Flyttat in (moved in)

Nu har vi flyttat in och börjat packa upp saker. Det fattas en del möbler, men det kommer med tiden.
Känns lite ensamt här, då det är en timme (med bil) från vänner och familj, men det tar nog lite tid innan man kommer in i allting här. Och rutinerna är helt åt helvete eftersom man anpassat sig efter *s föräldrar, och deras sovrutiner. Det var också kaos här med kartonger och sopsäckar överallt, men nu har det mesta sorterats in i vårat förråd och tvättning av kläder pågår, och det som är rent har lagts i garderob och byrå, så det blir riktigt snyggt här snart.
Jag är överlycklig att vi äntligen fått vårat eget ställe!

För övrigt så har jag börjat äta d-vitamin på lite starkare dosering sen en månad tillbaka, för att förebygga depression. Och jag känner personligen att jag blivit mycket piggare och mer alert sen dess, och min sjuksyrra höll med mig om att d-vitamin kan påverka många psykiatriska diagnoser (enligt studier). Så får hoppas det funkar som det ska.
Snart ska jag kontakta min mya psykiatri också och boka en tid.
Och min mens BORDE komma om 8 dagar (hoppas jag).

English:

Now we have moved in and started packing things up. We are missing some furniture, but it will come over time.

Feel a bit lonely here, since it's an hour (by car) from friends and family, but it takes some time before we get into everything here. And the routines are completely out of order because I have adapted to * s parents, and their sleep routines. There was also chaos here with cardboard boxes and plastic bags everywhere, but now it's mostly sorted into our storage room and washing clothes is going on, and what's clean has been put in the wardrobe and drawers, so it will be really nice here soon.

I'm delighted that we finally got our own place!

By the way, I have started eating vitamin D at a slightly stronger dose for a month back to prevent depression. And I personally feel that I've become much more alert and feel healthier since then, and my nurse agreed with me that vitamin D can affect many psychiatric diagnoses (according to studies). So, hope it works as it should.
Soon im gonna contact my new Pshyciatry and bok an apointment.
And my period SHOULD apear in 8 days (i hope). 

skengravid (my body thinks im pregnant)

Ja, vad ska man säga. Tog ut min pstav för ca 3 veckor sen, fick min mens. Sen jag tog ut pstaven så har vi haft skyddat sex, men en olycka hände. Kondomen gick sönder under samlag. Tog ett akut ppiller, men nu känns det som om jag skulle vara gravid, men diffusa symptom. Så som: svullna och ömma bröst, magont och hunger. Men tror det är alldeles för tidigt för att man ska kunna känna av symptom. Enligt min beräkning är jag i vecka 3 (om jag skulle vara gravid). Dom andra gångerna jag varit gravid har jag känt av symptom först i ca vecka 5. Så ja, jag tror nog jag är skengravid.
Får helt enkelt vänta och se när min mens dyker upp.
Utöver det så är det inte lång tid kvar tills vi flyttar nu, och jag har känt mig allämnt Hypomanisk, så har fått ta vid behovs medicin i flera dagar nu. Lär får göra samma när vi flyttar/har flyttat.

English: 

Yes, what can one say. Took out my implant for about 3 weeks ago, after that my period came. After I removed the implant, we have protected sex, but an accident happened. The condom broke during intercourse. Took an acute birth control pill, but now it feels like I would be pregnant, with diffuse symptoms. Such as: swollen and sore breasts, stomach pains and hunger. But think it's far too early to feel symptoms. According to my calculation, I am in week 3 (if I should be pregnant). The other times I have been pregnant, I have felt symptoms around week 5. So yes, I think I'm fejk pregnant. 

Simply wait and see when my period pops up.

Otherwise to that, there is not a long time left until we move now, and I have been kinda Hypomanic, so have been taking medicine for a few days now. Will have to do the same when we move / have moved. 

Mixad (mixed)

Jag är helt klart i en bladepisod (mixad).
Jag har sovit ca 2 timmar inatt efter att ha vridit och vänt på mig som en ål i sängen blandat med rastlöshet, överaktiv hjärna och ångest. Och med tanke på att jag sovit så lite borde jag vara trött, men det är jag inte. Och jag är irritabel som fan. Hamnade i stort sett i bråk med en klasskamrat idag (ja, jag drog iväg till skolan) när han påstår en helt klart felaktig sak om bipolär (när vi höll på med det i ett grupparbete), och jag påpekade att så var inte fallet enligt forskning. Men han visste ju bäst eftersom hans döda bror hade bipolär sjukdom. Jag valde att inte lägga mig i utan hänvisade till forskning.
Och nej, ingen i min klass vet att jag har Bipolär sjukdom, även om man kanske kan gissa sig till att jag har psykiatriska besvär (med tanke på mina ärrade armar...) men jag anser att dom har inte med det att göra, och jag väljer ut med omsorg vilka jag berättar för.
Nu ska jag i alla fall dricka lite johannesört och se om jag får bukt med min blandepisod, eller i alla fall får sova lite efter dagens eskapader. 

English: 

I'm obviously in a mixed episode (mixed).

I have been sleeping for about 2 hours after switching and turning to me like an eel in bed mixed with restlessness, overactive brain and anxiety. And the fact that I slept so little, I should be tired, but I'm not. And I'm annoyed as hell. Had a lot of trouble with a classmate today (yes, I went to school) when he claims a clearly wrong thing about bipolar (when we did it in a group work), and I pointed out that this was not the case according to research. But he knew best because his dead brother had bipolar disorder. I chose not to argue but kindly referred to research.

And no, no one in my class knows that I have a bipolar disorder, though you may guess that I have psychiatric disorders (considering scars on my arms ...) but I think they dont have anything to do with that, and I choose carefully who I tell.

Now, I'm going to drink a little St. John's wort, and see if I can dea with my mixed episode, or at least sleep a bit after today's escapades.

håller på och blir mixad? (starting to get mixed?)

Det var länge sen jag skrev nu och jag måste be om ursäkt för det.
Det har varit så mycket, först APL där jag höll på att gå in i väggen, inte för att det var högt tempo utan för att jag var tvungen att anmäla avdelningen som jag befann mig på. Personalen hade inget bra patientbemötande och jag anmälde det till chefen senare.
Sen mitt i det här så vart jag utsatt för bedrägeri av en telefonförsäljare som använde sig av "otillåten identitetsanvändning" och signerade upp mig på ett abonnemang som jag inte alls skrivit något avtal på, och sen dessutom att dom vägrade ta bort abonnemanget! Så det fick polisanmälas och fick göra otrevliga visiter i butiken, där man vart ignorerad till max. 
Sen vart det en del bråk med * , då vi inte riktigt var överens om hushållet, och jag hade tänkt ta en paus och bo hemma hos en vännina över helgen, för att vi båda skulle kyla ner oss, men vårat bråk löste sig (som tur var). 
Sen efter det här när APL var avklarat och det verkade lugna ner sig med telefonförsäljaren, då helt plötsligt blir jag fysiskt sjuk och fick bråka med sjukvården, som dessutom satte en osäker diagnos på mig utan utredning. Där sedan andra vårdinstanser vägrade hjälpa mig då jag "redan fått en diagnos" , som då var felaktig (enligt symptombeskrivningar på vårdguiden, och även via deras telefon). Kort och gott så fick jag ha intensiva smärtor i ca två veckor innan jag fick en akuttid på gyn då jag började blöda precis efter min mens. Och det visade sig att jag hade cystor på äggstockarna och därav smärtorna och då blödning. Fick hormontabletter att ta, men smärtan gick ju inte över.
Och så skulle jag ha utbildning samtidigt, och prov att sköta, istället för att ligga hemma i kanske flera månader innan cystorna försvinner (ja, det kan ta så lång tid).
Fick till sist morfintabletter utskrivet, och nu verkar det som att det värsta är över i alla fall.

Plugget går bättre, och jag får bara bättre betyg på proven. Och just nu så är jag hundvakt och barnvakt åt min väninna, som är ute på praktik i några veckor nu. Det går bra, men jag är förkyld just nu och min energi är inte på topp. Märker också av att jag håller nog på att svänga omkring i ett mixat stadie också, så ikväll blir det att ta lite medicin, efter att jag jobbat såklart. Måste ju tjäna in lite pengar såhär nu innan flytten. Vilket är om en månad!!!!

English: 

It was a long time since I wrote now and I have to apologize for that.

There has been so much, first APL where I was entering the wall, not because it was high tempo but because I had to report the department I was on. The staff did not have a good patient meeting and I reported it to the manager later.

Then in the middle of this, I was exposed to fraud by a telephone salesman who used "unauthorized use of identity" and signed me up for a subscription that I did not sign a contract at all, and then they refused to cancel the subscription! So i had to do a police report and had to make unpleasant visites in the store, where each of them was ignored to the maximum.

Then there was a argue with * when we did not really agree on the household, and I had planned to take a break and live at home with friends over the weekend, because both of us would cool down, but our fuss would be solved (luckily). 

After this, when the APL was done and it seemed to settle down with the phone salesman, then suddenly I became physically ill and had a mess with the medical care, which also made an insecure diagnosis without me. There since other healthcare providers refused to help me when I "already got a diagnosis", which was then incorrect (according to symptom descriptions on the care guide, and also via their phone). In short, I had intense pains for about two weeks before I had an emergency visti at the gynecology when I started bleeding just after my period. And it turned out that I had cysts on the ovaries and thats why the pains and then bleeding. Got hormone tablets to take, but the pain did not pass.

And then I would have school at the same time, and try to take exams, instead of staying home for maybe several months before the cysts disappear (yes, it may take a while).

Finally, morphine tablets were printed, and now it seems that the worst is over at least.

The studies goes better, and I only get better grades on the exams. And right now, I'm a dog watchman and babysitter for my friend, who is out on APL for a few weeks now. It's fine, but I have a cold now and my energy is not on top. I also notice that I'm waiving around in a mixed stage too, so tonight it will take some medicine after I work for sure. Have to earn some money before moving. Which is about a month !!!!

Apl (arbetsplatslärande) under 3 veckor. (Apl workplace learning during 3 weeks)

Nu ska vi studerande, ut på APL under 3 veckor. Det här blir min andra termin som jag har APL, och den förra höll på att gå åt helvete. Jag var på en somatisk avdelning då på ett äldreboende, under 4 veckor, och det gick väl ganska bra. Men det var precis när jag hade börjat studera 100%, efter att ha varit sjukskriven i mer eller mindre av 4 års tid, så jag klarade väl av studierna på det sättet jag kunde, vilket gick ganska så bra. Det som var problemet var att APL låg på ca 42 timmar/ vecka. Alltså mer än ett heltidsarbete... Det var där jag höll på att krascha. Men jag klarade av det (med nöd och näppe) just då. Det var först en månad senare som jag gick in i väggen (pga en annan kurs, som var en intensivkurs).
Men nu har jag i alla fall fått ett anpassat intyg från läraren, efter att jag förklarade hur allt låg till med depression och utmattningssyndrom, så då kommer det bli 6 timmar/dag istället för 8 timmar. Vilket känns lite lättare. Det som skrämmer mig en del är dock att jag ska ha APL på ett demensboende. Jag kan typ nada om omvårdnad vi Demens. Så nu har jag lånat 4 olika böcker om Demens på biblioteket här, så får vi se om jag bli något klokare på det.
Men det går nog bra, kanske bara jag som oroar mig i onödan.

English:

Now we are going to study, on APL for 3 weeks. This will be my second term I have APL, and the former was going to hell. I was in a somatic department at an elderly home, for 4 weeks, and it went well well. But it was precisely when I had started studying 100% after having been sick for more or less of 4 years, so I managed to study the way I could, which went quite well. What was the problem was that the APL was about 42 hours a week. So more than a full time job ... That was where I was crashing. But I managed to do it (with distress and nap) just then. It was only a month later as I hit the wall (due to another course, which was an intensive course).

But now I have received a custom certificate from the teacher after explaining how everything was done with depression and fatigue syndrome, then it will be 6 hours / day instead of 8 hours. Which feels a bit easier. What scares me, however, is that I have APL on a dementia home. I can kinda nothing about nursing with dementia. So now I have borrowed 4 different books about Demens in the library here, and let's see if I get wiser about it.

But it may be fine, maybe only me who worry unnecessarily.

Läkarmöte (doctors apoitment)

Jag var hos min psykiatriläkare idag på ett möte, som jag väntat på i ca 4 månader.
Jag skulle berätta idag för henne att jag har slutat med medicinerna, och förväntade mig inte en bra reaktion av henne, så det säkraste kortet för mig var att ta med min mamma (så jag hade ett vittne med i rummet i fall läkaren skulle ställa till problem).
Men läkaren höll med mig på alla punkter som jag rabblade upp ang varför jag slutat!

1. Känns som om medicinerna kontrollerar mitt mående, att jag inte har någon som helst kontroll över hur jag mår, och vill inte enbart förlita mig på medicinerna. Tänk om jag skulle hamna någonstans utan mediciner?
2. Det är dyrt med mediciner. Jovisst, det finns högkostnadsskydd i Sverige, men du betalar mer än 2000 kr om året eftersom du hela tiden får rabatter inför varje köp i köps-stegen. Så i slutändan blir det mer än 2000 kr per år. Jag hade tex en månadskostnad om ca 800 kr/månad (och när jag kom upp i 1300 kr i skyddet så fick jag 25% rabatt på varje köp, tills hela skyddet låg på en kostnad av 1600, där vart det ytterligare rabatter. Och så fortsatte det till man kom upp i högkostnadsskyddet.
3. Biverkningar. Biverkningar. Biverkningar (och en del allvarliga. För många för att jag skulle orka räkna upp dom här...)
4. Jag vill inte ta död på ett framtida barn bara för att jag "måste" ta mediciner när jag är gravid. Har fått två döda barn tidigare i mitt liv pga mediciner (som även slog ut mitt preventivmedel). Dessutom vill jag lära mig att hantera mitt mående utan mediciner fram tills vi ska skaffa barn (och under graviditeten, och efter självklart).

Och läkaren höll med mig på precis alla punkter (berättade dock inte om de tidigare döda barnen som jag fått, då jag anser att varken min mamma eller psykiatri läkaren på den här mottagningen har med det att göra). Och hon berättade även hur "stolt" (?) hon är över mig att jag har så pass bra sjukdomsinsikt som jag har och hur bra jag kan hantera mitt mående.
Sen skulle hon skicka remiss till min nya psykiatri, dit vi flyttar.

English: 

I was at my psychiatric doctor at a meeting, which I have been waiting for for about 4 months.

I would tell her today that I have stopped the medication, and did not expect a good response from her so the safest card for me was to bring my mother (so I had a witness in the room in case the doctor would make up problem).

But the doctor kept up with me on all the points I was raving about why I stopped!

1. Feels like the medications controls my mood, so i have not control whatsoever, and i dont want to totally rely on the medications. What if i should be stuck somewhere without medications? 

2. It is expensive with medicines. Mostly, there is high-cost protection in Sweden, but you pay more than 2000 kr per year because you are always receiving discounts for each purchase in the purchase stages. So in the end it will be more than 2000 kr per year. For example, I had a monthly cost of about 800 kr / month (and when I got up to 1300 in the protection, I received a 25% discount on each purchase until the entire protection was at a cost of 1600, where there were any additional discounts. continued until you got into the high-cost protection.

3. Sideeffects. Sideeeffects. Sideeffects (to many of them for me to be able to line them up here...) 

4. I do not want to kill a future child just because I "must" take medicines when I'm pregnant. Have had two dead children earlier in my life because of medications (which even broke my contraceptives). In addition, I want to learn how to handle my mood without medicines before we get childrens (even during a pregnancy and after ofcourse) 

And the doctor kept me on just about every point (did not tell about the previous dead children I received, since I do not think neither my mom nor the psychiatrist doctors at this reception have to do that). And she also told me how "proud" she is about me that I have as good a good sense of mind as I have and how well I can handle my mood. 

Then she would send a referral to my new psychiatry, where we move.

Vi har fått en lägenhet! (We got an apartment!)

Jag är så jävla lycklig just nu! jag och * har fått en lägenhet! Vi vart uppringda igår av en hyresvärd som berättade att dom lägenheterna vi sökt till inte finns tillgängliga längre, men att hon har en annan lägenhet till oss, vi skulle bara skicka anställningsbevis, lönespecifikationer och personbevis, så skulle hon återkomma. Det dröjde tio minuter, efter att vi hade skickat in det, så fick vi svar att vi fått lägenheten och att hon skickar över kontrakt och lägenhetsinfo till oss. Så igår skrev vi under kontraktet, och vi flyttar i December.
Känns så otroligt skönt då vi letat lägenhet så pass länge. Sammanlagt i 8 år (3 år med * ), och sista två åren så har vi sökt i ca tio olika bostadsförmedlingar, i och utanför Stockholm. Det ironiska här är, att vi var bara medlemmar i den här bostadsförmedlingen i 24 DAGAR, innan dom ringde upp oss, till skillnad från Bostad Stockholm som jag/vi varit medlemmar i 7 år! Aja, ibland ska man ha tur :-)
   Dock så är lägenheten utanför Stockholm, i ett helt annat län, så vi får ju flytta ifrån familj, vänner och släkt. Men * kommer ju fortfarande jobba kvar här i Stockholm (det blir 42 min resväg med bil), och jag kommer ju fortfarande plugga kvar här med studierna (tänker inte byta komvux och studera i ett annat län, då man måste vara skriven i det länet 1 år innan man får börja studera, och jag har bara ca 6 mån kvar av studierna), så det är ju inte som att vi aldrig kommer vara i Stockholm igen. Och resvägen för mig har vi löst med att jag får bo och sova hemma hos mamma dom dagarna jag ska till skolan.
Så i December flyttar vi till våran första egna lägenhet! Spännande!

English: 

I'm so damn happy right now! me and * have got an apartment! We were summoned yesterday by a landlord who told us that the apartments we were looking for are no longer available, but that she has another apartment for us, we would only send employment certificates, salary specifications and certificates of evidence, so she would return to us. It took ten minutes, after we had sent it, we received the reply that we got the apartment and that she send the contract and apartment info to us. So yesterday we signed the contract, and we are moving in December.

Feels so amazing when we have been looking for a flat for a long time. In total for 8 years (3 years with *), and last two years, we have applied for approximately ten different housing agencies, inside and outside Stockholm. The ironic thing here is that we were only members of this housing agency for 24 days before they called us, unlike "Bostad Stockholm" , I / We have been members for 7 years!

Oh well, sometimes you're lucky :-)

   However, the apartment is outside Stockholm, in a completely different city, so we will move away from family, friends and relatives. But * will still work here in Stockholm (there will be 42 minuites route by car), and I will still be staying here with the studies (do not think about changing komvux and studying in another city, since you have to be written in that city 1 year before studying, and I only have about 6 months left of the studies), so it's not like we'll never be in Stockholm again. And the travel route for me, we've been able to solve by me to live and sleep at my mother's home the days I go to school.

So in December we move to our first own apartment! Exciting!

Utan mediciner (without medicine)

Jag har slutat med mina mediciner, för nästan 3 veckor sen, och då slutade jag med alla mediciner. Rakt av, vilket är riskabelt egentligen, och utan läkares inrådan. Tidigare när jag varit utan mediciner så har inte min psykiatri läkare blivit så glad, men det här är något jag ska ta upp med h*n om en månad. Jag ska dock ta med mig min mamma dit, för att se om läkaren kan bete sig bättre när andra närvarar i rummet. H*n har tidigare haft väldigt nedlåtande ton och ifrågasatt mig när jag kommit med allvarliga förklaringar om mitt mående. Vilket känns oprofessionellt av en överläkare, som dessutom ska vara specialiserad på Affektiv sjukdom.
Jag vet att man kan få rejäla problem, som lättare hjärnskador, av att bli manisk eller deprimerad, men det är OM man blir det. Det är precis det jag försöker undvika genom olika coping metoder.
Jag har trots allt klarat mig tidigare över ett år utan mediciner innan jag vart manisk pga psykisk press och oerhörd stress. Men om jag undviker det då och har bra coping metoder?
Det kan funka.
Nu har jag varit utan mediciner i snart 3 veckor, och den första tiden var jobbig med abstinens och uppåtvarningar, men jag börjar nu få check på det. Så får vi hoppas att det fortsätter såhär.

Utöver det så har jag börjat studer nu igen. Jag är inne på termin två nu. Jag var ju tvungen att hoppa omkring i kurserna tidigare när jag studerade 50 %, men nu är jag uppe i 75 % och det kommer bli 100% i den tredje (och sista) terminen, vilken man också väljer inriktning.

English: 

I have ended my medications, almsot 3 weeks ago, and i stopped with all medicines. Cold turkey, which is really risky, and without my doctors advice. Earlier, when i've been without mediciation my psyciatrists doctor has not been so happy, but this is something i will talk about in a month. However, i will bring my mom there to see if the doctor can behave better when others attend the room. My doctor has previously had very patroizing tone and questioned me when i came up with serious explanations about my mood and feelings. Which feels unprofessional by a consultant whos also specialized in Affective disorder. 

I know you can get serious problmes, such as lighter brain injueries of being manic or derpessed, but that's WHEN you get it. That's exactly what i try to avoid through different coping methods.
In spite of everything, i've been able to manage myself being without mediciner for more than a year before i got manic due to mental preassure and extreme stress. But if i avoid that and have good coping methods? 

It can work.
Now i have been without medication for almost 3 weeks, and the first week (or so) was really hard with abstinence and hyperactivity (hypomanic), but i'm starting to get check on it now. So let's hope it keeps going this good.

Otherwise i have now started the education to assistent nurse, again. I'm in the second semester now. I had to jump around in the courses earlier when i was studying in 50%, but now i'm up in 75% and it will be 100% the third (and last) semester, and that's also when you choose speciality. 

den stund jag valde att lämna (the moment i choose to leave)

Den stunden jag valde att lämna det sjuka bakom mig var en väldigt traumatisk upplevelse, men jag kände att det räckte. 8 långa år av plågsamma upplevelser och ett plågsamt liv! Och nog fan var det plågsamt att lämna det också. Det var ju trots allt så jag levt under så lång tid. Att alltid ta till det destruktiva för att må bra... hur skulle jag klara mig utan det? Jo, men det gick och det går. Men det är en kamp, fortfarande. Fast precis på samma sätt som att det var en kamp att vara sjuk. 
Trots att jag tog steget att "nu räcker det", och började göra förändring redan då genom att lämna det destruktiva förhållandet jag hade, så kom det destruktiva fortfarande och bet mig i hälarna. Jag kunde fortfarande hitta vassa föremål gömda i mitt boende, trots att jag var säker på att jag gjort mig av med allt. Det triggade något så enormt. Eller att ens skära grönsaker när man lagade mat och mådde dåligt. Eller att ens få i sig mat när man mådde dåligt. Och dåligt det mådde jag fortfarande trots att jag satt ner foten, men jag lärde mig att hantera det, att göra något av mitt mående. 
Jag satte stopp för misshandeln, från mig själv och från andra. Jag flyttade och började om på ny kula, långt från "vänner" och "familj". Jag började sakta men säkert att bygga upp ett nytt liv, ett bättre liv, utan rakblad, svält och destruktivitet. Och att börja ta hand om mig själv igen sakta med säkert. 
Det dröjde inte länge innan jag träffade min nuvarande man, och jag vart förälskad i honom. Och få känna den där kärleken! Det var något nytt för mig när man levt så länge med hat, hatet mot mig själv. 
Nu har det gått över tre år sedan då jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Jag har haft mina bakslag och motgångar, och har fortfarande, men trots det så försöker jag fortfarande kämpa på med den där kämparglöden (som nu inte handlar om det destruktiva utan det positiva) och få tillbaka det livet som jag så länge gömt mig för. Jag har fortfarande minnen av alla dom gångerna jag låtit rakbladen och svälten tala och som jag vände mig till, men nu bleknar dom ärren mer och mer (på utsidan och insidan) och snart kommer även dom minnena att bytas ut mot nya vackra minnen. 

Vet inte riktigt vad jag ville få sagt med det här inlägget, mer än att det finns saker att leva för, och vi kan alla hitta tillbaka igen från mörkret, även om det är så fruktansvärt svårt <3

English:

The moment I chose to leave the sick behind me was a very traumatic experience, but I felt it was enough. 8 long years of painful experiences and a painful life! And damn, it was painful to leave it too. After all, that's what I've been living in for so long. To always take it destructive to feel good again ... how would I do without it? Yes, but it coulde be done and it can be. But it's a struggle, still. But also just the same way it was a struggle to be ill.

Even though I took the step of "now it is enough," and began to change already by leaving the destructive relationship I had, the destrucitve life still came and bit my ankles. I could still find sharp objects hidden in my apartment, even though I was sure I got rid of everything. It triggered something so enormous. Or even cutting vegetables when cooking during a bad day. Or even get food when you felt bad. And bad i feelt, still, even tho i put down my foot and told myself its enough, but I learned to handle it, to do something of my misery.

I put an end to the abuse, from myself and from others. I moved and began a new page, far from "friends" and "family". I slowly began to build a new life, a better life, without razor blades, starvation and destructiveness. And to start taking care of myself again slowly.

It did not take long before I met my current husband, and I fell in love with him. And to feel that love! It was something new to me cuz I lived so long with hatred, hatred to myself.

Now it has been over three years since I decided to change my life. I've had my backfires and setback, and still, but despite that, I'm still trying to fight with that fightingpower (which is not now destructive but positive) and bring back the life that I've hid for so long. I still have memories of all the times I let the razor blades and the starvation talk which i turned to, but now the scars are fading more and more (on the outside and inside) and soon they will also change thoose memories to new beautiful memories.

I dont really know what i wanted to say with this post, more than there is things to live for, and we can all find back from the darkness, even tho its so damn hard to <3

Dem senaste två veckorna (The last two weeks)

Dem senaste två veckorna så har jag tagit det väldigt lugnt, sovit bra och ätit bra. Inte brytt mig om klockan, när jag går upp och när jag lägger mig. Vilket i sig inte är så bra när man behöver rutiner (vilket är och kan vara viktigt i den här sjukdomen). Men men... Det har varit jävligt skönt i alla fall!
Har även umgåtts med folk. jag har träffat mina föräldrar, umgåtts med *s syster, träffat mina vänner och nu även träffat en kamrat som också är Bipolär, och hennes dotter.
Jag fick väldigt bra kontakt med L när vi gick i samma kurs i skolan, och vi klaffade precis när vi skulle göra en skriftlig uppgift i skolan som grupparbete. Det var ungefär som att vi var båda helt synkade och helt inställda på uppgiften. Den vart grym efter att vi var klara och läraren uppskattade våra uppgift. Dock så kan vi ha överpresterat lite grann då det bara var en E-uppgift.
Sen efter det så har vi haft väldigt bra kontakt och utbytt en del erfarenheter. Om inte annat så känns det skönt att umgås med henne!
  Vi upptäckte även idag att vi i stort sett bor grannar! Visste ju att hon bodde i samma område som mig men inte så nära. Då kan det bli många fikadejter! Och Ls unge verkar gilla mig också så det känns skönt.

English: 

For the past two weeks have i taken it very calmly, slept well and eaten well. I dident bother me when i got up and when i went to bed. Which itself isent so good when you need routines (which is and can be very important with this illness).
Well well... It has been damn soft at least! 

Have also meet up with people. I met my parents, hang around with *s sister, met my friends and i also met a friend who also is Bipolar, and her daughter.
I got very good contact with L when we went to the same cours at school, and we just matched when we were going to do a written assignment in school as a group work. It was almost like we were both completly synchronized and completly set about the task. It went awesome after we were done and the teacher appreciated our task. However, we may have overpriced a little bit since it was just an E task.
After that, we have had very good contact and exhanged some experiences. If nothing else, it feels nice to hang out with her!
  We also discovered today that we generally is neighbors! I knew she lived in the same area as me but not so close. Then it can be many coffee dejts! And L's daughter seems to like me too, so it feels nice. 

Jag är sjuk (I'm sick)

Jag är sjuk, och jag behöver ta mediciner, ibland mer och ibland mindre. Men troligtvis hela mitt liv. Pga min sjukdom. Min sjukdom är som alla andra. Den är som epilepsi, eller diabetes... Den kan komma plötsligt och utan förvarning. Det kan hända när jag har en bra dag, jag har sovit bra, ätit bra, inte stressat, varit glad och lycklig under dagen, varit social mm.
Men helt plötsligt slår det till och jag blir golvad. Jag kan inte ens resa mig upp utan ligger bara och gråter. Känner ångesten i mitt bröst. Det är som en glödande klump i bröstkorgen som bara river och smälter sönder mig inifrån. Tårarna rinner nedför kinderna och bränner i ögonen på mig. Jag vill skrika, men mina stämband har glömt hur man göra, och ut kommer bara små stönade ljud. Jag har ingen kontroll på min kropp överhuvudtaget, mina armar vill inte röra sig och benen bär inte. Jag känner myrkrypningar i kroppen, som miljarders myror under huden på mig. Det känns som om mina lungor krymper mer och mer under tiden, jag får inte tillräckligt med luft, det känns som om det tar stopp någonstans på vägen. Hela världen runt mig snurrar, det känns som om jag är på en karusell, snurrar, snurrar, snurrar.
Det här tillståndet som jag beskrev kan komma plötsligt, precis som ett epileptiskt anfall, eller sockerfall hos en diabetiker. Det är en sjukdom som jag måste tänka på även när jag inte har en  "episod", jag måste ständigt hålla den i schack för att klara mig.
Det här är inte heller något jag skämtar om eller överdriver. Så är det. Det kan även komma andra tillstånd i min sjukdom också. Jag tänker dock inte ta upp det här och nu. Jag ville bara informera er om att jag har en sjukdom som är VERKLIG, och jag behöver ta mediciner för att fungera som du, men ibland går det fel ändå.
Så mindervärdera inte mig, eller kalla mig dum i huvudet, eller drama queen... Skulle du göra det med någon som har brutit ett ben? Eller någon som har hjärtfel?

English: 

I am sick, and I need to take medicines, sometimes more and sometimes less. But probably all my life. Because of my illness. My illness is like everyone else. It's like epilepsy, or diabetes ... It can come suddenly and without warning. It may happen when I have a good day, I have slept well, eaten well, not stressed, been happy during the day, been social, etc.

But suddenly it turns out and I get floored. I can not even get up, just lying and crying. Feel the anxiety in my chest. It's like a glowing lump in the chest that just tears and melts me from within. The tears flow down my cheeks and burn in my eyes. I want to scream, but my vocal cords have forgotten how to do, and out comes only small muted sounds. I have no control on my body at all, my arms do not want to move and my legs are not wearing. I feel the tingeling over my body, like billion ants under my skin. It feels like my lungs shrink more and more, I do not get enough air, it feels like it stops somewhere along the way. The whole world around me is spinning, it feels like I'm on a carousel, spinning, spinning, spinning

This condition I described may come suddenly, just like an epileptic seizure, or sugarfall in a diabetic. Its an illness that i need to think about even when i dont have an "episode", i constantly need to have it in check to survive.
This is also not something I'm joking about or exaggerating. That's how it is. There may also be other conditions in my disease as well. However, I do not intend to pick up this and now. I just wanted to inform you that I have a disease that's REAL, and I need to take medicines to work like you, but sometimes it's going wrong though.

So do not discredit me or call me stupid or drama queen ... Would you do it with someone who has broken a leg? Or someone with heart failure?

Folk skaffar barn (people getting children)

Asså jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad och svartsjuk!
80 % av mitt flöde på facebook numera består av bebisbilder, eller uppdateringar av bebisar. Jag säger ju självklart inte att det är fel att skaffa barn eller att folk inte får göra det, Jag blir arg och svartsjuk eftersom jag vill ha det där själv! Det känns som om allting runt att bli gravid är så komplicerat. Mediciner, psykiatri, vårdcentral, specialistmödravård, mycket kontroller och prover, mående under graviditet....
Det känns bara så komplicerat, och det är komplicerat, så mitt huvud bara snurrar när jag ens tänker på att jag och * ska skaffa barn. Vill ha det nu, men det går inte. Vi måste först ha en egen bostad, och så ska jag helst haft ett jobb först. Sen efter det är avklarat så kan man börja gräva i listan av hur det ska fungera med min bipoläritet och en graviditet...
  En annan ska som skrämmer mig rejält är att socialen kommer bli inkopplad i barnets liv, eftersom hen har en mamma med en psykisk sjukdom. Jag är rädd för att socialen kommer anse att jag inte är en tillräckligt bra mamma åt barnet. Är inte jag tillräcklig? Även fast jag bara har en sjukdom som jag måste medicineras mot? Är jag mindre värd än någon som har en fysisk sjukdom?

English: 

Assa I'm so terribly angry and frustrated and jealous!

80% of my flow on Facebook now consists of baby photos, or baby updates. Im not saying that its wrong to have kids or that people cant do it, I  just get angry and jealous because I want it myself! It feels like everything around getting pregnant is so complicated. Medicines, psychiatry, health center, specialist mothers care, many controls and samples, moodswings during pregnancy ....

It just feels so complicated, and it's complicated, so my head just twists when I even think that I and * should have children. Want it now, but it's not possible. We must first have our own home, and I would rather have a job first. After it's done, you can start digging in the list of how it works with my bipolarity and a pregnancy ...

  An another thing that scares me is that the social services will be conected into the childs life, cuz she/he has a mother with an psyciatric illness. Im afraid that the soicial services will consider that im not a adequate mother for the child. Isent i adequate? Even tho i have an illness that needs to be medicated? Am i worth less than someone how has an physical illness?

Lägenheter (apartments)

Jag och * bor ju hos hans föräldrar efter att det sket sig med lägenheten vi hyrde tidigare. Men nu har vi börjat söka lägenheter på egen hand via olika bostadsförmedlingar. Vilket är svårt då man egentligen behöver ha minst 10 år i kötid för att kunna söka lägenhet, då det är så många som söker lägenheter.
Nu har vi bara haft en jädrans tur att vi ens fått gå på en visning av en lägenhet, då vi endast har 7 år i kötid, men vi söker ju lägenheter så långt utanför själva centrala Stockholm som vi kan. Det är en ganska stor lägenhete för att vara en etta, men det duger perfekt för oss, och den ligger ganska så centralt och har det mesta i närheten.
Nu när jag loggat in på hemsidan så ser jag att vi hoppat ner från plats 22 till plats 6 i kö. Spännande! Jag kan knappt sitta still när jag skriver det här, då jag är så exalterad! 

English: 

I and * live with his parents after we got troulble with the apartment we rented earlier. But now we have begun looking for apartments on our own through different housing agencies. Which is difficult when you really need to have at least 10 years in the queue to be able to search for an apartment, as there are so many people looking for apartments.

Now we have only had a giant luck that we even had to get a view of an apartment, since we only have 7 years in the queue, but we are looking for apartments as far outside of central Stockholm as we can. It's a quite big apartment to be such smal, but it's perfect for us, and it's quite central and has everything close.

Now that I logged in on the website, I see that we jumped from place 22 to place 6 in queue. Exciting! I can barely sit still when I write this, cuz I'm so excited!