Kraschar igen (Crashing again)

Allting i mitt huvud känns som ultra rapid. Tankarna slåss med varandra i huvudet på mig och jag känner hur allting vibrerar. Eller så är det bara jag som vibrerar. På väg upp i väldigt högvarv och rummet snurrar runt mig.
Jag var barnvakt idag åt *s systerbarn. Då *s syster behövde till sjukhuset då hon väntar sitt fjärde barn. Hon hade väldigt ont och det är snart dags för henne att föda. Jag hjälpte då till med barnpassningen eftersom svärmor skulle jobba.
Gårdagen hade inte startat så bra för mig heller. Hade fått springa och knapra i mig theralen i stort sett hela dagen. Inte för att det hjälpte mot den hemska ångesten, försökte ändå tro att den hjälpte.
Men nu ligger jag här klockan 6 på morgonen utan någon sömn och med ångest och tankar som rusar omkring i huvudet som vilddjur. Varför ska jag reagera så starkt på saker? Var ju inte ens jag som behövde till sjukhuset...

English:  

Everything in my head feels like ultra rapid. The thoughts fight with each other in my head and I feel how everything vibrates. Or it's just me that vibrates. On my way up to a very high speed and the room is spinning around me.

I had to babysit * s sisters child. Cuz * s sister needed to go hospital tho she was expecting her fourth child. She was in pain and it's about time for her to labour soon. I then helped with babysitting because mother-in-law had to work.

Yesterday had not started so well for me either. Had run and fill myself with therale for the whole day. Not because it helped with the awful agony, tried to believe it helped.

But now I'm here at 6 o'clock in the morning without any sleep and anxiety and the thoughts rushing around the head like wild animals. Why should I respond so strongly to things?  I dident even have to go to the hospital ...

jag är utmattad? (im exhausted?)

Jag är så utmattad. Jag gör inte mycket om dagarna även om jag hade planerat så mycket för dom här veckorna då jag är utan studierna. Jag hade planerat att jag skulle uppdatera min hjärna med dom tidigare kurserna, eftersom det känns som om allting har försvunnit i huvudet, så jag behöver en uppdatering. Sen har jag planerat massvis med virkningen. Mycket kvar där att göra innan min brudtärnas babyshower.
Och sen är det webbutbildningar i studierna som ska göras.
Och det enda jag gör är att sova. Jag sover i stort sett när jag får chansen till. Och mycket dessutom.
När jag vaknar så känner jag mig passiv och trött och glädjelös.
Fattar inte vad det är med mig.
Känner mig inte ens deprimerad. Bara ångestfylld ibland.

English: 

I'm so exhausted. I do not do much about the days even though I had planned so much for these weeks when I am without the studies. I had planned to update my brain with the previous courses, because it feels like everything has disappeared in my head, so I need an update. Then I have planned a lot with the chrocheing. Much left there to do before my bridesmaid baby shower.
And then there are web courses in the studies to be done.

And all I do is sleep. I sleep as much as I get the chance. And much more.

When I wake up, I feel passive and tired and not joyful.

Does not know what it's wrong with me.

Do not even feel depressed. Just anxious sometimes.

Svartsjuk (yealous)

Jag är så svartsjuk! Flertal av mina vänner och bekanta är antingen gravida eller har barn numera! Och en del av dom är tillochmed yngre än mig. Jag blir så svartsjuk.
Jag vill också ha det med *. Han vill det också. Men det är så mycket som går emot oss med sådana planer. Ekonomi. Bostad. Mitt mående.
Barn är dyra i drift. Vi kommer behöva en ekonomi i grund och botten först. Helst några års sparande.
En bostad behövs ju självklart också. Vi bor ju inneboende hos * föräldrar. Vi har ett trångt sovrum och alla våra tillhörigheter i källaren.
Mitt mående är också en stort tjuv i det hela. Jag behöver ha varit stabil i mitt mående i minst 2 år innan vi kan planera för en graviditet. Och helst ha planer för medicinering osv i bakgrunden. Också ha en specialistmödravård kontaktad också. Och ha en säkert kort hos förlossningsavdelning också för huruvida dom ska gå tillväga med mig och oss under den tiden.
Jag har forskat en del kring det här och det är så mycket att tänka på och stå i...
Hur kan alla andra ha det fixat så enkelt? Jag tycker allting verkar så komplicerat nu för tiden. I alla fall i mitt fall. Det är jag inte ensam om. Men varför ska det vara så svårt för oss när det verkar så enkelt för andra?

English: 

I'm so jealous! Most of my friends and acquaintances are either pregnant or have children now! And some of them are younger than me. I'm so jealous.

I also want to have it with *. He wants it too. But there is so much that goes against us with such plans. Economy. Residence. My mood and sickness. 

Children are expensive. We will need an economy basically first. Preferably a few years of savings.

Of course, a home is also needed. We live like inmates of * parents. We have a crowded bedroom and all our belongings in the basement.

My heath is also a big thief in the whole. I need to have been stable in my mood for at least 2 years before we can plan for a pregnancy. And preferably have plans for medication etc in the background. Also have a specialist mothers care contacted as well. And have a safe card at the birth department also for whether they will be with me and us during that time.

I have researched a lot about this and there is so much to think about and deal with...

How can everyone else have that fix so easy? I think everything seems so complicated nowadays. At least in my case. I'm not alone about that. But why should it be so difficult? 

Kört för fullt (giving it all)

Nu har man kört på för fullt med två prov i kursen. Två efter varandra. Jag har som tidigare sagt hoppat över mediciner och sömn och därav gått upp i "små-mani". På något sätt känns det som jag minns saker bättre och kan "plocka fram" saker från min hjärna bättre när jag är stressad, övertrött och inte har tagit medicin. Kanske är det adrenalinet i min kropp pga stressen som sätter igång min hjärna?
Jag lyckades prestera jävligt bra under första provet utan att jag ens märkte det. Min hjärna kändes totalt blank när jag skrev provet. Men jag lyckades ändå få ett A på det!
Andra provet gick det sämre. Dock så mådde jag även sämre under andra provet med sömnbristen och bristen på medicin i kroppen började ge mig abstinensbesvär. Men jag lyckades ändå få ett C på andra provet.
Nu blir det inte lika mycket stress under dom nästkommande veckorna hoppas jag.
Det blir plugg och virkning, och även uppdatering av gamla kurser. Jag har dåligt att minnas tidigare kurser. Kan det bero på att jag varit deprimerad mån tro, och att det här påverkat mitt minne?

English: 

Now you have completed two tests in the course. Two after each other. As I said before, I've been skipping medicines and sleep and been sliding into "mini-mania". Somehow, it feels like I remember things better and can "pick up" things from my mind better when I'm stressed, overtired and have not taken medicine. Perhaps it's the adrenaline in my body because of the stress that kickstarts my brain?

I managed to perform damn well during the first test without even noticing it. My brain felt completely blank when I wrote the test. But I still managed to get an A on it!

The second test went worse. However, I also suffered worse during the second test with sleep deprivation and the lack of medication in the body started to give me withdrawal symptoms. But I still managed to get a C on the second test.

Now there will not be so much stress in the next few weeks, I hope.

There will be some study and crocheing for my bridemaide, as well as updating old courses. I'm bad to remember previous courses. Could it be because I have been depressed, and that this affected my memory?

Press (pressure)

Känns som om hjärtat slår hårt mot revbenen, när jag egentligen vet att pulsen är i lagom nivå. Det gör ont i bröstkorgen och andningen är ansträngd. Men lite till. Om jag bara pressar mig lite till, så är jag  snart klar.
Snart får jag en paus i vardagen. Snart kan jag ta en paus och andas ut. Bara lite till...
Det är så mycket med plugget att jag måste hoppa över sömn och medicin vissa nätter för att hinna med. Kanske har jag valt fel ändå? Eller är det bara JAG som inte klarar av det här? Vet att jag leker ryska roulett med mitt liv här när jag mixtrar såhär. Jag torterar mig själv medvetet. Men... Bara lite till, sen är jag klar. För stunden

English: 

Feels like the heart is striking against the ribs, when I really know that the pulse is at the right level. It hurts in the chest and breathing is strained. But a little bit more. If I'm just pushing it up, I'll be done soon.

Soon I'll have a break in everyday life. Soon I can take a break and breathe out. Just a little bit more ...

There is so much with the studies that I have to skip sleep and medicine some nights to get along with. Perhaps I have chosen wrong anyway? Or is it just me who can not handle this? Know that I play Russian roulette with my life here when I mix this way. I torture myself consciously. But ... Just a little bit longer then I'm done. For the moment

Nedgångar (downfalls)

Det var nu ett tag sen jag skrev här.
Jag mådde verkligen piss ett tag där efter höjningen av min antidepressiva. Jag fick mentala breakdowns i stort sett hela tiden men försökte så gott jag kunde med att hålla masken och inte grina hela tiden.
Jag bröt även löftet till mig själv, och skadade mig två dagar innan nyår. Jag hade fullständig panik och hade så mycket ångest som jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag skulle ta livet av mig. Jag orkade inte längre. Så jag tog fram alla mina piller... men här fick jag panik och låste in alla mina mediciner i en resväska med kodlås. Men den fick jag panik FÖR att jag hade låst in dom. Jag hade ju förstört min plan när jag måste in dom. Så jag greppade närmsta vassa sak, vilket var en skruvmejsel och högg mig rakt ner i benet.
Jag berättade halvt för * via sms. När han kom hem från jobbet så bröt han ihop fullständigt och jag fick trösta honom.
Jag slängde bort nästan 3 år utan självskada. Skoja inte om att jag känner mig hopplös och smutsig.
Men jag mår väl lite bättre med de antidepressiva i alla fall. Jag känner mig inte deprimerad längre, även om jag får korta episoder av det, men panikångesten finns fortfarande kvar. Och jag vill jämnt ta något vasst och *****.
  Jag har också börjat plugga nu igen. Till undersköterska. Just nu på 25% men det går upp till 50% i Mars när jag lägger på en extra kurs.
Jag kan ju säga dig att det är mycket. Och jag som skulle ta det lugnt, jag går ungefär in i det till 200% igen. Och jobbar samtidigt, för att ha råd med att plugga då jag inte får studiemedel.

English:

It was a while since I wrote here.

I really fest awful a while there after the elevation of my antidepressant. I got mental breakdowns for the most part all the time but tried to keep my mask and not cry all the time.

I also broke the promise to myself, and injured me two days before New Year. I had complete panic and had so much anxiety as I did not know what to do. I would kill my life. I could not handel it anymore. So i took all my pills ... but here I panicked and locked up all my medicines in a suitcase with code lock. But I had panic because I had locked them in. I had ruined my plan when I had to enter them. So I grabbed the next sharp thing, which was a screwdriver and hit me straight into the leg.

I told halv what i did to * via SMS. When he got home from work, he broke up completely and I had to comfort him.

I threw away almost 3 years without self injury. Do not think I feel hopeless and dirty.

But I feel better with the antidepressants in any case. I do not feel depressed anymore, although I get short episodes of it, but panic attacks are still there. And I want to take something skarp and *****.

I have also started to study again. To assistent nurse. Currently at 25% spred but up to 50% in Mars when I add an extra course.

I can tell you that there is a lot. And I, who was going to keep it calm, I'm about to pressure myself to 200% again. And working at the same time, to afford to study because I do not get a student loan. 

Mår skit igen (feel crap again)

Ja. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans... jag mår skit igen. Där kan jag börja. Det vart bättre ett tag när jag hade fått börja med mina antidepressiva, som jag fick utskrivet i Oktober.
Dessvärre så har jag börjat må dåligt igen. Om jag får gissa själv så är det pga all sömnbrist jag får, press av att jobba och framtidsångest, som har fått mig i den negativa spiralen igen.
Var ett tag här under november som jag gick upp i varv och hamnade i en blandperiod. Det började ungefär med att jag inte tog min medicin för att jag var tvungen att jobba. Jag blir nämligen så trött av den, och jag skulle ju vara vaken till 6 på morgonen med jobbet. Och när jag inte tog kvällsmediconen så kände jag mig så energifylld. Jag behövde inte sova lika mycket och kände mig faktiskt pigg när jag vaknade. Jag orkade göra saker igen och VILLE göra saker igen. Men samtidigt hade jag mycket ångest och oroade mig för saker som gjorde att jag inte kunde sova. Så tillsist var jag vaken i tre dygn innan * fick nog och vi hamnade i ett gigantiskt bråk. Jag tyckte att han inte förstod min situation, att jag orkade göra saker att jag ville göra saker, att jag kände mig piggare och mer enercifylld, att jag känner mig "nedtonad" av medicinerna.
Det här bråket slutade i alla fall med att jag tog mina mediciner i vrede och vägrade prata med * och somnade ganska fort. Sov sedan i ca 24 timmar.
Och det var här det började gå neråt igen, efter ca tre veckor av "bra mående" (inte 100% bra mående, mer 20% bättre från depressionen). Så nu sitter man här med kraftig panikångest, som i stort sett är 90 % av mina dagar, och självmords-syner, hjärtklappningar, smärta och tryck över bröstet och andningssvårigheter.
Min vännina tycker jag ska söka akut psykiatri så fort som möjligt. Men jag vet inte vad dom skulle kunna göra. För det första så känner inte dom mig, så dom kan inte mixtra med mina mediciner, och för det andra så kan dom i stort sett bara erbjuda att man blir inlagd. Och vad skulle det hjälpa i nuläget? Jag kommer ju fortfarande att må piss när jag är inlagd. Och jag kommer inte ha någon att teösta/vända mig till, annat än med någon random personal på avdelningen som ändå ser mig som "sitt jobb". Så jag tackar nej till det än så länge, jag har min man och självmordslinjen. Jag har dessutom fått höja min antidepressiva för drygt en vecka sen. Så jag kommer snart må bättre. Hoppas jag.

English: 

Yes. I do not really know where to start somwhere ... I'm crazy again. There I can start. It was better for a while to start with my antidepressants, which I got in October.

Unfortunately, I've started to feel bad again. If I guess myself, it's because of all the sleep lack, the pressure of working and future-anxiety, which has gotten me in the negative spiral again.

Was here for a while in November as I got upwards and ended up in a mixing period. It started roughly because I did not take my medicine because I had to work. I'm getting so tired of it, and I'd be awake till 6 in the morning with my job. And when I did not take the evening medicine, I felt so energized. I did not have to sleep as much and actually felt really excited when I woke up. I managed to do things again and WANTED do things again. But at the same time I had a lot of anxiety and worried about things that made me not sleep. So at last, I was awake for three days before * got enough and we ended up in a huge fight. I thought he did not understand my situation, I was able to do things that I wanted to do, things that I felt more and more energyfild and that I feel "dimmed" by the medications.

In any case, this fight stopped with me taking my medicine in anger and refusing to talk to * and fell asleep quite quickly. Sleep for about 24 hours.

And this was where it started to go down again after about three weeks of "good mood" (not 100% good mood, more 20% better from depression). So now, here's a big panic attack, which is almost 90% of my days, and suicidal visions, palpitations, pain and chest pressure and breathing difficulties.

My friend thinks I should seek emergency psychiatry as soon as possible. But I dont know what they could do. First of all, they do not know me so they can not mix with my medications, and secondly, they can only offer you to be hospital ed for about the night . And what would it help at this time? I'm still going to feel bad when I'm in. And I will not have someone to comfort me / turn to, except with any random staff at the department who still sees me as "their job". So I do pass it so far, I have my husband and the suicide line. I have also raised my antidepressant just over a week ago. So I will soon feel better. I hope.

Varit vaken halva natten (been wake half the night)

Okey. Att vara vaken halva natten och jobba, och dessutom inte ta min kvällsmedicin, var kanske inte det smartaste...
Men jag kan tyvärr inte somna när jag jobbar. Ingen myndighet här vill ju ta ansvar över mig och hjälpa mig, eftersom jag har ju kunnat plugga, så då är jag inte sjuk. Right?
Då får jag helt enkelt ta saken i egna händer och jobba, fast jag inte kan.
Får se hur lång tid det tar innan jag går in i väggen igen nu då.

English: 

Okej. To be awake halft the night working, and not take my eveningmeds, probably wasent the smartest thing....

But I cant actually fall asleep when im working. No authority will help me, because I've been able to study, then im not sick. Right? 

Then I'll just have to take this in my own hands and work,  even tho i cant. 

We'll have to see how long i stand until i hit the Wall again. 

Börjat "jobba" igen (started "working" again)

Jag har börjat jobba igen. Som telefonvärdinna. Det är ett jobb även om det inte är mycket betalt. Och jag kan inte direkt använda det som referens när/om jag ska söka andra jobb.
Jag vart trött på skiten, att inte ha råd att köpa mat, betala räkningar, betala hyra osv osv.
Så jag tog saken i egna händer nu.
Dock känner jag ångesten smyga sig på inför varje arbetspass, som jag får klämma in när ingen här hemma kan få mig ur fokus, och jag försöker svälja den så gott det går inför när nästa kund ska ringa.
Ja, jag vet. Jag ska inte klaga. Men jag hade inte direkt mycket att välja på. 1. Fortsätta vara miserabel och en fattig förlorare. 2. Res på dig kvinna, ta tag i smutsgörat och får bort skiten.
Så. Ja, nu sitter jag här. Jag jobbar som telefonvärdinna, och det är inte direkt något man kan skryta om. Jag tycker faktiskt om det, det känns bra på något sätt som jag inte kan förklara.
Men det känns ändå tungt att bära "skiten". Jovisst jag valde själv att dra igång det här och försöka tjäna pengar, då ingen myndighet vill ta sig än mig. Hamnat mellan stolarna som sagt. Man får göra något själv om man vill få det gjort, right?
Ändå så kan jag inte bli kvitt min ångest som säger "få det gjort bara" "va inte feg nu, du vågat visst ta livet av dig".
Och samtidigt ska man sitta och vara trevlig mot kunder i telefon...

English: 

I have started working again. As a telephone hostess. It's a job even if it's not very much paid. And I can not directly use it as a reference when / if I will search for other jobs.

I was tired of the shit, unable to afford to buy food, pay bills, pay rent etc etc.

So I took things in my own hands now.

However, I feel the anxiety sneaking in front of each workout, which I can pinch when no one at home that can get me out of focus, and I try to swallow it as much as it gets when the next customer calls.

Yes I know. I am not going to complain. But I did not have much to choose from. 1. Continue to be miserable and a poor loser. 2. Get up woman, grab the shit and get it done.

So. Yes, now I'm here. I work as a telephone hostess, and it is not immediately something you can brag about. I really like it, it feels good in some way that I can not explain.

But it still feels hard to wear the "shit". Thankfully, I chose to start this and try to earn money, since no government wants to get me. Hammered between the chairs as said. You have to do something yourself if you want to get it done, right?

Nevertheless, I can not get rid of my anxiety saying "get it done alredy" "do not be shy now, you dared to kill you."

And at the same time you should sit and be nice to customers on the phone ...

Hur jag reagerar: (how i react:)

 Hur jag reagerar på saker numera:
1. Jag blir fly förbannad och ska bränna ner hela världen.
2. Jag blir ledsen, ställer mig i ett hörn och gråter och har allmän ångest.
3. Jag blir överlycklig och dansar på fluffiga moln med regnbågar

English: 

How i react in things nowadays: 

1. I get batshit crazy mad and I will burn the whole world down 

2. I get sad,  hides in a corner and cry and have anxiety in generell

3. I get overexcited and dancing around on fluffy clouds with rainbows 

Ska det vara såhär? (should it be like this?)

När något så enkelt som att vila upp sig under ett sjukdomstillstånd, att komma upp på hästen igen, ska vara så svårt?
Så fort man blir sjuk så är det ingen dom vill ta ansvar för en. Då får man klara sig bäst man kan? Ska det verkligen vara Så?
-Socialen vägrar hjälpa mig, då dom tycker min man ska försörja mig och strunt i sina "privata utgifter (avbetalningar och räkningar och hyra). Så han ska alltså sätta sig hos kronofogden för min skull?
-fick precis avslag på min ansökan hos försäkringskassan då jag är för frisk för att få aktivitetsersättning.
- och att få någon ersättning för att jag år arbetslös och söker ett arbete? Jag har ALDRIG haft ett jobb, så då kan man ju inte ge mig ersättning för att jag är arbetslös eftet ett arbete
Som sagt, ingen vill ta ansvar och jag bollas fram och tillbaka.
Nu MÅSTE jag alltså börja plugga igen för att inte gå under ekonomiskt. Även om jag inte har ork till det. Jag har knappt ork till att ens leva.
Ska världen vara såhär? Man måste fånga upp människor i ett säkerhetsnät innan det blir såhär. Innan man hamnar mellan stolarna!

English: 

When something as easy as resting in a state of illness, getting up on the horse again, should it be so difficult?

As soon as you get sick, nobody wants to take responsibility for one. Then you are left to make it on your own? Should it really be so?

-Social refuses to help me, since they think my husband is going to support me and  not care about in "private expenses (payouts and bills and rent). So he should sit at the bailiff for my sake?

- Just now my application at the insurance fund got rejected, as I'm too healthy to get disability money. 

- and to get any compensation because I'm unemployed and looking for a job? I have NEVER had a job, so you can not afford me compensation because I'm unemployed for a job

As I said, no one wants to take responsibility and I'm bouncing back and forth.

Now, I have to start study again, not to go under economics. Even though I'm not in the strenght to . I'm barely able to even live.

Should the world be like this? You have to catch up people on a safety net before this happens. Before you end up between the chairs. 

Jag är inte så annorlunda ändå (I'm not so different at all)

Fick höra för någon dag sedan att jag inte är den enda i klassen som gått in i väggen pga skolan. Jag som hela tiden tänkt att alla andra i min klass är så starka och duktiga som orkar med pressen och all stress det innebär. Och att jag bara är en förlorare och att jag är misslyckad son inte ENS klarar av att plugga.
Men jag hade tydligen lite skev och fel bild av sakerna. I stort sett hela klassen mår psykiskt dåligt numera och klarar inte av stressen.
Så... Jag var inte den enda. Jag kraschade bara lite tidigare än andra.
Det här får mig att inte känna mig lika ensam och misslyckas. Jag är ju inte Det!

English: 

I heard a day ago that I'm not the only one in the class who entered the wall because of school. I always think that everybody else in my class is so strong and talented that can cope with the press and all the stress it implies. And that I'm just a loser and I'm failour that can not handle to study. 

But I obviously had some disturbed and wrong picture of things. Basically, the whole class is mentally bad now and can not cope with stress.

So ... I was not the only one. I just crashed a little earlier than others.

This makes me not feel as lonely and failing. I'm not! 

Panik (panic)

Hade precis en panikattack när jag skulle över en bro. Med trafik undet och inga säkerhetsräcken.
Det hade varit det perfekta stället att ta livet av sig. Ångesten gjorde det svårt att andas och svårt att hålla mig på benen. Synen vart suddig och jag kände hur det började krypa i armar och ben när jag hyperventilerar och försökte få luft.
Rädslan för att jag skulle göra något sköljde över mig. Jag ville inte hoppa. Jag ville inte dö. Men rösterna sa mig något annat.

Trots det står jag här på andra sidan bron och försöker fortfarande andas.
Sen ska jag bara klara mig över bron på vägen hem...

English: 

Just had a panic attack when I was going over a bridge. With traffic under and no safety rails.

It would have been the perfect place to kill myself. The anxiety made it difficult to breathe and hard to stand on my legs. The sight was blurred and I felt how it began to tingle in my arms and legs as I hyperventilated and tried to get air.

The fear that I would do something rushed over me. I did not want to jump. I did not want to die. But the voices told me something else.

Nevertheless, I'm standing here on the other side of the bridge and still trying to breathe.

Then I'll just have to get over the bridge on my way home ...