Allt virvlar omkring (everything twirls around me)

Vet inte vart jag ska börja någonstans direkt. Allt bara virvlar omkring i mitt huvud. Känns som om hela världen är en karusell som snurrar och aldrig stannar för en paus eller ett uppehåll. Och jag är den enda passageraren.
Det hjälper inte om jag skriker, sparkar, gråter, bara väntar ut snurrandet, eller ens blir arg. Det bara fortsätter.
  Känns som om enda sättet för mig att få stopp på det är att försvinna från denna värld. Då kanske min man inte behöver lida längre av att se sin fru ligga som en urvriden disktrasa.
  På nätterna river ångesten i bröstet. Tårarna rinner. Jag kväver skriken i kudden och hoppas jag inte väcker honom. Pulsen slår hårt och högt i öronen på mig att det känns som om trumhinnorna ska sprängas. Andetagen räcker inte till och smärtan i bröstkorgen är så intensiv.
  Det bankar i mitt huvud. Vetskapen om att jag misslyckats. Igen. Jag klarade inte av att vara den jag ville. Jag klarade inte av att plugga den här gången heller.
Det här var ju min chans till att lyckas med något. Varför ska jag vara så värdelös på att lyckas med något? Försökte jag för mycket? Det är vad min man säger. Att jag försökte för mycket. Men jag vill ju bara visa mig själv och omvärlden att JAG KAN! Jag kan trots att jag lider, trots att jag upprepade gånger försökt dö. Trots att jag varit en av dom på psyket. Trots att jag varit så långt nere i skiten att inte ens "dom som mig" förstår hur jag lever. Trots det så kan jag! Men jag försöker för mycket... Jag försöker för mycket och för hårt...
  Så nu ligger jag här igen. Som en fisk på torra land. Och sprattlar för livet.
Skulle vara så skönt och befriande att ta en vass kniv och bara *****

English: 

Do not know where to start somewhere directly. Everything just swirls in my head. Feels like the whole world is a carousel that spins and never stops for a break or a stop. And I'm the only passenger.

It does not help if I scream, kick, cry, just wait the spin, or even get angry. It just goes on.

Feels like the only way for me to stop it is to disappear from this world. Then my husband may not have to suffer anymore from seeing his wife lying like a pervasive dishcloth.

At night the anxiety tears in the chest. The tears are running. I choke the scream in the pillow and hope I do not wake him up. The pulse is hard and high in my ears that it appears that the eardrums will blow. The grooms are not enough and the pain in the chest is so intense.

It knocks in my head. The knowledge that I failed. Again. I did not manage to be the one I wanted. I did not manage to plug this time either.

This was my chance of succeeding something. Why should I be so worthless to succeed? I tried too much? That's what my husband says. That I tried too much. But I just want to show myself and the world that I CAN! I can even though I suffer, despite repeatedly trying to die. Even though I was one of them on the psyciartic clinic. Even though I've been so far down in the shit that even "they one like me" do not understand how I live. Nevertheless, I can! But I'm trying too much ... I'm trying too much and too hard ...

 So now I'm here again. Like a fish on dry land. And kicking for life.

Would be so nice and liberating to take a sharp knife and just *****