Misstankar bekräftade

Mina misstankar var rätt.

Jag var gravid. 

Dock inte längre. Det slutade i ett missfall, även bekräftat av en gynekolog. 

Vi som var så lyckliga, trots oron för medicinfrågan. 

Värsta julafton ever.

Misstankar

Idag har jag varit på mitt första terapi-möte inom DBT.

Det gick bra, var mycket att ta in dock.

I morgon ska jag ta ett gravtest. Skulle fått min mens idag, beräknat på min cykel. Och sista tiden har mina bröstet gjort ont och blivit större, magsmärtor och har seriösa cravings på kött...
Och vart fan är min mens?! 27 dagar utan mens.
Har inte berättat för fästmannen än. Han har varit ganska off sista tiden.

Jobb eller utbildning

Mycket har hänt sen sist. Jag har inte fullt lika mycket ångest. Har knappt ångest alls, om jag inte är ensam.

Jag kanske kan ha möjlighet till ett jobb nu också. En släkting till min fästman behöver extra hjälp på sitt jobb. Men det verkar vara omöjligt att få tag på min handläggare för att följa med på intervju (hon måste följa med för att informera om lönebidrag). 

Om jag inte har chans till jobb så kanske jag kan komma in på en utbildning dom undersköterska till januari i alla fall. 

Och för övrigt så ska DBT-Behabdlingen börja snart också. Känns läskigt, men har nu kämpat för den HR behandlingen i nio år. Antingen har man varit "för sjuk" eller "för frisk" för att få behandlingen.... 

Det som känns läskigt är ju att nu ska man väl börja motarbeta det destruktiva,det som har varit en del av min vardag så länge nu, som HR varit en del av mig. 

PS! Min brudklänning har kommit! Så lycklig! 

Oro

Jag kan nog inte vara mer förälskad i min fästman än vad jag är just nu. Att vi hittade varandra efter lång tids bekantskap. Helt otroligt att i fanns inom räckhåll för varandra så länge.

Jag trodde aldrig det här, och nu planerar vi till och med vårat bröllop! 

Vi bor hemma hos hans föräldrar igen efter att ha bott i andra hand ett tag. 

Kort sagt så brakade allting ihop och jag hamnade i en blandperiod och vi flyttade tillbaka till hans föräldrar när mitt mående inte klarade av en egen lägenhet längre, och all press som fanns runt omkring det. 

Jag har nu regelbundet ätit Olanzapin i en månad nu. Det fick ner mig på jorden igen, även om jag har svårt att hålla balansen mellan svängningarna. Hade inte tagit medicin på över 1 år och klarade mg bra, men förr eller senare så faller man på ett eller annat sätt. Det var bara en tidsfråga. I framtiden så kanske jag kan klara mig igen utan mediciner, men nu måste jag bli stabil. 

Ett annat problem som oroar mig är att jag numera inte längre har något preventivmedel. Barnmorskan och gynekologen vägrar skriva ut något till mig, då dom är rädda för att jag ska få blodpropp (då min mamma haft känningar av det under tiden hon gick på preventivmedel) så nu är dom helt uppjagad på det. Jag har haft olika preventivmedel i flera år och klarat mig fint. Hur tänker dom? 

Även ätit mediciner i flera år som har ökad risk för bloddprop...

Självklart är jag väldigt orolig att jag att jag på något vänster ska bli gravid, även när min medicin nu utsöndrar för mycket hormoner (ungefär som när en kvinna ammar sitt barn, då försätts kroppen i ett icke-fertilt tillstånd), så får hoppas det inte är någon större risk. 

Sen är jag också orolig för socialen, vad skulle dom tycka om att vi inte har en egen bostad (trångbodda här), eller att jag inte har en fast ekonomi för at försörja ett barn. Och det faktum att jag är psykiskt sjuk. Vi har alla hört berättelser om psykiskt sjuka som får sina barn omhändertagna. 

Fästmannen ar ändå sagt att om jag blir gravid så får vi lösa det därifrån. Hatar när han säger så. Vill ju ha en utförlig beskrivning och en planering på allting. 

Jag litar på honom. Men ändå så smyger sig oron på runt barnfrågan. 

Även om jag är överlycklig att min fästman snart blir min man! Och bara min egen! Så smyger sig ångesten på ibland... 

Dom där hemska tankarna som säger att jag ska göra saker mot mig själv. Dom här rösterna som spökar och blir allt mer ihärdiga. 

Jag vill berätta hur dåligt jag mår ibland, men jag vågar inte. Vågar inte berätta hur trasig egentligen jag är...
(och ja, han vet redan om det, vågar nog egentligen inte göra honom besviken eller upprörd över mina ångest-tankar)

Förlovning

Idag förlovade jag mig med min nuvarande fästman.

Jag hade tidigare under året frågat hans föräldrar om tillåtelse att få ta hans hand, och fick godkännande av dom båda. 

Jag passade även på att göra det under skottår, då enligt gammal tradition så är det enda gången en kvinna kan fria till en man. 

  Jag hade tänkt göra en skattkarta till honom med små lappar och sen vi slutet, fråga honom. Men nu var det så att han märkte att jag hade haft "privata samtal" med hans föräldrar och han vägrade släppa det. Så en vecka efter att jag frågat hans föräldrar så kunde jag inte hålla mig längre. Så jag frågade honom helt enkelt, efter mycket tjat från hans sida, när vi låg i sängen tillsammans. 

Han började först gråta när ag frågade honom, och för mig själv tänkte jag att jag hade förstört honom, men när han sade gråten så utbrast han ett högljutt "ja". Vi åkte och skaffade ringarna nästintill på en gång! <3

1 år

Idag firar jag 1 år som självskadefri!

Även 1 år sen jag försökte ta livet av mig. 

Nu firas det med exklusiv glass

Bakgrundshistoria 3 (backgroundstory 3)

Jag bytte öven till en psykiatri som jag kände mih bekväm med, och som fixade i ordning mina mediciner till slut, och där jag även fick gå en utredninh som visade på flera diagnoser som jag fick "på papper"

Tyvärr hamnade jag i ett väldigt destruktivt förhållande under den här tiden. Mycket ekonomiskt nederlag, hotelser, manipulation, våldsamheter och sexuella utnyttjande. 

Jag lyckades slita mig fri från detta förhållande och flyttade till en annan stad där jag kunde börja om, där ingen kände mig. 

Dock under det förhållande jag hade så lyckades jag bli gravid två gånger, och fick göra abort då fostren redan var påverkade av min medicinering jag hade. 

  Jag slutade med min medicinering under tiden jag bodde där, på det nya stället. Jag kände att jag vart så förstörd i kropp och själ av medicinera, så jag slutade rakt av utan att rådfråga en läkare om det. Jag hade kvar min psykiatri i Stockholm, och det var lång resväg att ta sig för att träffa en läkare, dessutom sket jag blanka fan i vad dom tyckte i att jag gjorde med mitt liv. 

Så slutade med mediciner och mådde bra (efter att gått igenom en hemsk abstinens). 

Jag träffade även min nuvarande man under den här perioden. Och jag kände mig så otroligt lycklig, och jag kunde prata med honom om ALLT! Vilken befrielse! 

Jag flyttade ihop med honom efter några månader, då boendet strulade till sig. Och allting var frid och fröjd, och vi flyttade till egen lägenhet sen, med en inneboende. Först DÄR pajade mitt mående igen (1 år utan mediciner). Jag hamnade i en blandperiod (mycket ångest, uppåtvarvning,  allting kändes liksom ur fas, allting kändes överväldigande på något sätt, jag hade extremt mycket energi och ångest som jag behövde bli av med, sömnlöshet). 

Jag ringde min psykiatri (som jag nu igen kunde träffa regelbundet) och fick medicin utskrivet som jag skulle börja med samma dag, och sen uppföljningsmöte dagen efter. 

Sen dess har jag varit på mediciner regelbundet (dock olika). Vi fick flytta från vårat boende, då allting vart för mycket för mig.

Och nu är vi tillbaka hos min mans föräldrar.

English: 

I changed my to a psychiatry that I felt comfortable with, and that eventually fixed my medicine, and there I also had an investigation that showed several diagnoses that I got "on paper"

Unfortunately, I ended up in a very destructive relationship during this time. Much financial defeat, treathening, manipulation, violence and sexual exploitation.

I managed to get rid of this relationship and moved to another city where I could start where no one knew me.

However, during that realtioonship I had, I managed to get pregnant twice, and had to abort when the fetuses were already affected by my medication I had.

  I finished my medication while I lived there, in the new place. I felt that I was so destroyed in body and soul of medicine, so I quit straight away without consulting a doctor about it. I had my psychiatry in Stockholm, and it was a long way to get up to meet a doctor, and I also made a shine in what they thought about doing my life.

Then finished medications and felt good (after going through a horrible withdrawal).

I also met my current husband during this period. And I felt so incredibly happy, and I could talk to him about ALL! What liberation!

I moved with him after a few months, when the accommodation sparkled. And everything was peace and joy, and we moved to our own apartment later, with an inhabitant. First, THERE WAS MISSING again (1 year without medicines). I ended up in a mood period (a lot of anxiety, upheaval, everything felt like ur phase, everything felt overwhelming in some way, I had extremely much energy and anxiety that I needed to get rid of, insomnia).

I called my psychiatry (which I could meet again on a regular basis) and got medicine printed as I would start the same day, and then a follow-up meeting the following day.

Since then I have been on medication regularly (though different). We had to move from our accommodation, then everything was too much for me.

And now we're back with my husband's parents.

Bakgrundshistoria 2 (backgroundstory 2)

Det dröjde dock lång tid innan min mamma insåg problemet, och slutligen tog mig till BUP (barn och ungdomspsykiatrin). 

Där fick jag träffa en rad olika psykologer, kuratorer och läkare som inte trodde det jag berättade om.
Innan BUP byttes ut till Prima - barn och ungdoms psykiatri, så hann en läkare testa antidepressiv medicin på mig, och det resulterade i att jag vart manisk (varken dom eller jag fattade vad som hände). 

Vart alltså överflyttad till Prima, och där (efter mycket om moment) så diagnostiserades jag Bipolär sjukdom typ 2. 

Där började man pröva olika mediciner på mig för att komma fram till en rimlig medicinering. Även där (och i anslutning till) fick vi hjälp i terapi-samtal och övriga instanser. 

  Senare vart jag överflyttad till vuxen psykiatrin, och det var här det problematiska kom in. Läkarna jag fick tyckte att min sjukdom var så komplicerad att den behövde övermedicineras. Under den tiden bodde jag i ett stödboende, och efter hotelser om att ta bort min ersättning om jag inte tog mediciner, så gick jag motvilligt med på det. 

Så personal (som hade hand om mina mediciner) kom alltså till min lägenhet och gav mig mediciner. Under den här tiden fick ju överdos två gånger pga den starka medicinering jag hade.
Under den här tiden var jag även med om ett sexuellt överfall av en vän till mig. Polisen kallade det grovt våldtäktsförsök. Jag hamnade på en psykiatrisk avdelning, då jag vart paranoid och fick för mig att han följde efter mig. Och fick även höra att jag hade akut stressyndrom efter överfallet. 

Senare fick jagg även en godman som tog hand om min ekonomi, då jag var väldigt vårdslös med pengar, eller inte hade ork att ta hand om räkningar. 

Efter mycket bråk vart jag sedan av med min godman, då mina "problem" ordnade upp sig. 

English: 

However, it took a long time before my mother realized the problem, and finally took me to BUP.

There I met a variety of psychologists, curators and doctors who did not believe what I was telling.

Before BUP was switched to Primary Psychiatry of Primary and Childhood, he saw a doctor trying to test antidepressant medicine on me, which resulted in me being manic (neither they or I did not understand what happened).

Wherever transferred to Prima, and there (after a lot of moments) I diagnosed Bipolar Disorder Type 2.

There, I began to try different medications on me to arrive at a reasonable medication. Even there (and in connection with) we got help in therapy talks and other instances.

  Later where I transferred to adult psychiatry, and this was where the problematic came in. The doctors I found felt my illness was so complicated that it needed over medication. During that time I lived in a shelter, and after taking hotels to remove my compensation if I did not take medication, I reluctantly agreed.

So staff (who took care of my medicine) came to my apartment and gave me medicines. During this time, overdose was twice due to the strong medication I had.

During this time I was also involved in a sexual assault by a friend of mine. The police called the serious rape attempt. I ended up in a psychiatric department, when I was paranoid and told me he was following me. And I was also told that I had an acute stress disorder after the assault.

Later, I also got a goodman who took care of my finances, when I was very negligent with money, or was unable to handle bills.

After a lot of trouble, I left my goodman when my "problems" got settled

Bakgrundshistoria 1 (backgroundstory 1)

Jag började tidigt märka problem hos mig själv efter en trafikolycka.

Redan på sjukhuset "hörde" jag saker som var utöver det normala. 

Jag började få humörsvängningar ganska tidigt, oftast i form av nedstämdhet och aggressioner. Men det var inget som varken jag eller mina anhöriga märkte av speciellt mycket. Dom trodde det mest var tonårshormoner som spökade. 

  Dom här sakerna jag "hörde" på sjukhuset visade sig senare vara hörselhallucinationer. Alltså att jag hörde saker ingen annan hörde, jag hörde röster. Dom här rösterna var både kränkande, hotfulla, hånade och aggressiva. Jag försökte ignorera dom, men ju mer tiden gick desto mer förvrängd varit min verklighetsbild. Till sist trodde jag att rösterna kunde bli verkliga personer (hoppa ut ur mitt huvud), så jag började lyssna på dom och följa deras instruktioner. Dom hotade med att skada mina anhöriga, och självklart ville jag inte det, så jag började lysa deras minsta vink. Så där började min bana in i självskadebeteendet. 

Skolan vart lidande, skolkade allt mer och mer då min ork inte fanns där. Och rädslan för att få panik under lektionerna (visste inte på den tiden vad det var).

English: 

I began to notice problems early in my life after a traffic accident.

Already in the hospital I "heard" things that were beyond normal.

I started to get mood swings quite early, usually in the form of mood and aggression. But it was nothing that neither my or my relatives noticed very much. They thought it was mostly teenage hormones that haunted.

  These things I "heard" at the hospital later turned out to be hearing hallucinations. So I heard things no one else heard, I heard voices. These voices were both offensive, threatening, mocked and aggressive. I tried to ignore them, but the more time, the more distorted, my reality picture was. Finally, I thought that the voices could become real people (jump out of my head), so I started listening to them and following their instructions. They threatened to hurt my relatives, and of course I did not want it, so I started shining their slightest hint. Then my path started into self-harm.

The school was suffering, schooled more and more when my energy was not there. And the fear of panic during the lessons (did not know at that time what it was)