Ångest (anxiety)

Återigen ligger jag här i sängen med ångesten som ett stryptag runt halsen.
När ska detta ta slut? Kanske om jag tar mer mediciner så slipper jag detta? Eller om jag skär mig? Eller ännu bättre, om jag tar en överdos? Proppar mig full med alla dom där medicinerna jag har liggandes i en plastpåse precis inom räckhåll.
Eller om jag går ut i köket och hittar den vassaste kniven och hugger mig i bröstkorgen? Och hoppas att jag träffar rätt?
  Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag är så trött. Så orkeslös.
Mina dagar går ut på att ligga i sängen och glo in i tvskärmen. En kaffepaus och några toalettbesök. Försöka få i mig något att äta på kvällen trots att det är smaklöst och växer i munnen. Trots att jag är äcklad så kan jag inte stilla denna hunger jag känner inombords. Sen får vi inte glömma dom här medicinpauserna under dagen också.
DET är vad mitt liv består av numera.
  Jag känner ingen glädje i att göra något. Allt känns grått och tråkigt. Trots det känner jag mig så rastlös, det är ångesten som gör mig rastlös. Måste fokusera på något när jag har ångest. Alltså blir det att stirra in i Tv:n eftersom orken att göra något annat inte finns.
  Men på nätterna, när jag försöker sova, så känner jag ångesten, som iskalla fingrar över kroppen. Den sliter i mig. Kryper under skinnet. Sliter iväg luften från min mun. Får hjärtat att rusa. Trycker sönder min bröstkorg. Får hela rummet att snurra.
Här ligger man uppkrupen till en boll och kväver gråten i halsen igen.
När ska detta ta slut?

English: 

Again, I'm lying in bed with my anxiety like a streak around the throat.

When will this end? Maybe if I take more medication, I will get rid of this? Or if I cut myself? Or better if I take an overdose? Stuff me up with all those medications I've have in a plastic bag just within reach.

Or if I go to the kitchen and find the lagest knife and stab me in my chest? And hope I get it right?

I do not know. I know nothing anymore. I just know that I'm so tired. So powerless.

My days are about to lie in bed and stare in the tv screen. A coffee break and some toilet visits. Try to get me something to eat in the evening, despite it being tasteless and growing in my mouth. Even though I'm disgusted, I can not stand this hunger I know inside. Then i shall not forget these medication breaks during the day as well.

That's what my life consists of nowadays.

I feel no pleasure in doing something. Everything feels gray and boring. Nevertheless, I feel so restless, it's the anxiety that makes me restless. Must focus on something when I have anxiety. So it's gonna get into the tv because the feel to do something else is not there.

But at night, when I try to sleep, I feel the anxiety, like ice-cold fingers over the body. It hurts in me. Crawling under the skin. Tears away the air from my mouth. Gets the heart to rush. Breaking my chest. Gets the whole room spinning.

Here lay lie like a ball and stifle the cry in your throat again.

When will this end?

Varför är jag inte Glad? (why am i not happy)

Varför är jag inte glad för?
Den här ångesten, den klibbiga äckliga fruktansvärda ångesten kryper under skinnet på mig och gör mig galen...
  Under bröllöpsveckan fick jag äntligen andas ut. Jag kunde fylla mina lungor med luften runt mig. Benen kändes inte längre lelösa och tunga. Hjärnan kunde tänka fritt utan massa bekymmer. Det var som om hela världen glittrade i massa vackra färger. Och att äntligen få vara * fru! Vilken känsla!
  Nu har mörkret åter slutit sig runt mig. Jag fick andas ut för en vecka ändå.
Nu kan jag inte tänka på annat än mörker, blod och död. Jag vill så gärna... jag vill så gärna försvinna... Jag vill inte tänka. Jag vill inte känna. Jag vill inte andas. Jag vill bara ligga någonstans och inbilla mig att jag är död. Jag är ju ändå för feg för att våga ta livet av mig. Jag är rädd att det ska göra ont. Tänk om jag ångrar mig när jag redan huggit mig i bröstkorgen, eller skurit handlederna av mig, tänk om det är för sent då att ångra sig?
  Jag tycker synd om min man. Att han får stå ut med mig. Jag och min äckliga ångest, och min hemska sjukdom. Han mår inte bra av att se mig såhär. Så därför försöker jag låtsas som att allt är normalt. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig mitt i all gråt och panik. Han ska inte behöva stå ut mer av det.
Han får ju stå ut med att ta hand om mig ekonomiskt numera. Eftersom jag misslyckades med att studera så jag har ingen inkomst, och socialen vägrar hjälpa då dom tycker min man ska ta hand om mig ekonomiskt.
  Han ska inte behöva ta hand om mig mer än vad han redan gör. Jag ska inte vara en belastning för honom.
Men Han vet ändå att jag mår dåligt. Jag kan inte spela för honom, han ser igenom mitt skådespel. Han är rädd att jag ska försvinna från honom.
Ärligt talat är jag rädd också. Jag är rädd för mig själv...

English: 

Why am I not happy?

This anxiety, the sticky disgusting terrible anxiety crawls under my skin and makes me crazy ...

During the wedding week, I could finally breathed out. I could fill my lungs with the air around me. The legs no longer felt sleepless and heavy. The brain could think freely without a lot of worries. It was as if the whole world sparkled in lots of beautiful colors. And to finally be * wife! What a feeling!

Now the darkness has recovered around me. I could breathe for a week anyway.

Now I can not think of anything but darkness, blood and death. I would love to ... I would love to disappear ... I do not want to think. I do not want to know. I do not want to breathe. I just want to lie somewhere and imagine I'm dead. Still, I'm too cowardly to dare to kill me. I'm afraid it's going to hurt. Imagine if I regret myself when I stab into the chest, or cut my wrists, think if it's too late to regret it?

I feel sorry for my husband. That he must stand out with me. Me and my disgusting anxiety, and my terrible disease. He does not feel good seeing me like this. So, therefore, I try to pretend that everything is normal. I do not want him to comfort me in the midst of all crying and panic. He will not have to get more out of it.

He will have to deal with me financially nowadays. Because I failed to study so I have no income, and social refuses help then they think my husband should take care of me financially.

He will not have to take care of me more than he already does. I will not be a burden for him.

But He still knows that I feel bad. I can not play for him, he looks through my spectacle. He is afraid I will disappear from him.

Frankly, I'm afraid too. I'm afraid of myself ..

Allt virvlar omkring (everything twirls around me)

Vet inte vart jag ska börja någonstans direkt. Allt bara virvlar omkring i mitt huvud. Känns som om hela världen är en karusell som snurrar och aldrig stannar för en paus eller ett uppehåll. Och jag är den enda passageraren.
Det hjälper inte om jag skriker, sparkar, gråter, bara väntar ut snurrandet, eller ens blir arg. Det bara fortsätter.
  Känns som om enda sättet för mig att få stopp på det är att försvinna från denna värld. Då kanske min man inte behöver lida längre av att se sin fru ligga som en urvriden disktrasa.
  På nätterna river ångesten i bröstet. Tårarna rinner. Jag kväver skriken i kudden och hoppas jag inte väcker honom. Pulsen slår hårt och högt i öronen på mig att det känns som om trumhinnorna ska sprängas. Andetagen räcker inte till och smärtan i bröstkorgen är så intensiv.
  Det bankar i mitt huvud. Vetskapen om att jag misslyckats. Igen. Jag klarade inte av att vara den jag ville. Jag klarade inte av att plugga den här gången heller.
Det här var ju min chans till att lyckas med något. Varför ska jag vara så värdelös på att lyckas med något? Försökte jag för mycket? Det är vad min man säger. Att jag försökte för mycket. Men jag vill ju bara visa mig själv och omvärlden att JAG KAN! Jag kan trots att jag lider, trots att jag upprepade gånger försökt dö. Trots att jag varit en av dom på psyket. Trots att jag varit så långt nere i skiten att inte ens "dom som mig" förstår hur jag lever. Trots det så kan jag! Men jag försöker för mycket... Jag försöker för mycket och för hårt...
  Så nu ligger jag här igen. Som en fisk på torra land. Och sprattlar för livet.
Skulle vara så skönt och befriande att ta en vass kniv och bara *****

English: 

Do not know where to start somewhere directly. Everything just swirls in my head. Feels like the whole world is a carousel that spins and never stops for a break or a stop. And I'm the only passenger.

It does not help if I scream, kick, cry, just wait the spin, or even get angry. It just goes on.

Feels like the only way for me to stop it is to disappear from this world. Then my husband may not have to suffer anymore from seeing his wife lying like a pervasive dishcloth.

At night the anxiety tears in the chest. The tears are running. I choke the scream in the pillow and hope I do not wake him up. The pulse is hard and high in my ears that it appears that the eardrums will blow. The grooms are not enough and the pain in the chest is so intense.

It knocks in my head. The knowledge that I failed. Again. I did not manage to be the one I wanted. I did not manage to plug this time either.

This was my chance of succeeding something. Why should I be so worthless to succeed? I tried too much? That's what my husband says. That I tried too much. But I just want to show myself and the world that I CAN! I can even though I suffer, despite repeatedly trying to die. Even though I was one of them on the psyciartic clinic. Even though I've been so far down in the shit that even "they one like me" do not understand how I live. Nevertheless, I can! But I'm trying too much ... I'm trying too much and too hard ...

 So now I'm here again. Like a fish on dry land. And kicking for life.

Would be so nice and liberating to take a sharp knife and just *****

Mediciner igen (Medicines again)

Har fått börja med mina mediciner igen.
Jag var katastrof utan.
Paranoid, isolering, orkeslös, deprimerad, självmordstankar,  social fobi + mina övriga symtom.
Allting var som dubbel dos utan mediciner. Så uppenbarligen hjälper dom,  men inte 100%.

Fick ta ett lån av svärmor för att ha råd med mediciner,

English: 

Has begun on my meds again.
I was a disaster without them.
Paranoid, insulation, decrepit, depressed, suicidthoughts, social phobia + my other symdroms.
Everything was like a dubbel dose without the medicins. So apparently they help, but not 100%

Had to take a loan from mother in law to aford meds. 

Ekonomi (economy)

Min ekonomi existerar ju inte alls längre eftersom jag fick avbryts plugget. Socialen vägrar i stort sett att hjälpa mig eftersom jag är gift och tycker att min man ska försörja mig istället. Hans utgifter räknas uppenbarligen inte, utan han ska då skuldsatta sig.
Vi kommer inte ha råd med mina räkningar, mina mediciner, hyra (tur att vi bor hos svärföräldrarna), eller ens ordentlig mat.
Varför kunde jag inte varit bättre? Varför bet jag inte ihop och fortsatte?
Har varit på läkarsamtal och fått ett läkaritlåtande att skicka till försäkringskassan. En bit på vägen (hoppas jag).
Har även slutat med mina mediciner nu. Har inga mer och som sagt inga pengar. Har tidigare klarat mig ett år utan, så varför inte igen??

English: 

My economy does not exist anymore because I had to cancel the study. Socially, basically, refuse to help me because I'm married and think that my husband will support me instead. His expenses are obviously not counted, but they think that he should get bailiff.

We will not be able to afford my bills, my medicines, rent (luck we live with the in-laws), or even proper food.

Why could not I have been better? Why did not just gritted and continue?

Have been on a doctor's hearing and received a medical certificate to send to the insurance fund. A bit on the road (I hope).

Have also ended my medication now. Have no more and no money. Have previously done a year without, so why not again ??