Jag är inte så annorlunda ändå (I'm not so different at all)

Fick höra för någon dag sedan att jag inte är den enda i klassen som gått in i väggen pga skolan. Jag som hela tiden tänkt att alla andra i min klass är så starka och duktiga som orkar med pressen och all stress det innebär. Och att jag bara är en förlorare och att jag är misslyckad son inte ENS klarar av att plugga.
Men jag hade tydligen lite skev och fel bild av sakerna. I stort sett hela klassen mår psykiskt dåligt numera och klarar inte av stressen.
Så... Jag var inte den enda. Jag kraschade bara lite tidigare än andra.
Det här får mig att inte känna mig lika ensam och misslyckas. Jag är ju inte Det!

English: 

I heard a day ago that I'm not the only one in the class who entered the wall because of school. I always think that everybody else in my class is so strong and talented that can cope with the press and all the stress it implies. And that I'm just a loser and I'm failour that can not handle to study. 

But I obviously had some disturbed and wrong picture of things. Basically, the whole class is mentally bad now and can not cope with stress.

So ... I was not the only one. I just crashed a little earlier than others.

This makes me not feel as lonely and failing. I'm not! 

Panik (panic)

Hade precis en panikattack när jag skulle över en bro. Med trafik undet och inga säkerhetsräcken.
Det hade varit det perfekta stället att ta livet av sig. Ångesten gjorde det svårt att andas och svårt att hålla mig på benen. Synen vart suddig och jag kände hur det började krypa i armar och ben när jag hyperventilerar och försökte få luft.
Rädslan för att jag skulle göra något sköljde över mig. Jag ville inte hoppa. Jag ville inte dö. Men rösterna sa mig något annat.

Trots det står jag här på andra sidan bron och försöker fortfarande andas.
Sen ska jag bara klara mig över bron på vägen hem...

English: 

Just had a panic attack when I was going over a bridge. With traffic under and no safety rails.

It would have been the perfect place to kill myself. The anxiety made it difficult to breathe and hard to stand on my legs. The sight was blurred and I felt how it began to tingle in my arms and legs as I hyperventilated and tried to get air.

The fear that I would do something rushed over me. I did not want to jump. I did not want to die. But the voices told me something else.

Nevertheless, I'm standing here on the other side of the bridge and still trying to breathe.

Then I'll just have to get over the bridge on my way home ...

Blir det någonsin bra? (will it ever be good?)

Nu sliter ångesten i mig igen. Rastlösheten kryper som myror över kroppen. Luften är svår att dra ner. Känner en tyngd på mitt bröst, som om jag hade osynliga tegelstenar liggandes där. Har känt i flera timmar nu att rastlösheten sitter i. Det skakar inuti kroppen. Som om hela mina organ vibrerar. Och stundvis så har ångesten gripit tag med sina vassa klor.
Men nu är det inte bara stundvis längre. Nu är det permanent. Jag vet inte hur jag ska få det att försvinna.
Det som varit så bra i helgen nu. Eller vart det för mycket av det goda? För mycket förhoppningar om framtiden? För mycket glädje?
Borde ha vetat att det skulle gå tillbaka till det här igen. Jag borde inte hoppas på att det ska förbli bra. Blir det någonsin bra?

English: 

Now the anxiety tears in me again. Restlessness crawls like ants over the body. The air is hard to pull down. Feel a weight on my chest, as if I had invisible bricks lying there. Have feelt for several hours now that restlessness is stuck. It shakes inside the body. As if all of my body vibrates. And time to time the anxiety has taken hold of me with sharp claws.

But now it's not just time to time no longer. Now it's permanent. I do not know how to make it disappear.

There has been so good this weekend now. Or was there too much of the good? Too much hopes about the future? Too much joy?

Should have known that it would be back to this again. I should not hope that it will remain good. Will it ever be good?

Jag ska försöka (I will try)

Det har varit en bra dag idag. Jag har till och med varit nere i tvättstugan och bokat tid. Alltså jag gick ut genom dörren utan mina "såkerhetsåtgärder".
Men nu, när man ska slappna av för att sova. Då smyger sig tankarna på. Och rösterna är nästintill outhärdliga. Dom vill att jag ska göra det jag tänker på. Det är väldigt lockande också. Och det skulle vara en smärtfri död.
Bara några meter ifrån mig...
Men jag ska försöka hålla mig här till min virkning och min musik.
Jag ska försöka.

English: 

It has been a good day today. I've even been downstairs in the laundry room and booked time. So I walked out the door without my "safteymeasures".

But now, when its time to relax to sleep. Then the thoughts crawls on. And the voices are almost unbearable. They want me to do what I'm thinking about. It's very attractive too. And that would be a painless death.

Just a few meters away from me ...

But I'll try to stay here with my chrocheing and my music.

I'll try.

Avbokat ytterligare möten (canceled another appoitment)

Nu har man fått avboka ännu ett möte med min läkare, då min ekonomi är som sagt obefintlig.
Vi ska ändå försöka få igenom försörjningsstödet, så nu har papper skickats efter.
Skulle verkligen ha behövt ha ett samtal med min läkare för att hantera min paranoia...
Den tar i stort sett överhand. Till och med hemma, och värst när jag är ute. Kan inte skaka av mig känslan av att någon förföljer mig. Eller rädslan av att bli överfallen av en lönmördare.
Ni hör ju själva? Även om jag vet att dom här situationerna är ganska icke befogade, så känner jag ändå så i det fallet när jag är ute.

English: 

Now, I have canceled another meeting with my doctor, as my economy is non-existent.

We will still try to get through the supply support, so now paper has been sent.

Would really wanted to have a conversation with my doctor to handle my paranoia ...

It takes over. Even at home, and worst when I'm out. Can not shake off the feeling of someone stalking me. Or the fear of being assaulted by a assassin.

You hear yourself? Even though I know that these situations are quite unjustified, I still feel so in that case when I'm out. 

Hemska tankar (horrible thoughts)

Ikväll har jag hemska tankar igen.
Ångesten och tankarna bara sköljer över mig som en iskall dusch.
Jag vill plocka upp en kniv och hugga mig. Hugga mig någonstans så jag vet med säkerhet att jag dör. Halsen? Magen? Bröstkorgen? Eller ska man satsa på att skära handlederna av sig?
Kommer någon ens sakna mig om jag dör?
Om så är fallet, kommer dom någonsin återhämta sig?

English: 

Tonight, I have horrbile thought again.

The anxiety and thoughts just rinse over me like an ice cold shower.

I want to pick up a knife and stab me. stab me somewhere so I'm sure I'm dying. Throat? Stomach? Chest? Or should you try to cut your wrists off?

Will anyone even miss me if I die?

If so, will they ever recover?

Möte med försäkringskassan (meeting with the insurance fund)

Nu har man varit på möte med försäkringskassan om aktivitetsersättning.
Dom kan förmodligen inte hjälpa, dom tror det kommer bli avslag på min ansökan. Dels för att jag räknas numera som "arbetsför" då jag har pluggat 100 % innan jag var tvungen att hoppa av pga psykisk ohälsa. Och dels för att min läkare har ett sånt "fattigt" utlåtande.
Det tog mig alltså 1 månad att få tag på min ordinarie läkare (där alltså tidigare tillfälliga läkare tyckte det var bäst om min ordinarie läkare skrev ett utlåtande).
Så jag sitter där och förklara om mina problem:
Svårigheter med hygien och kundvård
Svårigheter att laga mat, äta, handla
Svårigheter att städa, tvätta
Orkeslöshet/ likgiltighet
Paranoia (extrem ibland)
Minnesproblem, desorienterad
Mani, depression
Svälmordtankar  (och planer som inte genomförs)
PTSD, stress
Sömnsvårigheter
Panikattacker, social fobi
Hjärtklappningar, tryck över bröstet, huvudvärk, illamående, kräkningar, diarré, andnöd, snurrighet, klumpighet, tunnelseende, stela muskler.

Kan säkert komma på flera saker som är fel på mig. Men det kvittar.
Går i alla fall med gråten upp i halsen därifrån. Då det kändes som om att jag äntligen kunde få någon slags hjälp med ekonomin. Då socialen uppenbarligen inte vill försörja mig när jag är gift. Jag fick inte ens vara lycklig som nygift innan socialen skulle påpeka att jag "minsann är gift och då kan väl din man försörja dig?"
Han har tyvärr så mycket utgifter att han inte kan försörja mig. Och det har inte socialen något överseende med. Tydligen.
Så vi ska alltså leva på nudlar, soppa, och mat från kyrkan OCH hamna hos kronofogden pga min sjukdom?
Så jävla less på det här... verkligen bakslag nu, och har inte så lyckliga tankar just nu heller...

English:

Now you have been in a meeting with the insurance fund for activity compensation.

They probably can not help, they think there will be a rejection of my application. Partly because I count now as "working" when I have study 100% in pase before I had to jump off because of mental health. And partly because my doctor has such a "poor" statement.

It took me a month to get my regular doctor (where former temporary doctors thought it was best if my regular doctor wrote a statement).

So I'm sitting there and explaining about my problems:

Difficulties with hygiene and customer care

Difficulties to cook, eat, shop

Difficulties to clean, wash

Powerlessness / Indifference

Paranoia (extreme sometimes)

Memory problem, disoriented

Mania, depression

Suicidethoughts (and plans not implemented)

PTSD, stress

Insomnia

Panic attacks, social phobia

Heart palpitations, chest tightness, headache, nausea, vomiting, diarrhea, shortness of breath, swelling, lumpiness, thinness, stiff muscles.

Can certainly come across several things that are wrong with me. But it does not matter.

In any case, i goes with the cry up in the throat from there. I felt like I could finally get some kind of help with the economy. When the social obviously does not want to support me when I'm married. I did not even have to be happy as a newlywed before social mentioning that I'm "married and maybe your husband can help you? "

Unfortunately, he has so much expenses that he can not support me. And that does not have a sense of sociality with society. Apparently.

So we will live on noodles, soup, and food from the church AND end up at the bailiff because of my illness?

So damn less on this ... really setback now, and do not have such lucky thoughts right now either ...

Bra dag igår (yesterday was good)

Igår var en bra dag.
Vi åkte iväg med * farbror och gudmor i deras nya husvagn, på en liten roadtrip.
Den var såååå mysig!
Vi åt god mat och hade det jättetrevligt, lyssnade på musik och bara allmänt mådde bra. Nackdelen var dock att jag jämnt är så ständigt trött på mina mediciner att jag var tvungen att gå upp på loftet och sova en stund.
Det roligaste ögonblicket  (och läskigaste) var nog när * farbror körde över några gupp på vägen så både vi, och allting annat i husbilen flög omkring. Men fy fan vad vi garvade åt det sen.
Har dock fortfarande ont i svanken efter det då jag fick stegen till loftet i ryggen haha.
Och jag har fått massvis med baby-garn av * gudmor, så nu kan jag virka massvis med babysaker till min brudtärna. Hon är ju på smällen nu btw! Jag ser fram emot det, samtidigt som jag är sååå avundsjuk.
Jag vill ju också ha en liten bebis med *.
Men det känns som om det aldrig kommer hända. Dels för min sjukdom. Jag kommer alltid behöva äta mediciner och ingen av medicinerna är riskfria att ta när man är gravid. Jag tänker inte riskera att mitt barn blir missbildat, eller får gomspalt, eller blir handikappat. Eller dör i magen. Bara för att jag ska må bra under graviditeten? ALDRIG i min fot att jag tänker riskera mitt barn hälsa för att jag ska må bra. Å andra sidan, om jag slutar med medicinerna när jag ska bli gravid så finns det ju en stor risk att jag hamnar i psykos eller svänger i mående rejält och kraschar igen. Och hamnar på psyk.
Och för att inte tala om förlossningsspykos eller förlossningsdepression, då bipolära (eller alla med affektiva sjukdomar) löper 60% större risk att få det vid en förlossning. Och speciellt om man slutat med sina mediciner för att kunna bli gravid...
Så OM det någonsin kommer på världskartan att jag och * MÖJLIGTVIS kan bli gravida så kommer jag vara den lyckligaste ever!

Och ja, jag känner mig smått uppåtvarvad nu... klockan är halv två på natten och jag har inte tagit min kvällsmedicin. Jag måste få ordning på dygnet igen. Jag sover i snitt 12 timmar på mina kvällsmediconen och det förstör mina dagar totalt. Så ibland får jag stå ut med att dygna. Riskabelt jag vet...

English: 

Yesterday was a good day.

We went away with * uncle and godmother in their new caravan, on a small roadtrip.

It was soooo cozy!

We ate good food and had a lot of fun, listened to music and only generally felt good. The downside was, however, that I was so tired of my medication that I had to go upstairs and sleep for a while.

The funniest moment (and scary) was enough when * uncle drove over some bumps along the way so both we and everything else in the camper flew around. But, fuck, what we laughed for it later.

However, I still have a bad sleep after that when I got the steps to the sleepingloft in the back haha.

And I have received a lot of baby yarns from * Godmother, so now I can work massively with baby stuff for my bridesmaid. She's knocked up now btw! I'm looking forward to it, while I'm so jealous.

I also want a little baby with *.

But it feels like it will never happen. Partly for my illness. I will always need medication and none of the medicines are risk-free to take when you are pregnant. I do not intend to risk my child being malformed, or getting cleft palate, or getting disabled. Or dying in the stomach. Just because I'll feel good during my pregnancy? NEVER in my foot that I'm going to risk my child's health to make me feel good. On the other hand, if I stop taking the medication when I'm going to get pregnant, there's a great risk that I get into psychosis or swing a lot and crash again. And end up on psych.

And not to mention postpartumpsychosis or postpartumdepression, when bipolar (or all with affective diseases) is 60% more likely to get it during childbirth. And especially if you stopped taking drugs to get pregnant ...

So IF it's ever come on the world map that I and * POSSIBLY can get pregnant, I'll be the happiest ever!

And yes, I feel a little upwards now ... it's half past two and I have not taken my evening medicine. I have to get back to the clock again. I sleep on average for 12 hours on my evening meds and it totally ruins my days. So sometimes I need to skip sleep. Risky I know 

Ångest (anxiety)

Återigen ligger jag här i sängen med ångesten som ett stryptag runt halsen.
När ska detta ta slut? Kanske om jag tar mer mediciner så slipper jag detta? Eller om jag skär mig? Eller ännu bättre, om jag tar en överdos? Proppar mig full med alla dom där medicinerna jag har liggandes i en plastpåse precis inom räckhåll.
Eller om jag går ut i köket och hittar den vassaste kniven och hugger mig i bröstkorgen? Och hoppas att jag träffar rätt?
  Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Jag vet bara att jag är så trött. Så orkeslös.
Mina dagar går ut på att ligga i sängen och glo in i tvskärmen. En kaffepaus och några toalettbesök. Försöka få i mig något att äta på kvällen trots att det är smaklöst och växer i munnen. Trots att jag är äcklad så kan jag inte stilla denna hunger jag känner inombords. Sen får vi inte glömma dom här medicinpauserna under dagen också.
DET är vad mitt liv består av numera.
  Jag känner ingen glädje i att göra något. Allt känns grått och tråkigt. Trots det känner jag mig så rastlös, det är ångesten som gör mig rastlös. Måste fokusera på något när jag har ångest. Alltså blir det att stirra in i Tv:n eftersom orken att göra något annat inte finns.
  Men på nätterna, när jag försöker sova, så känner jag ångesten, som iskalla fingrar över kroppen. Den sliter i mig. Kryper under skinnet. Sliter iväg luften från min mun. Får hjärtat att rusa. Trycker sönder min bröstkorg. Får hela rummet att snurra.
Här ligger man uppkrupen till en boll och kväver gråten i halsen igen.
När ska detta ta slut?

English: 

Again, I'm lying in bed with my anxiety like a streak around the throat.

When will this end? Maybe if I take more medication, I will get rid of this? Or if I cut myself? Or better if I take an overdose? Stuff me up with all those medications I've have in a plastic bag just within reach.

Or if I go to the kitchen and find the lagest knife and stab me in my chest? And hope I get it right?

I do not know. I know nothing anymore. I just know that I'm so tired. So powerless.

My days are about to lie in bed and stare in the tv screen. A coffee break and some toilet visits. Try to get me something to eat in the evening, despite it being tasteless and growing in my mouth. Even though I'm disgusted, I can not stand this hunger I know inside. Then i shall not forget these medication breaks during the day as well.

That's what my life consists of nowadays.

I feel no pleasure in doing something. Everything feels gray and boring. Nevertheless, I feel so restless, it's the anxiety that makes me restless. Must focus on something when I have anxiety. So it's gonna get into the tv because the feel to do something else is not there.

But at night, when I try to sleep, I feel the anxiety, like ice-cold fingers over the body. It hurts in me. Crawling under the skin. Tears away the air from my mouth. Gets the heart to rush. Breaking my chest. Gets the whole room spinning.

Here lay lie like a ball and stifle the cry in your throat again.

When will this end?

Varför är jag inte Glad? (why am i not happy)

Varför är jag inte glad för?
Den här ångesten, den klibbiga äckliga fruktansvärda ångesten kryper under skinnet på mig och gör mig galen...
  Under bröllöpsveckan fick jag äntligen andas ut. Jag kunde fylla mina lungor med luften runt mig. Benen kändes inte längre lelösa och tunga. Hjärnan kunde tänka fritt utan massa bekymmer. Det var som om hela världen glittrade i massa vackra färger. Och att äntligen få vara * fru! Vilken känsla!
  Nu har mörkret åter slutit sig runt mig. Jag fick andas ut för en vecka ändå.
Nu kan jag inte tänka på annat än mörker, blod och död. Jag vill så gärna... jag vill så gärna försvinna... Jag vill inte tänka. Jag vill inte känna. Jag vill inte andas. Jag vill bara ligga någonstans och inbilla mig att jag är död. Jag är ju ändå för feg för att våga ta livet av mig. Jag är rädd att det ska göra ont. Tänk om jag ångrar mig när jag redan huggit mig i bröstkorgen, eller skurit handlederna av mig, tänk om det är för sent då att ångra sig?
  Jag tycker synd om min man. Att han får stå ut med mig. Jag och min äckliga ångest, och min hemska sjukdom. Han mår inte bra av att se mig såhär. Så därför försöker jag låtsas som att allt är normalt. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig mitt i all gråt och panik. Han ska inte behöva stå ut mer av det.
Han får ju stå ut med att ta hand om mig ekonomiskt numera. Eftersom jag misslyckades med att studera så jag har ingen inkomst, och socialen vägrar hjälpa då dom tycker min man ska ta hand om mig ekonomiskt.
  Han ska inte behöva ta hand om mig mer än vad han redan gör. Jag ska inte vara en belastning för honom.
Men Han vet ändå att jag mår dåligt. Jag kan inte spela för honom, han ser igenom mitt skådespel. Han är rädd att jag ska försvinna från honom.
Ärligt talat är jag rädd också. Jag är rädd för mig själv...

English: 

Why am I not happy?

This anxiety, the sticky disgusting terrible anxiety crawls under my skin and makes me crazy ...

During the wedding week, I could finally breathed out. I could fill my lungs with the air around me. The legs no longer felt sleepless and heavy. The brain could think freely without a lot of worries. It was as if the whole world sparkled in lots of beautiful colors. And to finally be * wife! What a feeling!

Now the darkness has recovered around me. I could breathe for a week anyway.

Now I can not think of anything but darkness, blood and death. I would love to ... I would love to disappear ... I do not want to think. I do not want to know. I do not want to breathe. I just want to lie somewhere and imagine I'm dead. Still, I'm too cowardly to dare to kill me. I'm afraid it's going to hurt. Imagine if I regret myself when I stab into the chest, or cut my wrists, think if it's too late to regret it?

I feel sorry for my husband. That he must stand out with me. Me and my disgusting anxiety, and my terrible disease. He does not feel good seeing me like this. So, therefore, I try to pretend that everything is normal. I do not want him to comfort me in the midst of all crying and panic. He will not have to get more out of it.

He will have to deal with me financially nowadays. Because I failed to study so I have no income, and social refuses help then they think my husband should take care of me financially.

He will not have to take care of me more than he already does. I will not be a burden for him.

But He still knows that I feel bad. I can not play for him, he looks through my spectacle. He is afraid I will disappear from him.

Frankly, I'm afraid too. I'm afraid of myself ..

Allt virvlar omkring (everything twirls around me)

Vet inte vart jag ska börja någonstans direkt. Allt bara virvlar omkring i mitt huvud. Känns som om hela världen är en karusell som snurrar och aldrig stannar för en paus eller ett uppehåll. Och jag är den enda passageraren.
Det hjälper inte om jag skriker, sparkar, gråter, bara väntar ut snurrandet, eller ens blir arg. Det bara fortsätter.
  Känns som om enda sättet för mig att få stopp på det är att försvinna från denna värld. Då kanske min man inte behöver lida längre av att se sin fru ligga som en urvriden disktrasa.
  På nätterna river ångesten i bröstet. Tårarna rinner. Jag kväver skriken i kudden och hoppas jag inte väcker honom. Pulsen slår hårt och högt i öronen på mig att det känns som om trumhinnorna ska sprängas. Andetagen räcker inte till och smärtan i bröstkorgen är så intensiv.
  Det bankar i mitt huvud. Vetskapen om att jag misslyckats. Igen. Jag klarade inte av att vara den jag ville. Jag klarade inte av att plugga den här gången heller.
Det här var ju min chans till att lyckas med något. Varför ska jag vara så värdelös på att lyckas med något? Försökte jag för mycket? Det är vad min man säger. Att jag försökte för mycket. Men jag vill ju bara visa mig själv och omvärlden att JAG KAN! Jag kan trots att jag lider, trots att jag upprepade gånger försökt dö. Trots att jag varit en av dom på psyket. Trots att jag varit så långt nere i skiten att inte ens "dom som mig" förstår hur jag lever. Trots det så kan jag! Men jag försöker för mycket... Jag försöker för mycket och för hårt...
  Så nu ligger jag här igen. Som en fisk på torra land. Och sprattlar för livet.
Skulle vara så skönt och befriande att ta en vass kniv och bara *****

English: 

Do not know where to start somewhere directly. Everything just swirls in my head. Feels like the whole world is a carousel that spins and never stops for a break or a stop. And I'm the only passenger.

It does not help if I scream, kick, cry, just wait the spin, or even get angry. It just goes on.

Feels like the only way for me to stop it is to disappear from this world. Then my husband may not have to suffer anymore from seeing his wife lying like a pervasive dishcloth.

At night the anxiety tears in the chest. The tears are running. I choke the scream in the pillow and hope I do not wake him up. The pulse is hard and high in my ears that it appears that the eardrums will blow. The grooms are not enough and the pain in the chest is so intense.

It knocks in my head. The knowledge that I failed. Again. I did not manage to be the one I wanted. I did not manage to plug this time either.

This was my chance of succeeding something. Why should I be so worthless to succeed? I tried too much? That's what my husband says. That I tried too much. But I just want to show myself and the world that I CAN! I can even though I suffer, despite repeatedly trying to die. Even though I was one of them on the psyciartic clinic. Even though I've been so far down in the shit that even "they one like me" do not understand how I live. Nevertheless, I can! But I'm trying too much ... I'm trying too much and too hard ...

 So now I'm here again. Like a fish on dry land. And kicking for life.

Would be so nice and liberating to take a sharp knife and just *****

Mediciner igen (Medicines again)

Har fått börja med mina mediciner igen.
Jag var katastrof utan.
Paranoid, isolering, orkeslös, deprimerad, självmordstankar,  social fobi + mina övriga symtom.
Allting var som dubbel dos utan mediciner. Så uppenbarligen hjälper dom,  men inte 100%.

Fick ta ett lån av svärmor för att ha råd med mediciner,

English: 

Has begun on my meds again.
I was a disaster without them.
Paranoid, insulation, decrepit, depressed, suicidthoughts, social phobia + my other symdroms.
Everything was like a dubbel dose without the medicins. So apparently they help, but not 100%

Had to take a loan from mother in law to aford meds. 

Ekonomi (economy)

Min ekonomi existerar ju inte alls längre eftersom jag fick avbryts plugget. Socialen vägrar i stort sett att hjälpa mig eftersom jag är gift och tycker att min man ska försörja mig istället. Hans utgifter räknas uppenbarligen inte, utan han ska då skuldsatta sig.
Vi kommer inte ha råd med mina räkningar, mina mediciner, hyra (tur att vi bor hos svärföräldrarna), eller ens ordentlig mat.
Varför kunde jag inte varit bättre? Varför bet jag inte ihop och fortsatte?
Har varit på läkarsamtal och fått ett läkaritlåtande att skicka till försäkringskassan. En bit på vägen (hoppas jag).
Har även slutat med mina mediciner nu. Har inga mer och som sagt inga pengar. Har tidigare klarat mig ett år utan, så varför inte igen??

English: 

My economy does not exist anymore because I had to cancel the study. Socially, basically, refuse to help me because I'm married and think that my husband will support me instead. His expenses are obviously not counted, but they think that he should get bailiff.

We will not be able to afford my bills, my medicines, rent (luck we live with the in-laws), or even proper food.

Why could not I have been better? Why did not just gritted and continue?

Have been on a doctor's hearing and received a medical certificate to send to the insurance fund. A bit on the road (I hope).

Have also ended my medication now. Have no more and no money. Have previously done a year without, so why not again ??