Dessvärre så har jag börjat må dåligt igen. Om jag får gissa själv så är det pga all sömnbrist jag får, press av att jobba och framtidsångest, som har fått mig i den negativa spiralen igen.
Var ett tag här under november som jag gick upp i varv och hamnade i en blandperiod. Det började ungefär med att jag inte tog min medicin för att jag var tvungen att jobba. Jag blir nämligen så trött av den, och jag skulle ju vara vaken till 6 på morgonen med jobbet. Och när jag inte tog kvällsmediconen så kände jag mig så energifylld. Jag behövde inte sova lika mycket och kände mig faktiskt pigg när jag vaknade. Jag orkade göra saker igen och VILLE göra saker igen. Men samtidigt hade jag mycket ångest och oroade mig för saker som gjorde att jag inte kunde sova. Så tillsist var jag vaken i tre dygn innan * fick nog och vi hamnade i ett gigantiskt bråk. Jag tyckte att han inte förstod min situation, att jag orkade göra saker att jag ville göra saker, att jag kände mig piggare och mer enercifylld, att jag känner mig "nedtonad" av medicinerna.
Det här bråket slutade i alla fall med att jag tog mina mediciner i vrede och vägrade prata med * och somnade ganska fort. Sov sedan i ca 24 timmar.
Och det var här det började gå neråt igen, efter ca tre veckor av "bra mående" (inte 100% bra mående, mer 20% bättre från depressionen). Så nu sitter man här med kraftig panikångest, som i stort sett är 90 % av mina dagar, och självmords-syner, hjärtklappningar, smärta och tryck över bröstet och andningssvårigheter.
Min vännina tycker jag ska söka akut psykiatri så fort som möjligt. Men jag vet inte vad dom skulle kunna göra. För det första så känner inte dom mig, så dom kan inte mixtra med mina mediciner, och för det andra så kan dom i stort sett bara erbjuda att man blir inlagd. Och vad skulle det hjälpa i nuläget? Jag kommer ju fortfarande att må piss när jag är inlagd. Och jag kommer inte ha någon att teösta/vända mig till, annat än med någon random personal på avdelningen som ändå ser mig som "sitt jobb". Så jag tackar nej till det än så länge, jag har min man och självmordslinjen. Jag har dessutom fått höja min antidepressiva för drygt en vecka sen. Så jag kommer snart må bättre. Hoppas jag.
English:
Yes. I do not really know where to start somwhere ... I'm crazy again. There I can start. It was better for a while to start with my antidepressants, which I got in October.
Unfortunately, I've started to feel bad again. If I guess myself, it's because of all the sleep lack, the pressure of working and future-anxiety, which has gotten me in the negative spiral again.
Was here for a while in November as I got upwards and ended up in a mixing period. It started roughly because I did not take my medicine because I had to work. I'm getting so tired of it, and I'd be awake till 6 in the morning with my job. And when I did not take the evening medicine, I felt so energized. I did not have to sleep as much and actually felt really excited when I woke up. I managed to do things again and WANTED do things again. But at the same time I had a lot of anxiety and worried about things that made me not sleep. So at last, I was awake for three days before * got enough and we ended up in a huge fight. I thought he did not understand my situation, I was able to do things that I wanted to do, things that I felt more and more energyfild and that I feel "dimmed" by the medications.
In any case, this fight stopped with me taking my medicine in anger and refusing to talk to * and fell asleep quite quickly. Sleep for about 24 hours.
And this was where it started to go down again after about three weeks of "good mood" (not 100% good mood, more 20% better from depression). So now, here's a big panic attack, which is almost 90% of my days, and suicidal visions, palpitations, pain and chest pressure and breathing difficulties.
My friend thinks I should seek emergency psychiatry as soon as possible. But I dont know what they could do. First of all, they do not know me so they can not mix with my medications, and secondly, they can only offer you to be hospital ed for about the night . And what would it help at this time? I'm still going to feel bad when I'm in. And I will not have someone to comfort me / turn to, except with any random staff at the department who still sees me as "their job". So I do pass it so far, I have my husband and the suicide line. I have also raised my antidepressant just over a week ago. So I will soon feel better. I hope.