Kaos på APL (Chaos on the APL)

Sista veckan så har jag känt som hugg över hjärtat ibland. Och det är inte att jag gör något speciellt, inte vad jag förknippat det med iaf. Det kommer plötsligt. Nästan som om det krampar över hjärtat. Och pulsen verkar inte vara påverkad innan det händer, självklart under tiden så det gör så fasligt ont. Men sen går det över för att sedan komma tillbaka, antigen några timmar senare eller dagen efter.
Min hjärna försöker väl antagligen signalera på något sätt att det är för intensivt, eftersom jag inte lyssnat på andra signaler. Men jag kan inte dra ner på tempot som sagt. Jag måste få det här gjort. Och jag måste arbeta förebyggande så det inte smäller i psyket på mig, som sist.

För övrigt så har det varit kaos på APL idag. Patienterna var alla helt agiterade på olika sätt och av olika annledningar, men dom triggade igång varandra istället. Undermedvetet.
Känner själv att det här påverkar mig på negativa sätt. Nu ska jag försöka sova några timmar och måste se till att få sömn, innan jag ska upp till APL igen. Och jag måste bli bättre på att inte "dra åt mig" patienternas känslor eller uppåtvarvade beteende. Det kommer inte bli bättre för mig i längden, även om jag verkligen känner med patienterna. 

English: 

Last week I have felt like "stabbing" over the heart sometimes. And it's not that I do anything special, not what I associated with it from. It comes suddenly. Almost as if it were cramping over the heart. And the pulse does not seem to be affected before it happens, obviously during the time so it does so horribly hurt. But then it goes over to then come back, either a few hours later or the day after. My brain probably tries to signal in some way that it is too intense, because I did not listen to other signals. But I can't cut down on the pace as I said. I have to get this done. And I have to work preventively so it doesn't break my psyche, like last time. 

 Otherwise, there has been chaos on APL today. The patients were all completely agitated in different ways and by different annotations, but they triggered each other instead. Subconsciously. I Feel that this affects me in a negative way. Now I'm going to try to sleep for a few hours and have to get some sleep before going up to APL again. And I have to get better at not "attracting myself" to the patients' feelings or upward-moving behavior. It won't get any better for me in the long run, even though I really feel with the patients.

Hur kunde jag tvivla? (How could i doubt?)

Jag fattar inte hur jag kunde tvivla på mig själv ang att inte skaffa barn. Klart jag ska skaffa barn om jag vill och kan och har möjligheterna. Jag är inte en dålig människa bara för att han är sjuk, och jag är inte heller mindre kapabel till att ta hand om ett barn bara för att jag är sjuk vissa episoder i mitt liv. Jag har varit barnvakt åt många i släkten som har många barn i olika åldrar. Och jag menar: dom lever fortfarande och är inte fysiskt eller psykiskt skadade av det, och verkar tycka om mitt sällskap och verkar känna sig trygga med att jag håller koll på dom. Så vad är det för problem som gör att jag inte ska skaffa barn? Att det kanske kommer vara jobbigt för mig under en graviditet och förlossning?
Att det kanske blir lite komplicerat under en graviditet och efter förlossning, ja det får jag räkna med, men det är inget som är omöjligt för det. Och bara för att EN läkare vill att jag ska gå på mediciner, som förmodligen skadar mitt barn, så behöver det inte betyda att andra läkare håller med om det.

Läste förresten i min journal igår från läkarbesöket, och jag tror inte riktigt läkaren lyssnade på mig då det är massa fel i journalen. Och det kan ju vara nästan farligt om en annan vårdpersonal läser den när det gäller mig om det är massa fel i den.

Är för övrigt hemma med * nu. Måste passa på nu när jag har chansen eftersom jag ska vara upptagen med min APL nu i dom sista två veckorna och kommer inte ha möjlighet att åka hem.

English: 

I do not understand how I could doubt myself to not have children. Clearly I'll have children if I want and can and have the opportunities. I am not a bad person just because im sick, and I am also not less able to care for a child just because I am sick of some episodes in my life. I have been babysitting a lot for my kin and they have a lot of Children of different age. And i mean; they are still alive and not damage and seem to enjoy my Company and also feel safe with me watching over them. So whats the problems that makes me not gonna have Children? Cuz it may be hard for me during a pregnancy or the labor? 

 That it might be a little complicated during a pregnancy and after giving birth, yes I have to count on that, but it is not impossible for it. And just because A doctor wants me to go for medication, which probably damages my child, it doesn't mean other doctors agree. 

 By the way, read in my journal yesterday from the doctor's visit, and I do not really think the doctor listened to me as there is a lot of errors in the journal. And it can be almost dangerous if another health care professional reads it when it comes to me if there are a lot of errors in it.

Currently at home with * now. Must do it when i can now that I have the chance because I will be busy with my APL in the last two weeks and will not have the opportunity to go home

Efter läkarbesök (after the doctor)

Jag kan ju säga att läkarbesöket inte kändes speciellt bra. Han ifrågasatte varför jag är utan mediciner, och verkade inte förstå anledningarna till det heller. Han ansåg att det bästa för mig är att gå på medicin när jag är gravid också (när det är dags), även fast det finns belägg för att det ger fosterskador. Visst finns det studier också på att ett foster får skador om mamman är deprimerad eller manisk, och allt det här gör mig bara ännu mer förvirrad.
Det kanske helt enkelt inte är meningen att jag ska skaffa barn någonsin?

English: 

I can say that the doctor's visit did not feel particularly good. He questioned why I am without medication, and did not seem to understand the reasons for it. He felt that the best thing for me is to go to medicine when I'm pregnant too (when it's time), even though there is evidence that it causes birth defects. Certainly, there are also studies that a fetus gets damage if the mother is depressed or manic, and all this makes me even more confused. Perhaps it is simply that im not supposed to ever have children?

Varit på APL över en vecka (been on APL for a week)

Nu har jag varit på min APL, en psykiatrisk avdelning, i över en vecka. Och det känns så surrealistiskt att "vara på andra sidan", att inte vara en patient utan en personal. Jag och patienterna är sjuka på precis samma sätt, bara att jag inte har ett aktuellt skov just nu.
Jag trivs. Och det känns inte alls obehagligt dom jag hade väntat mig och jag hjälper patienterna på dom sätten jag kan.
Det är ingen av personalen som vet om mina problem, och jag tänker inte heller berätta för någon av dem. Dock var det en personal igår i omklädningsrummet som såg mina ärr på armarna och gav mig en speciell blick. Jag är inte där för att prata om mina problem utan för att lära mig och hjälpa patienterna. Jag har även långärmad på mig för att inte trigga igång patienterna med mina ärr. Jag vill inte att det ska hindra mig i omvårdnaden.
Jag ska träffa min egen psykiatri läkare i morgon, för första gången. Och jag hoppas verkligen inte jag får för mig att läxa upp honom. Och jag hoppas han är bra och har tillräcklig med kunskap.

English: 

Now I have been to my APL, a psychiatric department, for over a week. And it feels so surreal to be "on the other side", not to be a patient but a staff member. I and the patients are sick in exactly the same way, only that I do not have a current episode right now. I feel comfortable. And it doesn't feel uncomfortable at all that I had been expecting and I help the patients in the ways I can. There are none of the staff who know about my problems, nor will I tell any of them. However, there was a staff yesterday in the locker room who saw my scars on the arms and gave me a special look. I am not there to talk about my problems but to learn and help the patients. I also have long sleeves on me to not trigger the patients with my scars. I do not want it to stop me in the nursing. 

I will meet my own psychiatrist doctor tomorrow, for the first time. And I really hope I don't get to lecture him. And I hope he is good and has enough knowledge

Insikt (insight)

Efter besöket på akuten så har jag börjat få insikt om att jag har Utmattningssyndrom. Sökte även på vårdcentralen för det, eftersom min psykiatri är otillgänglig. Jag tänkte att vårdcentralen får hjälpa mig då innan det blir värre, som för två år sedan. Och jag kan ju inte sluta skolan, inte när jag har så lite kvar. Och skulle jag sluta skolan så får jag inga pengar för att vara sjukskriven och då blir vi hemlösa. Dessutom skulle jag inte kunna ta igen skolan senare eftersom jag inte skulle ha tid kvar hos CSN. Så då skulle allt vara bortkastat och vi skulle vara hemlösa eftersom vi inte skulle kunna betala hyra. Eller så skulle vi kunna bo kvar ich betala hyra men vi skulle svälta.
Läkaren på vårdcentralen visste uppenbarligen ingenting om psykiska diagnoser och jag kände mig kränkt av hans åsikter, men jag fick iallafall sömnmedicin utskrivet. Dock så funkar den inte optimalt.
Pratade även med min lärare om det här, och jag har hans fulla stöd, och han fick mig inbokad på ett möte hos skolkurator. Jag kan ju säga er att hon vet vad hon håller på med. Hon psykoanalyserade mig (vilket jag kom på efteråt) och bringade fram situationer från min barndom, som jag inte ens visste att jag mådde dåligt över. Det vart en insikt. Så gav hon mig en del tips för avslappning och hälsosam sömn.
Nästa vecka ska jag ut på APL också, och jag är väldigt oroad över hur jag ska klara av det utan att bryta ihop psykiskt och att jag känner mig allmänt fysiskt sjuk gör inte saken bättre. Och att jag ska vara långt hemifrån utan * i 5 veckor.
Jag hoppas det här går vägen nu bara. 

English: 

After the visit to the emergency room, I have begun to gain insight that I have Fatigue syndrome. Also looked for the health center for that, because my psychiatry is unavailable. I thought that the health center may help me before it gets worse, like two years ago. And I can't stop school, not when I have so little left. And should I quit school then I get no money to be on sick leave and then we become homeless. Furthermore, I would not be able to recapture the school later because I would not have time left with CSN. So then everything would be wasted and we would be homeless because we could not pay rent. Or we could stay and pay rent but we would starve.

The doctor at the health center obviously knew nothing about mental diagnoses and I felt offended by his views, but at least I got sleep medicine printed. However, it does not work optimally. 

Also talked to my teacher about this, and I have his full support, and he got me booked in at a meeting with school counselor. I can tell you that she knows what she is doing. She psychoanalyzed me (which I came up with afterwards) and brought forth situations from my childhood, which I didn't even know I was feeling bad about. It was an insight. Then she gave me some tips for relaxation and healthy sleep. 

Next week I will be out on APL too, and I am very worried about how I will manage it without breaking up mentally and that I feel generally physically ill does not do the thing better. And the fact that I should be far from home without * for 5 weeks. I hope this is the way to go now.

Psykosomatiska besvär (psychosomatic trouble)

Så jag var på akuten igår, efter att i över en veckas tid känt av yrsel, illamående, kräkningar, trötthet, huvudvärk, hjärtklappning och tryck över bröstet. Läkaren kom fram till, efter noggranna undersökningar och prover, att jag lider av psykiska besvär som uttrycker sig somatiskt. Jag vart ombedd att kontakta min psykiatri för att få komma på snabbare besök. Dom hade inga lediga tider. Så jag får helt enkelt så med dom här besvären, så länge dom inte blir värre.
Jag verkar prestera sämre i skolan nu också, och snart är det APL (arbetsplatslärande), så vi får se hur det här går.
Jag kan ju inte ge upp skolan nu. Inte när jag har så lite kvar.
Och jag trodde mina psykiska besvär hade lagt sig till sist. Men nejdå, nu uttrycker dom sig fysiskt istället. Och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra.

English: 

So I was in the emergency room yesterday, after been feeling for over a week for dizziness, nausea, vomiting, fatigue, headache, palpitations and chest tightness. The doctor came up with, after careful examinations and tests, that I suffer from mental disorders that express themselves somatic. I was asked to contact my psychiatry to get a quicker visit. They had no times. So I simply get to live with these pains and trouble, as long as they don't get worse.

I seem to be performing worse at school now too, and soon it's APL, so we'll see how this goes.

I can't give up the school now. Not when i dont have much left.
And I thought my psychological problems had came to rest. But no, now they express themselves physically instead. And I have no fucking idea of ​​what to do.

Manisk helg (Mania during the weekend)

Så, jag vart manisk under helgen. Jag kände redan i Lördags att det var på väg, men kunde inte ta medicin, eftersom jag skulle upp tidigt på Söndagen. Jag måste sova minst 10 timmar när jag tagit medicin, annars somnar jag stående. På riktigt, jag somnar stående annars. Så det gick inte att ta medicin, och jag kunde inte få bukt med det utan medicin vad jag än försökte med.
Så jag åkte till Stockholm på söndagen, och återigen vart det för sent att ta medicin, för att jag skulle upp till skolan. Så i Måndags hade jag inte sovit något på två dygn, men jag klarade av skolan ändå.
Det var på eftermiddagen på Måndag, när skolan var slut, som jag började känna mig skakis i kroppen, och sen blixtrande ljus framför ögonen, och kände kraftig ångest. Till råga på det så kändes det som att allt gick emot mig. Det var massa andra faktorer runt omkring som också havererade i samma tidpunkt som jag var manisk. Misär kommer sällan ensam.
Så jag fick kort och gott ta medicin på Måndags kväll, för att inte vara vaken ett dygn till. Men istället så gick det inte att väcka mig på Tisdagen, för att jag skulle skriva prov.
Men skrev till läraren och förklarade hur allt låg till, så har blivit inskriven på ett nytt tillfälle för prov.
Och jag har varit drogad på medicin sen i Måndags kväll nu alltså.
Jag ska ju ta medicinen några dagar när jag känner av att ett skov är på väg. Men det går inte riktigt ihop att jag ska ta medicinen 12 timmar innan jag ska upp, och dessutom att jag blir så bakis på den att jag inte kan fungera dagen efter.
Och jag får inte tag på min psykiatri heller för att kunna diskutera det här. Så jag har inget val än att äta den här medicinen just nu, och inte fungera i vardagen, tills mitt maniska skov har lagt sig.

English: 

So, I was manic over the weekend. I already knew on Saturday that it was coming, but could not take medicine, because I was going up early on Sunday. I have to sleep at least 10 hours when I have taken medicine, otherwise I fall asleep standing. For real, I fall asleep standing otherwise. So it was not possible to take medicine, and I could not cope with it without medicine whatever I tried to do.

So I went to Stockholm on Sunday, and again it was too late to take medicine, because I was going to school the day after. So on Monday I hadn't slept in two days, but I managed the school anyway.

It was the afternoon of Monday, when the school was over, which I began to feel shaky in the body, and then flashing light in front of the eyes, and felt heavy anxiety. To top it off, it felt like everything was going against me. There were lots of other factors around that also crashed at the same time as I was manic. Misery rarely comes alone.

So I got to take medication on Monday night, so i dident have to be awake one more day. But instead, I couldn't wake me up on Tuesday, when I was going to write a test.

But wrote to the teacher and explained how everything was, so has been accepted on a new opportunity for exams.

And I have been on the medication since Monday evening.

I'll take the medicine a few days when I feel that an manic episode is on its way. But it is not really possible that I should take the medicine 12 hours before I get up, and also that I become so hungover on it that I cannot function the next day.

And I can't get hold of my psychiatry either to be able to discuss this. So I have no choice but to eat this medicine right now, and not function in everyday life, until my manic episode has settled.

Bråk med mamma (fights with mom)

Så jag hamnade i bråk med min mamma. Och hon sparkade ut mig i princip. Det var ett sådant löjligt bråk, men det vart stort när hon började förolämpa mig. Och bara det faktumet att hon allmänt terroriserar mig och ska ha kontroll över vad jag gör, när jag gör det, och hur jag gör det.
Jag är vuxen. Men min mamma verkar se mig som efterbliven, eller att jag inte har förmåga att ta hand om mig själv och klara av saker på egen hand. Hur har jag då klarat mig ensam under minst 12 år?
Hon verkar ha någon slags psykisk sjukdom. Jag har bara svårt att sätta fingret på vad, och hon verkar inte heller inse att hon behöver hjälp. Kanske därför hon lägger över så mycket skuld på mig, och bråkar med mig hela tiden.
Jag bor i alla fall hemma hos en väninna just nu, medans jag pluggar. Annars hade nog utbildningen gått åt helvete.

English: 

So I ended up in trouble with my mother. And she kicked me out in principle. It was such a ridiculous argue, but it was a big fight when she began to offend me. And just the fact that she generally terrorizes me and should have control over what I do, when I do, and how I do it.
I'm an adult. But my mother seems to see me as mentaly deficient, or that I do not have the ability to take care of myself and manage things on my own. How then have I been taking care of me alone for at least 12 years?
She seems to have some kind of mental illness. I just have a hard time putting my finger on what, and she also doesn't seem to realize she needs help. Maybe thats why she's putting so much blame on me, and arguing with me all the time.
At least I live at home with a friend right now, while I study. Otherwise the education would have gone to hell. 

mellan stolarna (through the cracks)

Ja, jag ringde sjuksyrran (på min gamla psykiatri), och förklarade hur allt låg till. Men han förklarade för mig att dom har inga befogenheter att lägga sig i min vård då jag är inskriven hos den nya psykiatrin. Och där har jag fått kallelse om två månader.
Men jag misstänker att mitt psykiska mående är pga min hormoner (som löper amok just nu för att jag slutat med preventivmedel) så den enklaste lösningen är ju att börja med syntetiska hormoner igen, så att det blir någorlunda stabilt igen.
För det är ju inte att jag är i en episod av allvarlig grad, så mediciner vill jag inte börja med i första taget. Jag vill faktiskt skaffa barn, och klara av en graviditet, med * och jag tänker inte skada ett barn med mediciner. Har redan fått ta död på två barn pga mediciner som skadat fostren. Förhoppningsvis klarar jag av en graviditet, och förlossning, utan mediciner. Och skulle det bli aktuellt med någon form av medicinering när vi är gravida, då får jag ta det med specialist mödravården och min psykiatri. När det kommer.
Det är därför jag är utan mediciner nu, för att testa om jag klarar det. Och för att jag får så fruktansvärda biverkningar av allting jag prövar. Men hamnar jag i ett skov av allvarliga grad får jag helt enkelt börja medicinering igen, så inte mitt liv riskeras. Igen.
Nu ska jag bara klara av plugget, tillsammans med min psykiska svängningar här.

English: 

Yeah, i called my nurse (in my old psychiatry), and explained how everything was. But he explained to me that they hav no authority to act in my care when im about to enter with the new psychiatry. And there I have been summoned in two months.
But I suspect that my mental attitude is due to my hormones (which are running wild right now because I stopped taking birth control) so the simplest solution is to start with synthetic hormones again, so that it will be reasonably stable again.
Because it is not that I am in an episode of a serious degree, so I do not want medication to start with in the first place. In fact, I want to have children, and manage a pregnancy, with * and I'm not going to hurt a child with medications. Have already had the death of two children due to medications that damaged the fetus. Hopefully I will manage a pregnancy, and childbirth, without medication. And should there be any form of medication when we are pregnant, then I have to take it with specialist maternity care and my psychiatry. When it comes.
That's why I'm without medication now, to test if I can handle it. And because I get such terrible side effects of everything I try. But if I end up in an episode of serious degree, I simply have to start medication again, so my life is not risked. Again.
Now I just have to finish the studies, along with my mental mood swings here.

Vaken i 32 timmar (awake for 32 hours)

Igår var jag väldigt hypoman/manisk och var vaken i 32 timmar. Jag vidtog mina försiktighetsåtgärder och gav * mitt bankkort (så jag inte skulle shoppa), och gjorde enbart väsentliga saker. Tex så började jag städa ur vårat förråd, på onödiga saker, sorterade och packade upp. Jag tvättade och diskade. Sen när kvällen började närma sig så tog jag medicin (så jag fick sova i alla fall). Men i morgon blir det att ringa min sjuksyrra, eftersom det här återkommer varje månad: jag är hypoman och manisk, och sen blir jag deprimerad. Och inte ens medicin kan få mig riktigt återställd.
  Och det här är ju inte bra, med tanke på att man kan få hjärnskador tillsist. Jag har läst någonstans att enligt forskning så får man hjärnskador av att vara vaken för länge, och hjärnan krymper av att vara deprimerad. Så får vi hoppas att sjuksyrran kan få ordning på mitt mående.

English:

Yesterday I was very hypomanic / manic and was awake for 32 hours. I took my precautions and gave * my bank card (so I would'nt shop), and did only essential things. For example, I started cleaning out our storage, on unnecessary things, sorted and packed up. I washed and did the dishes. Then when the evening approached I took medicine (so I could get some sleep anyway). But tomorrow it will be to call my nurse, as this damn mood swings returns every month: I am hypomanic and manic, and then I become depressed. And not even medicine can get me really restored.

  And this is not good, considering that one can get brain damage at last. I have read somewhere that according to research, one gets brain damage from being awake for too long, and the brain shrinks from being depressed. So we hope that the nurse can get my mood right somehow. 

Dödsångest (deadly anxiety)

Jag har varit hypoman, fram till min mens (som kom nu) och då vart jag deprimerad istället. Och jag snackar inte om bara lite deppig när man är ledsen. Rå-deprimerad. Alltså = jag-vill-ta-en-kniv-och-skära-halsen-av-mig-deprimerad"
Så nu ligger man här i sängen med panikångest och kan inte andas. Jag har en puls på över hundra slag i minuten och tryck över bröstet och knippar efter luft.
Jag vet ju att jag inte kommer dö av det här, och det gör mig ledsen på något sätt. Jag vill ju inte dö egentligen, men jag vill dö. Men jag vill inte dö.
Jag måste bara hålla ut lite till. Jag får inte fuck ur nu. Inte såhär. Inte nu. Jag har ju klarat mig såhär långt. Jag måste bara klara mig lite till. Hålla ut lite längre. Får inte.... kan inte... inte ge upp nu...

English:

I have been a hypoman, up to my period (who came now) and then I was depressed instead. And I'm not talking about just a little bit depressed when you're sad. Fullblown-depressed. Like = I-want-to-take-a-knife-and-cut-the-throat-of-me-depressed "
So now I lie in bed with panic anxiety and can't breathe. I have a pulse of over a hundred beats per minute and a horrible preasure over the chest and i gasp for air.
I know I will not die of this, and it makes me sad in some way. I don't really want to die, but I want to die. But I don't want to die.
I just have to put out a little more. I can't fuck out now. Not like this. Not now. I've managed to get this far. I just have to do a little more. Hold out a little longer. Can't ... can't ... don't give up now ...

Fortfarande hypoman (still hypomania)

Min hypomani har inte blivit bättre. Och jag har snabba växlingar (rapid cucling, och jag vet inte vad jag ska göra. Den här terminen i skolan har precis börjat, och jag har inte tid att vara borta från skolan under ett skov. Så jag får bara fortsätta ta medicin och hoppas att det hjälper.
Jag känner mig ganska lättiritterad mot en del folk också. Jag får ta medicin för den här veckan och så får jag se helt enkelt. Jag ska ringa min sjuksyrra från min gamla psykiatri, då jag inte haft något samtal än hos den nya.

English:

The hypomania hasent gotten better. I have like rapid cycling, and i dont know what to do. This semester of school has just started and i cant aford to be away from school in an episode. So i'll just have to take medicine and hope it works.
I feel kinda ficery also against some people. I'll take medicine for this week and we'll see. Im gonna call my nurse from the old pshyciatry also, cuz i havent be inscribed to my new one yet.

Uppåtvarvad och trötthet (highspeed and tiredness)

Jag är uppåtvarvad på nätterna, tar medicin, sover hela dagarna. Och sen börjar det om igen. Har även försökt ta medicin tidigt på kvällen men det funkar inte.
Får ringa samtal till psykiatrin om det inte blivit bättre inom en vecka.
Får se om jag ens sover något inatt, med tanke på att jag somnade vid 5 i morse och jag känner mig så rastlös.

English: 

Im kinda manic during the night, I take medicin, sleep all day. And then its all back over again. I've also tried take the medicin earlier during the evening but it dosent work. 

I have to call the psychiatry if it dosent get better within a week. 

We'll see if i sleep tonight at all, considering i feel asleep around 5 in the morning and i feel so restless.