Den här ångesten, den klibbiga äckliga fruktansvärda ångesten kryper under skinnet på mig och gör mig galen...
Under bröllöpsveckan fick jag äntligen andas ut. Jag kunde fylla mina lungor med luften runt mig. Benen kändes inte längre lelösa och tunga. Hjärnan kunde tänka fritt utan massa bekymmer. Det var som om hela världen glittrade i massa vackra färger. Och att äntligen få vara * fru! Vilken känsla!
Nu har mörkret åter slutit sig runt mig. Jag fick andas ut för en vecka ändå.
Nu kan jag inte tänka på annat än mörker, blod och död. Jag vill så gärna... jag vill så gärna försvinna... Jag vill inte tänka. Jag vill inte känna. Jag vill inte andas. Jag vill bara ligga någonstans och inbilla mig att jag är död. Jag är ju ändå för feg för att våga ta livet av mig. Jag är rädd att det ska göra ont. Tänk om jag ångrar mig när jag redan huggit mig i bröstkorgen, eller skurit handlederna av mig, tänk om det är för sent då att ångra sig?
Jag tycker synd om min man. Att han får stå ut med mig. Jag och min äckliga ångest, och min hemska sjukdom. Han mår inte bra av att se mig såhär. Så därför försöker jag låtsas som att allt är normalt. Jag vill inte att han ska behöva trösta mig mitt i all gråt och panik. Han ska inte behöva stå ut mer av det.
Han får ju stå ut med att ta hand om mig ekonomiskt numera. Eftersom jag misslyckades med att studera så jag har ingen inkomst, och socialen vägrar hjälpa då dom tycker min man ska ta hand om mig ekonomiskt.
Han ska inte behöva ta hand om mig mer än vad han redan gör. Jag ska inte vara en belastning för honom.
Men Han vet ändå att jag mår dåligt. Jag kan inte spela för honom, han ser igenom mitt skådespel. Han är rädd att jag ska försvinna från honom.
Ärligt talat är jag rädd också. Jag är rädd för mig själv...
English:
Why am I not happy?
This anxiety, the sticky disgusting terrible anxiety crawls under my skin and makes me crazy ...
During the wedding week, I could finally breathed out. I could fill my lungs with the air around me. The legs no longer felt sleepless and heavy. The brain could think freely without a lot of worries. It was as if the whole world sparkled in lots of beautiful colors. And to finally be * wife! What a feeling!
Now the darkness has recovered around me. I could breathe for a week anyway.
Now I can not think of anything but darkness, blood and death. I would love to ... I would love to disappear ... I do not want to think. I do not want to know. I do not want to breathe. I just want to lie somewhere and imagine I'm dead. Still, I'm too cowardly to dare to kill me. I'm afraid it's going to hurt. Imagine if I regret myself when I stab into the chest, or cut my wrists, think if it's too late to regret it?
I feel sorry for my husband. That he must stand out with me. Me and my disgusting anxiety, and my terrible disease. He does not feel good seeing me like this. So, therefore, I try to pretend that everything is normal. I do not want him to comfort me in the midst of all crying and panic. He will not have to get more out of it.
He will have to deal with me financially nowadays. Because I failed to study so I have no income, and social refuses help then they think my husband should take care of me financially.
He will not have to take care of me more than he already does. I will not be a burden for him.
But He still knows that I feel bad. I can not play for him, he looks through my spectacle. He is afraid I will disappear from him.
Frankly, I'm afraid too. I'm afraid of myself ..
No comments:
Post a Comment