får jag helt enkelt ta saken i egna händer och jobba, fast jag inte kan.
Får se hur lång tid det tar innan jag går in i väggen igen nu då.

English: 

Okej. To be awake halft the night working, and not take my eveningmeds, probably wasent the smartest thing....

But I cant actually fall asleep when im working. No authority will help me, because I've been able to study, then im not sick. Right? 

Then I'll just have to take this in my own hands and work,  even tho i cant. 

We'll have to see how long i stand until i hit the Wall again. 

Börjat "jobba" igen (started "working" again)

Jag har börjat jobba igen. Som telefonvärdinna. Det är ett jobb även om det inte är mycket betalt. Och jag kan inte direkt använda det som referens när/om jag ska söka andra jobb.
Jag vart trött på skiten, att inte ha råd att köpa mat, betala räkningar, betala hyra osv osv.
Så jag tog saken i egna händer nu.
Dock känner jag ångesten smyga sig på inför varje arbetspass, som jag får klämma in när ingen här hemma kan få mig ur fokus, och jag försöker svälja den så gott det går inför när nästa kund ska ringa.
Ja, jag vet. Jag ska inte klaga. Men jag hade inte direkt mycket att välja på. 1. Fortsätta vara miserabel och en fattig förlorare. 2. Res på dig kvinna, ta tag i smutsgörat och får bort skiten.
Så. Ja, nu sitter jag här. Jag jobbar som telefonvärdinna, och det är inte direkt något man kan skryta om. Jag tycker faktiskt om det, det känns bra på något sätt som jag inte kan förklara.
Men det känns ändå tungt att bära "skiten". Jovisst jag valde själv att dra igång det här och försöka tjäna pengar, då ingen myndighet vill ta sig än mig. Hamnat mellan stolarna som sagt. Man får göra något själv om man vill få det gjort, right?
Ändå så kan jag inte bli kvitt min ångest som säger "få det gjort bara" "va inte feg nu, du vågat visst ta livet av dig".
Och samtidigt ska man sitta och vara trevlig mot kunder i telefon...

English: 

I have started working again. As a telephone hostess. It's a job even if it's not very much paid. And I can not directly use it as a reference when / if I will search for other jobs.

I was tired of the shit, unable to afford to buy food, pay bills, pay rent etc etc.

So I took things in my own hands now.

However, I feel the anxiety sneaking in front of each workout, which I can pinch when no one at home that can get me out of focus, and I try to swallow it as much as it gets when the next customer calls.

Yes I know. I am not going to complain. But I did not have much to choose from. 1. Continue to be miserable and a poor loser. 2. Get up woman, grab the shit and get it done.

So. Yes, now I'm here. I work as a telephone hostess, and it is not immediately something you can brag about. I really like it, it feels good in some way that I can not explain.

But it still feels hard to wear the "shit". Thankfully, I chose to start this and try to earn money, since no government wants to get me. Hammered between the chairs as said. You have to do something yourself if you want to get it done, right?

Nevertheless, I can not get rid of my anxiety saying "get it done alredy" "do not be shy now, you dared to kill you."

And at the same time you should sit and be nice to customers on the phone ...

Hur jag reagerar: (how i react:)

 Hur jag reagerar på saker numera:
1. Jag blir fly förbannad och ska bränna ner hela världen.
2. Jag blir ledsen, ställer mig i ett hörn och gråter och har allmän ångest.
3. Jag blir överlycklig och dansar på fluffiga moln med regnbågar

English: 

How i react in things nowadays: 

1. I get batshit crazy mad and I will burn the whole world down 

2. I get sad,  hides in a corner and cry and have anxiety in generell

3. I get overexcited and dancing around on fluffy clouds with rainbows 

Ska det vara såhär? (should it be like this?)

När något så enkelt som att vila upp sig under ett sjukdomstillstånd, att komma upp på hästen igen, ska vara så svårt?
Så fort man blir sjuk så är det ingen dom vill ta ansvar för en. Då får man klara sig bäst man kan? Ska det verkligen vara Så?
-Socialen vägrar hjälpa mig, då dom tycker min man ska försörja mig och strunt i sina "privata utgifter (avbetalningar och räkningar och hyra). Så han ska alltså sätta sig hos kronofogden för min skull?
-fick precis avslag på min ansökan hos försäkringskassan då jag är för frisk för att få aktivitetsersättning.
- och att få någon ersättning för att jag år arbetslös och söker ett arbete? Jag har ALDRIG haft ett jobb, så då kan man ju inte ge mig ersättning för att jag är arbetslös eftet ett arbete
Som sagt, ingen vill ta ansvar och jag bollas fram och tillbaka.
Nu MÅSTE jag alltså börja plugga igen för att inte gå under ekonomiskt. Även om jag inte har ork till det. Jag har knappt ork till att ens leva.
Ska världen vara såhär? Man måste fånga upp människor i ett säkerhetsnät innan det blir såhär. Innan man hamnar mellan stolarna!

English: 

When something as easy as resting in a state of illness, getting up on the horse again, should it be so difficult?

As soon as you get sick, nobody wants to take responsibility for one. Then you are left to make it on your own? Should it really be so?

-Social refuses to help me, since they think my husband is going to support me and  not care about in "private expenses (payouts and bills and rent). So he should sit at the bailiff for my sake?

- Just now my application at the insurance fund got rejected, as I'm too healthy to get disability money. 

- and to get any compensation because I'm unemployed and looking for a job? I have NEVER had a job, so you can not afford me compensation because I'm unemployed for a job

As I said, no one wants to take responsibility and I'm bouncing back and forth.

Now, I have to start study again, not to go under economics. Even though I'm not in the strenght to . I'm barely able to even live.

Should the world be like this? You have to catch up people on a safety net before this happens. Before you end up between the chairs. 

Jag är inte så annorlunda ändå (I'm not so different at all)

Fick höra för någon dag sedan att jag inte är den enda i klassen som gått in i väggen pga skolan. Jag som hela tiden tänkt att alla andra i min klass är så starka och duktiga som orkar med pressen och all stress det innebär. Och att jag bara är en förlorare och att jag är misslyckad son inte ENS klarar av att plugga.
Men jag hade tydligen lite skev och fel bild av sakerna. I stort sett hela klassen mår psykiskt dåligt numera och klarar inte av stressen.
Så... Jag var inte den enda. Jag kraschade bara lite tidigare än andra.
Det här får mig att inte känna mig lika ensam och misslyckas. Jag är ju inte Det!

English: 

I heard a day ago that I'm not the only one in the class who entered the wall because of school. I always think that everybody else in my class is so strong and talented that can cope with the press and all the stress it implies. And that I'm just a loser and I'm failour that can not handle to study. 

But I obviously had some disturbed and wrong picture of things. Basically, the whole class is mentally bad now and can not cope with stress.

So ... I was not the only one. I just crashed a little earlier than others.

This makes me not feel as lonely and failing. I'm not! 

Panik (panic)

Hade precis en panikattack när jag skulle över en bro. Med trafik undet och inga säkerhetsräcken.
Det hade varit det perfekta stället att ta livet av sig. Ångesten gjorde det svårt att andas och svårt att hålla mig på benen. Synen vart suddig och jag kände hur det började krypa i armar och ben när jag hyperventilerar och försökte få luft.
Rädslan för att jag skulle göra något sköljde över mig. Jag ville inte hoppa. Jag ville inte dö. Men rösterna sa mig något annat.

Trots det står jag här på andra sidan bron och försöker fortfarande andas.
Sen ska jag bara klara mig över bron på vägen hem...

English: 

Just had a panic attack when I was going over a bridge. With traffic under and no safety rails.

It would have been the perfect place to kill myself. The anxiety made it difficult to breathe and hard to stand on my legs. The sight was blurred and I felt how it began to tingle in my arms and legs as I hyperventilated and tried to get air.

The fear that I would do something rushed over me. I did not want to jump. I did not want to die. But the voices told me something else.

Nevertheless, I'm standing here on the other side of the bridge and still trying to breathe.

Then I'll just have to get over the bridge on my way home ...

Blir det någonsin bra? (will it ever be good?)

Nu sliter ångesten i mig igen. Rastlösheten kryper som myror över kroppen. Luften är svår att dra ner. Känner en tyngd på mitt bröst, som om jag hade osynliga tegelstenar liggandes där. Har känt i flera timmar nu att rastlösheten sitter i. Det skakar inuti kroppen. Som om hela mina organ vibrerar. Och stundvis så har ångesten gripit tag med sina vassa klor.
Men nu är det inte bara stundvis längre. Nu är det permanent. Jag vet inte hur jag ska få det att försvinna.
Det som varit så bra i helgen nu. Eller vart det för mycket av det goda? För mycket förhoppningar om framtiden? För mycket glädje?
Borde ha vetat att det skulle gå tillbaka till det här igen. Jag borde inte hoppas på att det ska förbli bra. Blir det någonsin bra?

English: 

Now the anxiety tears in me again. Restlessness crawls like ants over the body. The air is hard to pull down. Feel a weight on my chest, as if I had invisible bricks lying there. Have feelt for several hours now that restlessness is stuck. It shakes inside the body. As if all of my body vibrates. And time to time the anxiety has taken hold of me with sharp claws.

But now it's not just time to time no longer. Now it's permanent. I do not know how to make it disappear.

There has been so good this weekend now. Or was there too much of the good? Too much hopes about the future? Too much joy?

Should have known that it would be back to this again. I should not hope that it will remain good. Will it ever be good?

Jag ska försöka (I will try)

Det har varit en bra dag idag. Jag har till och med varit nere i tvättstugan och bokat tid. Alltså jag gick ut genom dörren utan mina "såkerhetsåtgärder".
Men nu, när man ska slappna av för att sova. Då smyger sig tankarna på. Och rösterna är nästintill outhärdliga. Dom vill att jag ska göra det jag tänker på. Det är väldigt lockande också. Och det skulle vara en smärtfri död.
Bara några meter ifrån mig...
Men jag ska försöka hålla mig här till min virkning och min musik.
Jag ska försöka.

English: 

It has been a good day today. I've even been downstairs in the laundry room and booked time. So I walked out the door without my "safteymeasures".

But now, when its time to relax to sleep. Then the thoughts crawls on. And the voices are almost unbearable. They want me to do what I'm thinking about. It's very attractive too. And that would be a painless death.

Just a few meters away from me ...

But I'll try to stay here with my chrocheing and my music.

I'll try.

Avbokat ytterligare möten (canceled another appoitment)

Nu har man fått avboka ännu ett möte med min läkare, då min ekonomi är som sagt obefintlig.
Vi ska ändå försöka få igenom försörjningsstödet, så nu har papper skickats efter.
Skulle verkligen ha behövt ha ett samtal med min läkare för att hantera min paranoia...
Den tar i stort sett överhand. Till och med hemma, och värst när jag är ute. Kan inte skaka av mig känslan av att någon förföljer mig. Eller rädslan av att bli överfallen av en lönmördare.
Ni hör ju själva? Även om jag vet att dom här situationerna är ganska icke befogade, så känner jag ändå så i det fallet när jag är ute.

English: 

Now, I have canceled another meeting with my doctor, as my economy is non-existent.

We will still try to get through the supply support, so now paper has been sent.

Would really wanted to have a conversation with my doctor to handle my paranoia ...

It takes over. Even at home, and worst when I'm out. Can not shake off the feeling of someone stalking me. Or the fear of being assaulted by a assassin.

You hear yourself? Even though I know that these situations are quite unjustified, I still feel so in that case when I'm out. 

Hemska tankar (horrible thoughts)

Ikväll har jag hemska tankar igen.
Ångesten och tankarna bara sköljer över mig som en iskall dusch.
Jag vill plocka upp en kniv och hugga mig. Hugga mig någonstans så jag vet med säkerhet att jag dör. Halsen? Magen? Bröstkorgen? Eller ska man satsa på att skära handlederna av sig?
Kommer någon ens sakna mig om jag dör?
Om så är fallet, kommer dom någonsin återhämta sig?

English: 

Tonight, I have horrbile thought again.

The anxiety and thoughts just rinse over me like an ice cold shower.

I want to pick up a knife and stab me. stab me somewhere so I'm sure I'm dying. Throat? Stomach? Chest? Or should you try to cut your wrists off?

Will anyone even miss me if I die?

If so, will they ever recover?

Möte med försäkringskassan (meeting with the insurance fund)

Nu har man varit på möte med försäkringskassan om aktivitetsersättning.
Dom kan förmodligen inte hjälpa, dom tror det kommer bli avslag på min ansökan. Dels för att jag räknas numera som "arbetsför" då jag har pluggat 100 % innan jag var tvungen att hoppa av pga psykisk ohälsa. Och dels för att min läkare har ett sånt "fattigt" utlåtande.
Det tog mig alltså 1 månad att få tag på min ordinarie läkare (där alltså tidigare tillfälliga läkare tyckte det var bäst om min ordinarie läkare skrev ett utlåtande).
Så jag sitter där och förklara om mina problem:
Svårigheter med hygien och kundvård
Svårigheter att laga mat, äta, handla
Svårigheter att städa, tvätta
Orkeslöshet/ likgiltighet
Paranoia (extrem ibland)
Minnesproblem, desorienterad
Mani, depression
Svälmordtankar  (och planer som inte genomförs)
PTSD, stress
Sömnsvårigheter
Panikattacker, social fobi
Hjärtklappningar, tryck över bröstet, huvudvärk, illamående, kräkningar, diarré, andnöd, snurrighet, klumpighet, tunnelseende, stela muskler.

Kan säkert komma på flera saker som är fel på mig. Men det kvittar.
Går i alla fall med gråten upp i halsen därifrån. Då det kändes som om att jag äntligen kunde få någon slags hjälp med ekonomin. Då socialen uppenbarligen inte vill försörja mig när jag är gift. Jag fick inte ens vara lycklig som nygift innan socialen skulle påpeka att jag "minsann är gift och då kan väl din man försörja dig?"
Han har tyvärr så mycket utgifter att han inte kan försörja mig. Och det har inte socialen något överseende med. Tydligen.
Så vi ska alltså leva på nudlar, soppa, och mat från kyrkan OCH hamna hos kronofogden pga min sjukdom?
Så jävla less på det här... verkligen bakslag nu, och har inte så lyckliga tankar just nu heller...

English:

Now you have been in a meeting with the insurance fund for activity compensation.

They probably can not help, they think there will be a rejection of my application. Partly because I count now as "working" when I have study 100% in pase before I had to jump off because of mental health. And partly because my doctor has such a "poor" statement.

It took me a month to get my regular doctor (where former temporary doctors thought it was best if my regular doctor wrote a statement).

So I'm sitting there and explaining about my problems:

Difficulties with hygiene and customer care

Difficulties to cook, eat, shop

Difficulties to clean, wash

Powerlessness / Indifference

Paranoia (extreme sometimes)

Memory problem, disoriented

Mania, depression

Suicidethoughts (and plans not implemented)

PTSD, stress

Insomnia

Panic attacks, social phobia

Heart palpitations, chest tightness, headache, nausea, vomiting, diarrhea, shortness of breath, swelling, lumpiness, thinness, stiff muscles.

Can certainly come across several things that are wrong with me. But it does not matter.

In any case, i goes with the cry up in the throat from there. I felt like I could finally get some kind of help with the economy. When the social obviously does not want to support me when I'm married. I did not even have to be happy as a newlywed before social mentioning that I'm "married and maybe your husband can help you? "

Unfortunately, he has so much expenses that he can not support me. And that does not have a sense of sociality with society. Apparently.

So we will live on noodles, soup, and food from the church AND end up at the bailiff because of my illness?

So damn less on this ... really setback now, and do not have such lucky thoughts right now either ...

Bra dag igår (yesterday was good)

Igår var en bra dag.
Vi åkte iväg med * farbror och gudmor i deras nya husvagn, på en liten roadtrip.
Den var såååå mysig!
Vi åt god mat och hade det jättetrevligt, lyssnade på musik och bara allmänt mådde bra. Nackdelen var dock att jag jämnt är så ständigt trött på mina mediciner att jag var tvungen att gå upp på loftet och sova en stund.
Det roligaste ögonblicket  (och läskigaste) var nog när * farbror körde över några gupp på vägen så både vi, och allting annat i husbilen flög omkring. Men fy fan vad vi garvade åt det sen.
Har dock fortfarande ont i svanken efter det då jag fick stegen till loftet i ryggen haha.
Och jag har fått massvis med baby-garn av * gudmor, så nu kan jag virka massvis med babysaker till min brudtärna. Hon är ju på smällen nu btw! Jag ser fram emot det, samtidigt som jag är sååå avundsjuk.
Jag vill ju också ha en liten bebis med *.
Men det känns som om det aldrig kommer hända. Dels för min sjukdom. Jag kommer alltid behöva äta mediciner och ingen av medicinerna är riskfria att ta när man är gravid. Jag tänker inte riskera att mitt barn blir missbildat, eller får gomspalt, eller blir handikappat. Eller dör i magen. Bara för att jag ska må bra under graviditeten? ALDRIG i min fot att jag tänker riskera mitt barn hälsa för att jag ska må bra. Å andra sidan, om jag slutar med medicinerna när jag ska bli gravid så finns det ju en stor risk att jag hamnar i psykos eller svänger i mående rejält och kraschar igen. Och hamnar på psyk.
Och för att inte tala om förlossningsspykos eller förlossningsdepression, då bipolära (eller alla med affektiva sjukdomar) löper 60% större risk att få det vid en förlossning. Och speciellt om man slutat med sina mediciner för att kunna bli gravid...
Så OM det någonsin kommer på världskartan att jag och * MÖJLIGTVIS kan bli gravida så kommer jag vara den lyckligaste ever!

Och ja, jag känner mig smått uppåtvarvad nu... klockan är halv två på natten och jag har inte tagit min kvällsmedicin. Jag måste få ordning på dygnet igen. Jag sover i snitt 12 timmar på mina kvällsmediconen och det förstör mina dagar totalt. Så ibland får jag stå ut med att dygna. Riskabelt jag vet...

English: 

Yesterday was a good day.

We went away with * uncle and godmother in their new caravan, on a small roadtrip.

It was soooo cozy!

We ate good food and had a lot of fun, listened to music and only generally felt good. The downside was, however, that I was so tired of my medication that I had to go upstairs and sleep for a while.

The funniest moment (and scary) was enough when * uncle drove over some bumps along the way so both we and everything else in the camper flew around. But, fuck, what we laughed for it later.

However, I still have a bad sleep after that when I got the steps to the sleepingloft in the back haha.

And I have received a lot of baby yarns from * Godmother, so now I can work massively with baby stuff for my bridesmaid. She's knocked up now btw! I'm looking forward to it, while I'm so jealous.

I also want a little baby with *.

But it feels like it will never happen. Partly for my illness. I will always need medication and none of the medicines are risk-free to take when you are pregnant. I do not intend to risk my child being malformed, or getting cleft palate, or getting disabled. Or dying in the stomach. Just because I'll feel good during my pregnancy? NEVER in my foot that I'm going to risk my child's health to make me feel good. On the other hand, if I stop taking the medication when I'm going to get pregnant, there's a great risk that I get into psychosis or swing a lot and crash again. And end up on psych.

And not to mention postpartumpsychosis or postpartumdepression, when bipolar (or all with affective diseases) is 60% more likely to get it during childbirth. And especially if you stopped taking drugs to get pregnant ...

So IF it's ever come on the world map that I and * POSSIBLY can get pregnant, I'll be the happiest ever!

And yes, I feel a little upwards now ... it's half past two and I have not taken my evening medicine. I have to get back to the clock again. I sleep on average for 12 hours on my evening meds and it totally ruins my days. So sometimes I need to skip sleep. Risky I know 

Ångest (anxiety)

Återigen ligger jag här i sängen med ångesten som ett stryptag runt halsen.
När ska detta ta slut? Kanske om jag tar mer mediciner så slipper jag detta? Eller om jag skär mig? Eller ännu bättre, om jag tar en överdos? Proppar mig full med alla dom där medicinerna jag har liggandes i en plastpåse precis inom räckhåll.
Eller om jag går ut i köket och hittar den vassaste kniven och hugger mig i bröstkorgen? Och hoppas att jag träffar rätt?
  Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag är så trött. Så orkeslös.
Mina dagar går ut på att ligga i sängen och glo in i tvskärmen. En kaffepaus och några toalettbesök. Försöka få i mig något att äta på kvällen trots att det är smaklöst och växer i munnen. Trots att jag är äcklad så kan jag inte stilla denna hunger jag känner inombords. Sen får vi inte glömma dom här medicinpauserna under dagen också.
DET är vad mitt liv består av numera.
  Jag känner ingen glädje i att göra något. Allt känns grått och tråkigt. Trots det känner jag mig så rastlös, det är ångesten som gör mig rastlös. Måste fokusera på något när jag har ångest. Alltså blir det att stirra in i Tv:n eftersom orken att göra något annat inte finns.
  Men på nätterna, när jag försöker sova, så känner jag ångesten, som iskalla fingrar över kroppen. Den sliter i mig. Kryper under skinnet. Sliter iväg luften från min mun. Får hjärtat att rusa. Trycker sönder min bröstkorg. Får hela rummet att snurra.
Här ligger man uppkrupen till en boll och kväver gråten i halsen igen.
När ska detta ta slut?

English: 

Again, I'm lying in bed with my anxiety like a streak around the throat.

When will this end? Maybe if I take more medication, I will get rid of this? Or if I cut myself? Or better if I take an overdose? Stuff me up with all those medications I've have in a plastic bag just within reach.

Or if I go to the kitchen and find the lagest knife and stab me in my chest? And hope I get it right?

I do not know. I know nothing anymore. I just know that I'm so tired. So powerless.

My days are about to lie in bed and stare in the tv screen. A coffee break and some toilet visits. Try to get me something to eat in the evening, despite it being tasteless and growing in my mouth. Even though I'm disgusted, I can not stand this hunger I know inside. Then i shall not forget these medication breaks during the day as well.

That's what my life consists of nowadays.

I feel no pleasure in doing something. Everything feels gray and boring. Nevertheless, I feel so restless, it's the anxiety that makes me restless. Must focus on something when I have anxiety. So it's gonna get into the tv because the feel to do something else is not there.

But at night, when I try to sleep, I feel the anxiety, like ice-cold fingers over the body. It hurts in me. Crawling under the skin. Tears away the air from my mouth. Gets the heart to rush. Breaking my chest. Gets the whole room spinning.

Here lay lie like a ball and stifle the cry in your throat again.

When will this end?

Varför är jag inte Glad? (why am i not happy)

Varför är jag inte glad för?
Den här ångesten, den klibbiga äckliga fruktansvärda ångesten kryper under skinnet på mig och gör mig galen...
  Under bröllöpsveckan fick jag äntligen andas ut. Jag kunde fylla mina lungor med luften runt mig. Benen kändes inte längre lelösa och tunga. Hjärnan kunde tänka fritt utan massa bekymmer. Det var som om hela världen glittrade i massa vackra färger. Och att äntligen få vara * fru! Vilken känsla!
  Nu har mörkret åter slutit sig runt mig. Jag fick andas ut för en vecka ändå.
Nu kan jag inte tänka på annat än mörker, blod och död. Jag vill så gärna... jag vill så gärna försvinna... Jag vill inte tänka. Jag vill inte känna. Jag vill inte andas. Jag vill bara ligga någonstans och inbilla mig att jag är död. Jag är ju ändå för feg för att våga ta livet av mig. Jag är rädd att det ska göra ont. Tänk om jag ångrar mig när jag redan huggit mig i bröstkorgen, eller skurit handlederna av mig, tänk om det är för sent då att ångra sig?
  Jag tycker synd om min man. Att han får stå ut med mig. Jag och min äckliga ångest, och min hemska sjukdom. Han mår inte bra av att se mig såhär. Så därför försöker jag låtsas som att allt är normalt. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig mitt i all gråt och panik. Han ska inte behöva stå ut mer av det.
Han får ju stå ut med att ta hand om mig ekonomiskt numera. Eftersom jag misslyckades med att studera så jag har ingen inkomst, och socialen vägrar hjälpa då dom tycker min man ska ta hand om mig ekonomiskt.
  Han ska inte behöva ta hand om mig mer än vad han redan gör. Jag ska inte vara en belastning för honom.
Men Han vet ändå att jag mår dåligt. Jag kan inte spela för honom, han ser igenom mitt skådespel. Han är rädd att jag ska försvinna från honom.
Ärligt talat är jag rädd också. Jag är rädd för mig själv...

English: 

Why am I not happy?

This anxiety, the sticky disgusting terrible anxiety crawls under my skin and makes me crazy ...

During the wedding week, I could finally breathed out. I could fill my lungs with the air around me. The legs no longer felt sleepless and heavy. The brain could think freely without a lot of worries. It was as if the whole world sparkled in lots of beautiful colors. And to finally be * wife! What a feeling!

Now the darkness has recovered around me. I could breathe for a week anyway.

Now I can not think of anything but darkness, blood and death. I would love to ... I would love to disappear ... I do not want to think. I do not want to know. I do not want to breathe. I just want to lie somewhere and imagine I'm dead. Still, I'm too cowardly to dare to kill me. I'm afraid it's going to hurt. Imagine if I regret myself when I stab into the chest, or cut my wrists, think if it's too late to regret it?

I feel sorry for my husband. That he must stand out with me. Me and my disgusting anxiety, and my terrible disease. He does not feel good seeing me like this. So, therefore, I try to pretend that everything is normal. I do not want him to comfort me in the midst of all crying and panic. He will not have to get more out of it.

He will have to deal with me financially nowadays. Because I failed to study so I have no income, and social refuses help then they think my husband should take care of me financially.

He will not have to take care of me more than he already does. I will not be a burden for him.

But He still knows that I feel bad. I can not play for him, he looks through my spectacle. He is afraid I will disappear from him.

Frankly, I'm afraid too. I'm afraid of myself ..

Allt virvlar omkring (everything twirls around me)

Vet inte vart jag ska börja någonstans direkt. Allt bara virvlar omkring i mitt huvud. Känns som om hela världen är en karusell som snurrar och aldrig stannar för en paus eller ett uppehåll. Och jag är den enda passageraren.
Det hjälper inte om jag skriker, sparkar, gråter, bara väntar ut snurrandet, eller ens blir arg. Det bara fortsätter.
  Känns som om enda sättet för mig att få stopp på det är att försvinna från denna värld. Då kanske min man inte behöver lida längre av att se sin fru ligga som en urvriden disktrasa.
  På nätterna river ångesten i bröstet. Tårarna rinner. Jag kväver skriken i kudden och hoppas jag inte väcker honom. Pulsen slår hårt och högt i öronen på mig att det känns som om trumhinnorna ska sprängas. Andetagen räcker inte till och smärtan i bröstkorgen är så intensiv.
  Det bankar i mitt huvud. Vetskapen om att jag misslyckats. Igen. Jag klarade inte av att vara den jag ville. Jag klarade inte av att plugga den här gången heller.
Det här var ju min chans till att lyckas med något. Varför ska jag vara så värdelös på att lyckas med något? Försökte jag för mycket? Det är vad min man säger. Att jag försökte för mycket. Men jag vill ju bara visa mig själv och omvärlden att JAG KAN! Jag kan trots att jag lider, trots att jag upprepade gånger försökt dö. Trots att jag varit en av dom på psyket. Trots att jag varit så långt nere i skiten att inte ens "dom som mig" förstår hur jag lever. Trots det så kan jag! Men jag försöker för mycket... Jag försöker för mycket och för hårt...
  Så nu ligger jag här igen. Som en fisk på torra land. Och sprattlar för livet.
Skulle vara så skönt och befriande att ta en vass kniv och bara *****

English: 

Do not know where to start somewhere directly. Everything just swirls in my head. Feels like the whole world is a carousel that spins and never stops for a break or a stop. And I'm the only passenger.

It does not help if I scream, kick, cry, just wait the spin, or even get angry. It just goes on.

Feels like the only way for me to stop it is to disappear from this world. Then my husband may not have to suffer anymore from seeing his wife lying like a pervasive dishcloth.

At night the anxiety tears in the chest. The tears are running. I choke the scream in the pillow and hope I do not wake him up. The pulse is hard and high in my ears that it appears that the eardrums will blow. The grooms are not enough and the pain in the chest is so intense.

It knocks in my head. The knowledge that I failed. Again. I did not manage to be the one I wanted. I did not manage to plug this time either.

This was my chance of succeeding something. Why should I be so worthless to succeed? I tried too much? That's what my husband says. That I tried too much. But I just want to show myself and the world that I CAN! I can even though I suffer, despite repeatedly trying to die. Even though I was one of them on the psyciartic clinic. Even though I've been so far down in the shit that even "they one like me" do not understand how I live. Nevertheless, I can! But I'm trying too much ... I'm trying too much and too hard ...

 So now I'm here again. Like a fish on dry land. And kicking for life.

Would be so nice and liberating to take a sharp knife and just *****

Mediciner igen (Medicines again)

Har fått börja med mina mediciner igen.
Jag var katastrof utan.
Paranoid, isolering, orkeslös, deprimerad, självmordstankar,  social fobi + mina övriga symtom.
Allting var som dubbel dos utan mediciner. Så uppenbarligen hjälper dom,  men inte 100%.

Fick ta ett lån av svärmor för att ha råd med mediciner,

English: 

Has begun on my meds again.
I was a disaster without them.
Paranoid, insulation, decrepit, depressed, suicidthoughts, social phobia + my other symdroms.
Everything was like a dubbel dose without the medicins. So apparently they help, but not 100%

Had to take a loan from mother in law to aford meds. 

Ekonomi (economy)

Min ekonomi existerar ju inte alls längre eftersom jag fick avbryts plugget. Socialen vägrar i stort sett att hjälpa mig eftersom jag är gift och tycker att min man ska försörja mig istället. Hans utgifter räknas uppenbarligen inte, utan han ska då skuldsatta sig.
Vi kommer inte ha råd med mina räkningar, mina mediciner, hyra (tur att vi bor hos svärföräldrarna), eller ens ordentlig mat.
Varför kunde jag inte varit bättre? Varför bet jag inte ihop och fortsatte?
Har varit på läkarsamtal och fått ett läkaritlåtande att skicka till försäkringskassan. En bit på vägen (hoppas jag).
Har även slutat med mina mediciner nu. Har inga mer och som sagt inga pengar. Har tidigare klarat mig ett år utan, så varför inte igen??

English: 

My economy does not exist anymore because I had to cancel the study. Socially, basically, refuse to help me because I'm married and think that my husband will support me instead. His expenses are obviously not counted, but they think that he should get bailiff.

We will not be able to afford my bills, my medicines, rent (luck we live with the in-laws), or even proper food.

Why could not I have been better? Why did not just gritted and continue?

Have been on a doctor's hearing and received a medical certificate to send to the insurance fund. A bit on the road (I hope).

Have also ended my medication now. Have no more and no money. Have previously done a year without, so why not again ??

Virka och sticka (chrocheing and knitting)

Jag har börjat virka och sticka som en galning sista tiden. Allt för att hålla mig sysselsatt. Så att jag inte behöver tänka eller känna. Allt för att hindra mig ifrån allt destruktivt.

English: 

I have started knitting and chrocheing like a maniac lately. Everything to keep me going. So i dont have to think or feel. Everything to stop me from all the destructive things. 

Efter bröllopet (after the wedding)

Bröllopet var helt underbart och helt knasigt på samma gång. Det var helt underbart att äntligen få vara * fru!
Jag var så spänd och nervös. Och det var nog * med även om han inte visade det.
Det var kaos inne i stan med parkering och sen en pride-festivalen mitt i allting.
Men vi parkerade olovligen och hoppades på att inte få böter, då det var helt omöjligt att hitta parkeringsplatser någonstans
Var så lycklig och nervös under själva vigseln att jag sa "ja" för tidigt! Haha!
Sen var det bara att stressa tillbaka till landet för att fixa i ordning resten innan bröllops festen.
Timmarna efter vigseln så var jag i allmänt berg och dalbana i mitt mående. Det svängde rejält. Och fulla besökare på det. Och jag var nog ganska så full jag med.
Men nu, när det gått några dagar så minns jag istället att lyckliga, och får försöka glömma det negativa <3

English: 

The wedding was absolutely wonderful and totally crunchy at the same time. It was absolutely wonderful to finally be * wife!

I was so excited and nervous. And  * was too, even though he did not show it.

There was chaos in town with parking and then a pride festival in the middle of everything.

But we parked illegally and hoped not to get a fine, as it was completely impossible to find parking spaces somewhere.

I was so happy and nervous during the wedding ceremony that I said "yes" too soon! Haha!

Then it was just to stress back to the country to fix the rest before the wedding party.

Hours after the wedding, I was in general rollercoaster with my mood. It swung really. And drunk visitors too. And i was kinda drunk too. 

But now, after a few days, I remeber the luckyparts and trying to forget about the negative <3

Planering inför bröllopet (plans for the wedding)

Vi åkte ut till landet idag för att planera inför bröllopet och fixa i ordning allt som behövs.
Så exalterad och har så många planer!

English: 

We went out to the country to plan for the wedding and fix everything in place.
So excited and so many plans!

Gör någonting! (do something)

Var och träffade en akutsköterska på min ordinarie psykiatri idag, efter en notis från psykakuten.
Dom är så jävla hispig om att jag ska ta livet av mig.
JA! Men hjälp mig då! Gör NÅGONTING!

English: 

Meet an emergency nurse on my regular psychiatry today, following a note from the psychiatric emergency. 

They're so damn worried that im gonna kill myself. 

YES! But help me then! Do something!

Ingen förändring (no change)

Mina "symptom" har fortfarande inte förbättras, trots struktur, motion och bra kost.

Har även hoppat av den andra kursen nu, som faktiskt skulle vara tio veckor. Känner det mer att hur ska jag kunna koncentrera mig på studier när det faktiskt känns som om jag bokstavligen dör?! 

Så om jag nu hoppat av den andra kursen, så vad har jag att vara stressad över då? Mitt mående är ju prio ett. Men vad ska jag göra för att må bättre då?! 

Var på psykakuten idag igen. Var nära på att avsluta mitt liv idag. Jag var så nära! Så nära! Ett pyttelitet steg och jag hade förmodligen inte existerat idag. 

Men jag tänkte på min blivande man. Hur jag skulle förstöra hans liv, om jag tog det där steget. 

Men det känns som om jag redan förstör hans liv med att vara vid liv och utsätta honom för mig och mitt mående. 

Fick i alla fall Theralen att sova på, från psykakuten. Efter att dom motvilligt släppt mig därifrån.

English: 

My "symptoms" have still not improved, despite structure, exercise and good diet.

Have also jumped off the second course now, which would actually be ten weeks. How would i be able to concentrate on studies when it actually feels like I'm literally dying ?!

So if I jumped off the second course, then what should I be stressed about then? My wellbeing is the first priority. But what should I do to feel better then ?!

Be on the psychiatric emergency today again. Was close to finish my life today. I was so close! So close! A tiny step and I probably did not exist today.

But I was thinking of my future man. How I would ruin his life if I took that step.

But it feels like I already ruin his life by being alive and exposing him to me and my misery.

At least got Theralen (alimemazin) to sleep on, from the psychicatric emergency. After they reluctantly released me from there.

Akuten

Var på akuten idag.

Mina symtom: 

Hjärtklappning. Högt blodtryck. Andnöd. Tryck över bröstet. Skakningar inombords och i armar. Illamående. Dålig i magen. Svindel. 

Började misstänka att ert var något fysiskt fel. 

Mitt blodtryck och puls var skyhögt när jag kom in. Men när läkaren väl hade kollat mitt EKG och puls och blodtryck (igen) så såg allting normalt ut. 

Hon konstaterade att jag hade "permanent panikångest" (eftersom det aldrig går över), och skickade hem mig att dricka kamomillte, efter 5 timmars väntan. 

Kamomillte? Hur ska det hjälpa?!

Psykakuten

Idag var sista dagen för ena kursen. Det har alltså gått lite mindre än tre veckor sen den startade. Det har varit ett så intensivt tempo, enbart för att "någon" ska få sin semester. Och fick även höra första mötet: "duger inte tempot så får ni hoppa av kursen nu".
Ursäkta att jag måste läsa två kurser under sommaren.
1. För att jag måste komma ikapp då jag var tvungen att senarelägga en kurs just för att jag hade en behandling.
2. Var tvungen att söka ytterligare en kurs för att komma upp i rätt antal poäng för att både få en undrrskötersediplom, och även för att få ersättning från csn.

Och mitt psyke pallade inte en intensivkurs på tre veckor. Åkte till psykakuten när jag ville ta livet av mig.
Det enda rådet jag fick, efter att ha berättat om mitt mående och mina självmordstankar, är att ha struktur, motion, bra kost och stressa mindre.

Betyg i kurserna

Så lycklig nu! Fått reda på mina betyg i vårterminens kurser.
B i vård och omsorgsarbete 1
D i specialpedagogik

Alltså! Hade inte väntat mig såhär bra betyg!

Förlovade 1 år nu

Förlovade i ett år nu!
Mycket uppåt och mycket neråt, men massvis med kärlek!
Han är mitt lugn i stormen <3

Har även officiellt klarat av vårterminen i vård och omsorg. Bara 1 år kvar!

Avslutad praktik

Nu har jag klarat mig igenom fyra veckors praktik med ett schema på heltid.

Herregud alltså! Hur fan ska jag klara av ett arbete om jag blir slutkörd av fyra veckor?! Mitt psyke är ju inte det bästa, eller på topp. 

Mår egentligen skit. Men men. Nu har jag klarat av det här hindret. Nu ska jag bara ta mig igenom sommarkurserna... Och sen börjar höstterminen efter det...

Halvtidsbedömning på praktiken

Idag hade vi halvtidsbedömning på praktiken. Så våren lärare kom idag och skulle utvärdera hur det gått hittills och vad man behöver jobba på osv.

Men fick så mycket beröm att jag nästan började gråta. 

Har uppenbarligen haft så dåligt självförtroende och varit så osäker att jag nedvärderar mig själv. (eller som man säger på DBT invalidera).

2 år!

2 hela år utan självskadebeteende!
Två hela år! det har varit många motgångar och också glädje, men jag har nu klarat mig ett helt år till!
Det här firade jag med en tatuering till mig själv.
#butterfly challenge

Vecka 2 på praktiken

Så, nu har man varit ca 2 veckor på praktik, via skolan, på ett äldreboende.
Vi ska alltså följa vår handledare schema, som en vanlig anställd, bara att vi är där på praktik.
Klarade av första veckan galant med alla timmar inne, och uppgifter utförda som planerat, och kommer bra överens med dom boende.
Så, nu vecka 2 så kraschade jag. Sov inget på 2 dygn, men tog mig ändå till praktiken dessa två dagar och kämpade mig igenom dom, med mycket ångest, men visade inget för "kollegorna" eller ens för dom boende. Jag har tänkt såhär: att min sjukdom är mitt privata, och på en arbetsplats så är man privat med sitt privatliv.
Men nu kraschade jag i allafall. Gick in i en blandperiod och behövde stoppa det innan det vart för sent. Så fick bita i det sura äpplet och sjukskriva mig.
Tillbringar nu helgen ute på landet i lugn och ro (och med tillfälligt höjd medicin).

Barnmorskan

Varit hos barnmorskan idag och satt in en pstav,  då vi varoroliga att min medicin skulle påverka pillerna, som jag tidigare äntligen fick utskrivet (även läkaren är orolig att jag kan bli gravid). Men nu är det gjort.

Och att bli gravid nu är inte optimalt, då studierna och eventuellt jobb är prioritet. 

  Har även varit på samlingsmöte inför praktiken via skolan. 

Är jävligt orolig för hur mitt psyke ska klara av en praktik på minst 36h/vecka. 

Har ju haft svårt med enbart 2 dagar i skolan hittills.

HLR

Idag har vi gjort HLR på dockor i skolan.

Så utmanande, men mycket lärorikt.

Bröllopsinbjudningar

Skickat iväg inbjudningarna till bröllopet nu!

#exalterad

Blodprov i skolan

Idag har vi tagit blodprover på en dockarm och även repeterat blodtryck, provtagningar och liknande.

Jag klarade blodprovet på första försöket! Så stolt!

Studenthälsan

Har varit hos studenthälsan idag och haft möte.

Jag ska hoppa av en kurs i utbildningen, då det blir för mycket ochför hetsigt med både tre kurser och DBT. 

Har även fått tips om hur jag ska göra med mitt minne, fokus och även hantera biverkningarna jag får av medicinerna. Och även att strukturera upp min studietid bättre (i och utanför skolan). 

Har även skaffat tre underbara vänner i klassen,som är lika knäppa som jag :-) 

Läkarsamtal

Var hos min läkare idag och fick höja min dos på olanzapin då jag blir väldigt uppåtvarvad av skolan.

Har en fått en ny medicin, lamictal, som ska motverka depressioner. Få se vad jag får för "roliga"  biverkningar nu då. Då jag kan få ALLT MÖJLIGT.

Börjar det vända nu?

Kom in på utbildningen till undersköterska! Var på första mötet/lektionen idag och det ar redanhögt tempo första dagen.
Äntligen börjar något hända! Äntligen gör jag något med mitt liv (efter att ha varit sjukskriven i 4 år).