den stund jag valde att lämna (the moment i choose to leave)

Den stunden jag valde att lämna det sjuka bakom mig var en väldigt traumatisk upplevelse, men jag kände att det räckte. 8 långa år av plågsamma upplevelser och ett plågsamt liv! Och nog fan var det plågsamt att lämna det också. Det var ju trots allt så jag levt under så lång tid. Att alltid ta till det destruktiva för att må bra... hur skulle jag klara mig utan det? Jo, men det gick och det går. Men det är en kamp, fortfarande. Fast precis på samma sätt som att det var en kamp att vara sjuk. 
Trots att jag tog steget att "nu räcker det", och började göra förändring redan då genom att lämna det destruktiva förhållandet jag hade, så kom det destruktiva fortfarande och bet mig i hälarna. Jag kunde fortfarande hitta vassa föremål gömda i mitt boende, trots att jag var säker på att jag gjort mig av med allt. Det triggade något så enormt. Eller att ens skära grönsaker när man lagade mat och mådde dåligt. Eller att ens få i sig mat när man mådde dåligt. Och dåligt det mådde jag fortfarande trots att jag satt ner foten, men jag lärde mig att hantera det, att göra något av mitt mående. 
Jag satte stopp för misshandeln, från mig själv och från andra. Jag flyttade och började om på ny kula, långt från "vänner" och "familj". Jag började sakta men säkert att bygga upp ett nytt liv, ett bättre liv, utan rakblad, svält och destruktivitet. Och att börja ta hand om mig själv igen sakta med säkert. 
Det dröjde inte länge innan jag träffade min nuvarande man, och jag vart förälskad i honom. Och få känna den där kärleken! Det var något nytt för mig när man levt så länge med hat, hatet mot mig själv. 
Nu har det gått över tre år sedan då jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Jag har haft mina bakslag och motgångar, och har fortfarande, men trots det så försöker jag fortfarande kämpa på med den där kämparglöden (som nu inte handlar om det destruktiva utan det positiva) och få tillbaka det livet som jag så länge gömt mig för. Jag har fortfarande minnen av alla dom gångerna jag låtit rakbladen och svälten tala och som jag vände mig till, men nu bleknar dom ärren mer och mer (på utsidan och insidan) och snart kommer även dom minnena att bytas ut mot nya vackra minnen. 

Vet inte riktigt vad jag ville få sagt med det här inlägget, mer än att det finns saker att leva för, och vi kan alla hitta tillbaka igen från mörkret, även om det är så fruktansvärt svårt <3

English:

The moment I chose to leave the sick behind me was a very traumatic experience, but I felt it was enough. 8 long years of painful experiences and a painful life! And damn, it was painful to leave it too. After all, that's what I've been living in for so long. To always take it destructive to feel good again ... how would I do without it? Yes, but it coulde be done and it can be. But it's a struggle, still. But also just the same way it was a struggle to be ill.

Even though I took the step of "now it is enough," and began to change already by leaving the destructive relationship I had, the destrucitve life still came and bit my ankles. I could still find sharp objects hidden in my apartment, even though I was sure I got rid of everything. It triggered something so enormous. Or even cutting vegetables when cooking during a bad day. Or even get food when you felt bad. And bad i feelt, still, even tho i put down my foot and told myself its enough, but I learned to handle it, to do something of my misery.

I put an end to the abuse, from myself and from others. I moved and began a new page, far from "friends" and "family". I slowly began to build a new life, a better life, without razor blades, starvation and destructiveness. And to start taking care of myself again slowly.

It did not take long before I met my current husband, and I fell in love with him. And to feel that love! It was something new to me cuz I lived so long with hatred, hatred to myself.

Now it has been over three years since I decided to change my life. I've had my backfires and setback, and still, but despite that, I'm still trying to fight with that fightingpower (which is not now destructive but positive) and bring back the life that I've hid for so long. I still have memories of all the times I let the razor blades and the starvation talk which i turned to, but now the scars are fading more and more (on the outside and inside) and soon they will also change thoose memories to new beautiful memories.

I dont really know what i wanted to say with this post, more than there is things to live for, and we can all find back from the darkness, even tho its so damn hard to <3