kalldusch

Hört mycket forskning om kalldusch/kallbad, att det hjälper blodtrycket, sänker blodsockret, bränner dåligt fett och ökar andelen bra fett som hjälper kroppstemperaturen och tillsist, ska hjälpa psykisk ohälsa. 

Testade mig första kalldusch idag, sittandes ner och med en till person i rummet, så jag inte tuppa av eller når. 

Rådfrågade även min husläkare först, och enligt h*n var det okey så länge inte mitt blodtryck började tippa och dala och samma med blodsockret, och inte för ofta. Allt inte varje dag. 

Det var inte så farligt som jag trodde, mer att sitta och andas och när det började kännas ordentligt i huden att det var kallt, då stoppade jag. 

Får se om det här har några bättre hälsoeffekter på mig, märkt att jag får väldigt mycket ångest över min kropp, och det faktum att jag ställt in mig på att när man opererar så hittar muskler tillbaka till varandra än vad fett gör. Och nu är det bara 25 dagar innan jag ska träffa kirurgen för utvärdering. Om jag kan göra operationen även fast min kropp är trött. 

Och nu känns magen värre än någonsin. Och samma med avföringen, så fort jag äter en måltid så blir det så otroligt hårt bajs att jag inte alltid får ut det. Och magen känns stor, nästan som stt det get motsatt effekt av av att träna..... 

Vi får se om en månad....

Aldrig tillräcklig

Vet ni? Jag är så trött på att försöka leva upp till samhällets förväntningar på mig. 

Att jag ska klara av att jobba minst 40 timmar i veckan, på ett heltids jobb, och allt helst övertid också, utan lunch oftast och oftast inte ha tid eller möjlighet att hå på toalett alltid under dessa 9 timmar.... 

Jag sliter och kämpar på och kör slut på mig via jobbet, blir hypoman för att jag kan aldrig varva ner och sen blir jag deprimerad och har alltså gått in i en ny period av skov. 

Oftast inom 6 månader och behöver vara sjukskriven. 

Nä, men då är jag inte tillräcklig enligt min arbetsgivare och kan inte jobba kvar. Och då har jag inte ens kommit upp i en tillsvidareanställning. 

Och då helt plötsligt är jag inte tillräcklig för min akassan, för jag har inte jobbat tillräckligt många timmar i månaden under 6 månader under sammanlagt en hel 12 månaders period. 

Jag har alltså betalat för en akassa som säger att jag inte jobbar tillräckligt hårt eller mycket. 

Jag jobbade 170 timmar under bara Juli 2023, för att jag "ställde upp" så att mina kollegor kunde ha semester, en semester som jag inte fick beviljat. 

Och jag är knappt van att jobba 40 timmar i veckan, sammanhållet. Jag behöver oftast flera dygn för att återhämta mig och vila, och då kan jag inte ens sköta hushållet eller vardagen, för att jag är uttömd på energi som jag lägger ner på jobbet, för att visa mig duglig son person, anställd och undersköterska...

Fick man någonsin höra ett tack efter det? 

Nu är jag utan arbete, för att min sjukskrivning pga arbete "stressar mina patienter" och jag har gått ur akassan när jag jade kunnat spara 300 kr i månaden sen 2018... 

Påverkan på njurarna

Så trött på att behöva vara min egen läkare, när det är jag som är patient! 

Har haft dubbel uvi, uttorkning av koloskopin, dåligt vätskeintag och sekundär svält, massor med ipren som påverkar njurarna för att jag har värk i gallblåsan, och dessutom högt blodtryck och diabetes.... massor med faktorer som sänkt mina njurvärden mer än någonsin förut! 

Ändå är det helt okey enligt vården! De har aldrig varit såhär låga under 15 års tid. 

Blir bara insatt på mer medicin för att skydda njurarna, mer blodtryckssänkande och ökning av diabetes-medicin, och extra kontroller på Litium som då påverkar också. 

Litium är den medicin som hjälpt bäst efter 13 års tid med massor av olika stämningsstabiliserande som inte fungerat och ECT som grillat min hjärna och gett mig "hjärnskador". 

Naturligtvis påverkar Litium mina njurar och min sköldskörtel så in i norden när det blir för högt, vilket är väldigt lätthänt i koncentrationen tydligen. 

Är bara så trött på att vara sjuk fysiskt och psykiskt, och upprörd att ingen verkar ta åt sig av allvaret och det komplexa i den här historien....

Olika stunder av energi varierat med passivitet

Så diffust det är, att helt plötsligt ha energi att orka göra saker, orka engagera sig med det man håller på med. Nästan lite tvångsmässigt beteende. Till att några timmar efter, eller dagen efter inte ha energi för det alls och bara sitta som ett apatiskt spöke och känna den likgiltighet, meniglösheten. 

Otroligt konstigt att känna att det är meningslöst att vara vid liv, från att för några veckor sen vara livrädd för att dö i samband med operationen av gallblåsan. 

Hade en känsla av en närvaro runt mig och tänkte att det är säkert dödsängeln som plågar mig, då känslan av dem här närvaron är ond och obehaglig. 

Och nu kan jag knappt koppla ihop några känslor alls med att jag ska operera mig och att kirurgen är väldigt osäker på om min kropp klarar av det....

Vill jag ens leva? Eller vill jag ens dö? 

Äta ibland?

Har varit under svält en lång tid nu. Ofrivilligt då jag plågas av kräkningar och illamående och smärta. 

Så konstigt att helt plötsligt kunde jag skyffla i mig mat. Åt 3 portioner till middagen och dagen efter åt jag 5 tortilla (med köttfärs och grönsaker). 

Till att varit under flera veckor och bara fått i mig vätska och flytande.... 

Och nu, dagen efter så har jag så ont och får knappt i mig något... 

Jag hoppas kirurgen hjälper mig snart och kollar om jag klarar av narkos. Haft dessa problem sen December 2022, men varit så diffusa symptom för att vården fattat förrän 6 månader sedan. 

Annars får jag kan börja gå i terapi för att leva med smärtan....om jag nu ska leva med det här? 

desperation och depression går hand i hand

Jag börjar stundvis bli desperat ang det jag känner inombords. Allt det där äckliga och klibbiga och svarta, förtärnade syran son bubblar inom mig, i mina organ och i mitt blod. 

Det kokar och sjuder, och ofta är det bara det jag hör. Som gör mig desperat och försöker övertala mig till handlingar. Handlingar som låter befängt när jag tänker efter, när jag inte känner den hör förtvivlan och desperationen. 

Bad tom min man att göra illa mig i samband med sex, inte för att jag vill njuta ,som någon form av BDSM eller M&S. Utan jag ville att han skulle spöa skiten ur mig, få mig att blöda och låta mig ligga. 

Har också mycket tankar atr jag vill skapa något ur min smärta. En piercing? Har ju verktyg hemma för det, och gjorde det en gång.... Eller en tatuering? Skapa en liten tavla på min arm. Något vackert och bestående som jag kan luta mig mot när det blåser. Och att det gör ont. Jag vill att det ska göra ont, jag vill hellre känna fysisk smärta än det här.... 

Därav att jag har rakblad undanstoppade. 

Jag borde berätta för min man och ge tillbaka dem. Men jag skäms nog alldeles för mycket över stt jag ens tog dem. Att jag faller tillbaka i hemligheter och destruktiva handlingar. 

Var många många år sen då jag smugglade rakblad, och dolde det för mina nära.

Det förtär mig

Jag kan knappt andas. Det känns som att min kropp kommer klaffa ihop här och nu. Som att den bara kommer sluta fungera och jag kommer sugna ihop till en hög där jag är för stunden. 

Har försökt säga så många gånger att om jag blir deprimerad igen så kommer jag dö den här gången.... Men känns aldrig som jag når fram till de inom vården. Som om mina ord slutar att ge effekt så fort de lämnar mina läppar. Eller har jag börjat prata ett annat språk? Ett språk som ingen förstår....

Skulle det hjälpa om jag la mig ner och skrek ut all vånda jag har inom mig? Skrek ut all smärta som klöser inombord? 

Jag grät vädjade till min man när jag kände mörkret börja sluka mig hel, vädjade att inte låta sig luras av min desperata hjärna som bara söker flykt och tröst, vila och lung i ett kaotiskt inre. 

Att han inte ska triggas av mina hatiska ord, som jag inte ens menar, men som jag säger för att såra. För att få honom att säga åt mig att dra åt helvete. 

Som ett slags okey, ett tillåtelse, att jag kan rymma iväg från mig själv. Att jag kan gå och dö, utan något som håller mig tillbaka. Utan något som ankrar mig kvar... 

Jag vill försvara mig mot det som tar död på mig, det som bryter ner mig, som svälter mig på kärlek och hopp. 

Jag vill hugga det onda rakt I hjärtat. Men just nu är det onda jag. Det onda har etsat sig fast I mitt bröst som en parasit. Det finns I mitt blod, i mina organ, i mina andetag..... och det enda som ekar inombords är att jag skall försvara mig...

Min lilla flicka, den del av mitt hjärta som hon är, försöker trösta och försöker hjälpa. 

Inte är det hennes fel att mamma är trasig. Inte hennes fel att Mammas kropp har glömt hur man lever och fungerar utan ångest, hjärtklappningar och naglar eller vassa föremål som vill riva ut det onda från huden i desperata handlingar. 

Jag ser att hon bryr sig, och oroar sig. Försöker underlätta genom att hämta saker åt mig och frågar om jag behöver prata med doktorn. 

Lilla tösen, knappt 4 år gammal, och har sådan insikt och ser mig.