Gravtest och psykiskt mående (pregancy test and pshycic mood)

Jag gjorde ett gravtest igår. Hormonerna borde vara tillräckligt höga för att ge utslag på ett test enligt min beräkning. Testet visade negativt. Och jag vart riktigt ledsen. Jag trodde inte jag skulle bli ledsen eftersom jag hoppades på att det skulle vara negativt, men uppenbarligen ville jag att det skulle vara positivt.
Får se om en vecka ifall min mens dyker upp eller inte. Är lika bra att jag inte är gravid ändå. Eftersom jag inte har tillräckligt med arbetsdagar för att få en bra föräldrapenning sen. Och dessutom att jag inte är stabil i mitt mentala mående än för att bli gravid. Jag vill gärna vara så stabil som möjligt psykiskt när jag är gravid.

Utöver det här så har jag märkt sista tiden att jag hör saker igen, som jag tror är på riktigt, fast ingen annan hör det. Eller att jag tror att någon i min närhet säger något, fast dom inte gör det.
Det här är inte bra, att jag tror jag hör saker och att det är på riktigt, fast det inte är det. Att jag inte kan skilja på det.
Det här har fått mig att börja fundera på om jag borde börja med mediciner igen. Men samtidigt så vill jag ha livskvalité. Och hittills har jag inte fått det när jag haft mediciner. Men ska jag må dåligt? Eller ska jag gå på mediciner och inte kunna leva mitt liv?
Hittills har jag inte hittat något mellanläge där det är bra. Dessutom, om jag blir gravid när jag går på mediciner så är det återigen risk att jag skadar fostret med medicinerna på olika sätt. Och jag vill verkligen inte skada fler barn på det sättet. Det är ju därför jag fått göra abort tidigare. Men ett foster blir ändå påverkat på negativa sätt om jag mår dåligt psykiskt under en graviditet. Det här känns som pest eller kolera situation. 

English: 

I did a pregnancy test yesterday. The hormones should be high enough to give a test result in my calculation. The test showed negative. And I was really sad. I didn't think I would be sad because I was hoping it would be negative, but obviously I wanted it to be positive.

May see in a week if my period turn up or not. It's just as good that I'm not pregnant anyway. Because I do not have enough working days to get a good parental allowance then. And also that I am not stable in my mental gait than to get pregnant. I want to be as stable as possible mentally when I am pregnant.

In addition to this, I have noticed lately that I hear things again, which I think is real, though no one else hears it. Or that I think someone in my vicinity says something, though they do not.

This is not good, I think I hear things and that it is for real, though it is not. That I cannot distinguish it.

This has made me start thinking about whether I should start taking medicines again. But at the same time, I want quality of life. And so far I haven't had it when I had medications. But should I feel bad? Or should I go on medication and not be able to live my life?

So far I have not found any intermediate position where it is good. Also, if I get pregnant when I go on medication, it is once again the risk that I will harm the fetus with the medicines in different ways. And I really don't want to hurt more babies that way. That's why I have had to abort earlier. But a fetus is still affected in a negative way if I feel ill mentally during a pregnancy. This feels like be between the devil and the deep blue sea.

Avtal! (Agreement!)

Nu har jag skrivit avtal! Jag har ett jobb!
Berättade även att jag är tillgänglig redan nu för jobb, då läraren behöver tid på sig att rätta våra uppgifter osv innan examen.
Så jag går på intro redan den 20: onde.

Jag är ganska så orolig också, eftersom jag sista tiden har glömt mina p-piller vid flera olika tillfällen. Det här känns ju inte lovligt direkt.
Vi får se om min mens dyker upp om 2 veckor ca.
Jag tror också att jag psykar mig själv, jag känner att jag har en del graviditets-symptom också, och enligt min beräkning är jag i ca v 3 om jag är gravid. Då borde man ju kanske ha symptom egentligen, men jag kan ju inbilla mig också eftersom jag är nojjig. Får se om min mens dyker upp. 

English:

Now I have signed an agreement! I have a job!

Also told her that I am available now for jobs, since the teacher needs time to correct our tasks etc. before graduation.

So I go on intro already on the 20th.

I'm pretty worried too, because lately I have forgotten my birth control pills on several different occasions. This doesn't feel legal right away.

We'll see if my period pops up in 2 weeks approx.

I also think that I am pshycing myself, I feel that I have some pregnancy symptoms as well, and according to my calculation I am in about v 3 if I am pregnant. Then maybe I should have symptoms really, but I can imagine myself because I am kinda worried. May see if my period shows up.

Telefonsamtal (phonecall)

Idag ringde arbetsgivaren från Socialpsykiatrin och hon vill skriva avtal med mig!
Jag är så överlycklig och jag började i princip gråta efter samtalet. Det här är mitt första riktiga jobb sen jag vart sjuk med mina diagnoser. Jag kan inte fatta det!
Jag ska dit och skriva avtal på fredag, och jag är i stort sett tillgänglig redan nu för att börja jobba. Det här är så jävla grymt! 

English:

Today the employer called from the Social Psychiatry and she wants to sign an agreement with me!

I am so overjoyed and I basically started crying after the conversation. This is my first real job since I was ill with my diagnoses. I can't understand and get a grip of it!

I'm going there and writing an agreement on Friday, and I'm pretty much available now to start working. This is so damn awesome!

Varit på intervjuer (Been on interviews)

Det kändes bra på intervjun i torsdag och vart runtvisad och presenterad för resten av personalen osv. Men det som inte kändes bra var att arbetsgivaren ville signa mig på ett avtal som vårdbiträde eftersom jag inte fått mitt diplom än. (Vilket jag får om en månad).
Såhär i efterhand är jag förbannad. Jag har ändå kämpat i över två år för min yrkestitel, så vill någon ta det ifrån mig. Jag har inget emot vårdbiträden, men jag är undersköterska inte något annat. Nej tack. Ni kan ge erat jobb till någon annan då.

Var förresten på intervju igår på Socialpsykiatrin (Och hade panikångest över det natten innan också) och det gick superbra! Arbetsgivaren var väldigt nöjd och sa att hon ville skriva avtal med mig också, efter att hon pratat med mina referenser.
Kändes för övrigt som att jag bullshitade henne lite grann under intervjun när hon frågade om min historia med psykisk ohälsa. Och jag förklarade lite grann om Utmattningssyndrom som jag haft i samband med en jobbig tid med min mamma (har haft Utmattningssyndrom, men inte exakt så) och jag berättade inget om mina andra diagnoser. Jag har ingen skyldighet att göra det om det inte påverkar mitt arbete, och det gör det inte. De påverkar istället mitt privatliv. Dessutom har inte en arbetsgivare med min sjukdomshistoria att göra, det är privat. Och man ska skilja på arbete och privat. Så jag förde henne lite bakom ljuset, men med grund. Tänker inte heller bli förminskad och nedvärderas pga mina diagnoser, även om hon jobbar inom Socialpsykiatrin så borde hon inte vara dömande, men man ska aldrig ta det för givet. Så den intervjun kändes bra. Fick även ett mail på kvällen från min lärare om att han pratat med henne!

Utöver det här så har jag känt mig slutkörd psykiskt. Så fort jag ska göra ansträngande saker som kräver mig uppmärksamhet och fokus, så är det som om min kropp reagerar med någon slags panik. Jag får hjärtklappning, oro, skakar och fryser.
Jag måste ta det lugnare och ta hand om mig själv (börjar bli uttjatat att jag säger så). Inte för att jag vet vad som orsakar de här psykiska besvären, men får arbeta förebyggande.
Hade dessutom en mardröm för en vecka sedan. Den mardrömmen slutade med att jag rev sönder min arm i sömnen med naglarna.... 

English: 

It felt good at the interview this Thursday and was all around and presented to the rest of the staff etc. But what did not feel good was that the employer wanted to sign me up for a contract as a care assistant because I did not receive my diploma yet. (Which I get in a month).

So afterwards I am pissed off. I have been struggling for over two years for my professional title, so someone wants to take it away from me. I have nothing against care assistants, but I am not a care assistant. No thanks. You can give your job to someone else then.

By the way, was on an interview yesterday at Social Psychiatry (And had panic anxiety over it the night before too) and it went great! The employer was very pleased and said that she wanted to sign an agreement with me, too, after she talked to my references.

I felt like I bullshited her a little bit during the interview when she asked about my history of mental illness. And I explained a little about Fatigue Syndrome that I had in connection with a hard time with my mother (has had fatigue syndrome, but not exactly so) and I told nothing about my other diagnoses. I have no obligation to do so unless it affects my work, and it does not. Instead, they affect my privacy. In addition, an employer with my medical history does not have it, it is private. And one should distinguish between work and private. So I brought her a little behind the light, but with reason. Will not be reduced and downgraded because of my diagnoses, even if she works in Social Psychiatry so she should not be judgmental, but you should never take it for granted. So that interview felt good. Also got an email in the evening from my teacher that he talked to her!

In addition to this, I felt psychologically exhausted. As soon as I do strenuous things that require me attention and focus, it is as if my body reacts with some kind of panic. I get palpitations, anxiety, shakes and freezes.

I have to take it slower and take care of myself (starting to get worn out that I say so). Not because I know what causes these mental disorders, but must work preventively.

Also had a nightmare a week ago. That nightmare ended up tearing my arm in my sleep with my nails.

Arbetsintervju (workinterview)

Nu har jag haft panikångest i över 12 timmar ca. Jag har nog mest panik över arbetsintervjuer, men också att det har varit så mycket sista tiden. Gjort 3 olika examens uppgifter på två dygn, sökt jobb, varit i skolan, och hur det var under min APL.
Pratade med min lärare om det här och han förklarade att många elever har kommit från den APL-platsen och gråtit. Och att jag inte ska ta åt mig av dem eftersom dom bara känner sig hotade av mig då jag har en högre utbildning.
Bråkade med mamma igår också. Hon vill bara att alla ska rätta sig efter hennes orimliga krav, så jag vart arg på henne. Igen.
För övrigt så pratade jag med en psykolog på videosamtal häromdagen, och hon förklarade för mig att det inte alls är ovanligt med prestationsångest och dåligt mående vid förändringar oavsett om det är positiv eller negativ förändring. Hon nämnde även att jag kanske har SÄ (selektiv ätstörning), vilket * nämnde att han läst en artikel om. Den här diagnosen verkar stämma på mig efter att jag läst på.
Nu ska jag förbereda mig inför intervjun och försöka äta lite frukost

English: 

Now I have had panic attacks for over 12 hours approxy. I probably have most panic over work interviews, but also that it has been so much lately. Made 3 different degree assignments in two days, applied for a jobs, been in school, and how it was during my APL.

Talked to my teacher about this and he explained that many students have come from that APL site and cried. And that I should not care about them because they just feel threatened by me since I have a higher education.

I got so tired of mum yesterday too. She just wants everyone to adhere to her unreasonable demands, so I was angry with her. Again.

I talked to a psychologist on video conversations the other day, and she explained to me that it is not at all unusual with performance anxiety and poor attitude when it comes to changes regardless of whether it is positive or negative change. She also mentioned that I might have SÄ (selective eating disorder), which * mentioned that he read an article about. This diagnosis seems to match me after I read on.

Now I have to prepare for the interview and try to have some breakfast.

Jobbsökande (serching for job)

Jag "råkade" söka över 25 olika jobb inom vården för några dagar sen, och nu ska jag gå på 7 olika intervjuer dom nästkommande 2 veckorna. Känns sjukt att arbetsgivare i stort sett jagar mig. Och jag börjar bli ganska så nervös. Tänk om jag får hjärnsläpp mitt under intervjun när dom ställer frågor

English: 

i "Accidently" searched over 25 different jobs in the healthcare a few days ago, and now im going on 7 diefferent interwievs  the next 2 weeks. It feels so different that the employers are like fighting about me. And im starting to be very nervous. What if i blackout during the interwiev when they are asking me questions. 

Hypoman igen (hypomaniac again)

Helt plötsligt känns det som att jag börjar bli hypoman. Jag har fått världens plugg-besatthet. Och jag brukar kanerlasiera min hyperaktivitet i effektiva saker såsom plugg eller städning eller att jag packar upp.
Kan ha med sömnbrist att göra också och att det varit så mycket idag att göra som triggar min hypomani.
Ingen idé att jag sätter mig med plugget nu såhär på kvällen för då triggar jag det mer. Jag ska ta det lugnt nu och jag ska sova inatt. 

English: 

All of a sudden i feel like im going hypomanic again. I have like a bsession with studying. And i often is good at channel my hyperactivity in effective stuff like studying or cleaning or unpackning stuff.
Maybe this have to do with sleeplack and the fact that its been a lot lately that triggers the hypomania.
Its no idea that i start studying now thisd late cuz the i will probably triger the hypo even more. I will force myself to take it easy now and get some sleep tonight. 

Klar med APL (Finnish with the APL)

Jag är äntligen klar med min sista APL.
Det har varit skönt men jobbigt som fan. Jag har varit hypoman två gånger redan under perioden och har sömnbrist. Undrar lite grann också om personalen märkt av på mig att jag har psykiska diagnoser då dom sagt anföranden. Dessutom så snackade dom skit om mig till chefen, dock hade dom inget vettigt att komma med, men jag vart deppig av det. Ska inte vi i personalen hålla ihop? Vi behöver inte vara bästa polare men vi kan ändå samsas på jobbet anser jag. Men även flera i personalen verkar tycka att jag gör ett bra jobb eftersom dom ville att jag skulle komma och jobba där. Aja, jag ska försöka att inte ta åt mig av deras skitsnack.
Dessutom börjar jag gå lite smått panik. Snart är jag klar med utbildningen och jag ska ju kunna allting nu. Tänk om jag inte kan allting och en patient råkar illa ut pga mig?
Troligtvis är det jag som nojjar och har perfektionist beteende igen. Att jag måste och ska vara bäst på det jag gör. Känner dock att jag måste läsa på om allting igen. 

English: 

I'm finally done with my last APL.

It has been nice but hard as hell. I have been hypoman twice already during the period and have a lack of sleep. Wondering a little bit also if the staff noticed that I have mental diagnoses when they said the assumptions. In addition, they talked shit about me to the boss, but they didn't make any sense to come by, but I was sad about it. Shouldn't we in the staff stay together? We do not need to be the best pals but we can still get together at work I think. But also several of the staff seem to think that I do a good job because they wanted me to come and work there. Oh well, I'll try not to take care of their bullshit.

In addition, I start to panic a little. Soon I am finished with the education and I should be able to do everything now. Imagine if I can't do everything and a patient happens to get hurt because of me?

Most likely it is me that worries and have perfectionist behavior again. That I must and should be the best at what I do. However, I feel that I have to read about everything again.

Hypomani (Hypomanic)

Var på studiebesök idag på ECT-mottagningen. Kände dock redan när jag vaknade kl 4 att jag var smått hypomanisk. Kände det klassiska i bakhuvudet och även på bussen att jag hade svårt att sitta still, och på ECT-mottagningen så kände jag hur jag skakade inombords.
Senare när jag var hos skolkuratorn så kunde jag inte sluta prata. Det här är verkligen bra. Eller snarare inte alls. Och den här veckan är full i schemat på APL. Jag hoppas verkligen jag får bukt med den här hypomanin nu innan det bryter ut och blir värre.

English:

Was on a study visit today at the ECT reception. I felt already when I woke up at 4am that I was a little hypomanic. Felt the classic symptom in the back of the head and also on the bus that I had difficulty sitting still, and at the ECT reception I felt how I was shaking on the inside. 

Later, when I was at the school curator, I couldn't stop talking. This is really good. Or rather not at all. And this week is full in the schedule of the APL. 

I really hope I cope with this hypomania now before it breaks out and gets worse.

Kaos på APL (Chaos on the APL)

Sista veckan så har jag känt som hugg över hjärtat ibland. Och det är inte att jag gör något speciellt, inte vad jag förknippat det med iaf. Det kommer plötsligt. Nästan som om det krampar över hjärtat. Och pulsen verkar inte vara påverkad innan det händer, självklart under tiden så det gör så fasligt ont. Men sen går det över för att sedan komma tillbaka, antigen några timmar senare eller dagen efter.
Min hjärna försöker väl antagligen signalera på något sätt att det är för intensivt, eftersom jag inte lyssnat på andra signaler. Men jag kan inte dra ner på tempot som sagt. Jag måste få det här gjort. Och jag måste arbeta förebyggande så det inte smäller i psyket på mig, som sist.

För övrigt så har det varit kaos på APL idag. Patienterna var alla helt agiterade på olika sätt och av olika annledningar, men dom triggade igång varandra istället. Undermedvetet.
Känner själv att det här påverkar mig på negativa sätt. Nu ska jag försöka sova några timmar och måste se till att få sömn, innan jag ska upp till APL igen. Och jag måste bli bättre på att inte "dra åt mig" patienternas känslor eller uppåtvarvade beteende. Det kommer inte bli bättre för mig i längden, även om jag verkligen känner med patienterna. 

English: 

Last week I have felt like "stabbing" over the heart sometimes. And it's not that I do anything special, not what I associated with it from. It comes suddenly. Almost as if it were cramping over the heart. And the pulse does not seem to be affected before it happens, obviously during the time so it does so horribly hurt. But then it goes over to then come back, either a few hours later or the day after. My brain probably tries to signal in some way that it is too intense, because I did not listen to other signals. But I can't cut down on the pace as I said. I have to get this done. And I have to work preventively so it doesn't break my psyche, like last time. 

 Otherwise, there has been chaos on APL today. The patients were all completely agitated in different ways and by different annotations, but they triggered each other instead. Subconsciously. I Feel that this affects me in a negative way. Now I'm going to try to sleep for a few hours and have to get some sleep before going up to APL again. And I have to get better at not "attracting myself" to the patients' feelings or upward-moving behavior. It won't get any better for me in the long run, even though I really feel with the patients.

Hur kunde jag tvivla? (How could i doubt?)

Jag fattar inte hur jag kunde tvivla på mig själv ang att inte skaffa barn. Klart jag ska skaffa barn om jag vill och kan och har möjligheterna. Jag är inte en dålig människa bara för att han är sjuk, och jag är inte heller mindre kapabel till att ta hand om ett barn bara för att jag är sjuk vissa episoder i mitt liv. Jag har varit barnvakt åt många i släkten som har många barn i olika åldrar. Och jag menar: dom lever fortfarande och är inte fysiskt eller psykiskt skadade av det, och verkar tycka om mitt sällskap och verkar känna sig trygga med att jag håller koll på dom. Så vad är det för problem som gör att jag inte ska skaffa barn? Att det kanske kommer vara jobbigt för mig under en graviditet och förlossning?
Att det kanske blir lite komplicerat under en graviditet och efter förlossning, ja det får jag räkna med, men det är inget som är omöjligt för det. Och bara för att EN läkare vill att jag ska gå på mediciner, som förmodligen skadar mitt barn, så behöver det inte betyda att andra läkare håller med om det.

Läste förresten i min journal igår från läkarbesöket, och jag tror inte riktigt läkaren lyssnade på mig då det är massa fel i journalen. Och det kan ju vara nästan farligt om en annan vårdpersonal läser den när det gäller mig om det är massa fel i den.

Är för övrigt hemma med * nu. Måste passa på nu när jag har chansen eftersom jag ska vara upptagen med min APL nu i dom sista två veckorna och kommer inte ha möjlighet att åka hem.

English: 

I do not understand how I could doubt myself to not have children. Clearly I'll have children if I want and can and have the opportunities. I am not a bad person just because im sick, and I am also not less able to care for a child just because I am sick of some episodes in my life. I have been babysitting a lot for my kin and they have a lot of Children of different age. And i mean; they are still alive and not damage and seem to enjoy my Company and also feel safe with me watching over them. So whats the problems that makes me not gonna have Children? Cuz it may be hard for me during a pregnancy or the labor? 

 That it might be a little complicated during a pregnancy and after giving birth, yes I have to count on that, but it is not impossible for it. And just because A doctor wants me to go for medication, which probably damages my child, it doesn't mean other doctors agree. 

 By the way, read in my journal yesterday from the doctor's visit, and I do not really think the doctor listened to me as there is a lot of errors in the journal. And it can be almost dangerous if another health care professional reads it when it comes to me if there are a lot of errors in it.

Currently at home with * now. Must do it when i can now that I have the chance because I will be busy with my APL in the last two weeks and will not have the opportunity to go home

Efter läkarbesök (after the doctor)

Jag kan ju säga att läkarbesöket inte kändes speciellt bra. Han ifrågasatte varför jag är utan mediciner, och verkade inte förstå anledningarna till det heller. Han ansåg att det bästa för mig är att gå på medicin när jag är gravid också (när det är dags), även fast det finns belägg för att det ger fosterskador. Visst finns det studier också på att ett foster får skador om mamman är deprimerad eller manisk, och allt det här gör mig bara ännu mer förvirrad.
Det kanske helt enkelt inte är meningen att jag ska skaffa barn någonsin?

English: 

I can say that the doctor's visit did not feel particularly good. He questioned why I am without medication, and did not seem to understand the reasons for it. He felt that the best thing for me is to go to medicine when I'm pregnant too (when it's time), even though there is evidence that it causes birth defects. Certainly, there are also studies that a fetus gets damage if the mother is depressed or manic, and all this makes me even more confused. Perhaps it is simply that im not supposed to ever have children?

Varit på APL över en vecka (been on APL for a week)

Nu har jag varit på min APL, en psykiatrisk avdelning, i över en vecka. Och det känns så surrealistiskt att "vara på andra sidan", att inte vara en patient utan en personal. Jag och patienterna är sjuka på precis samma sätt, bara att jag inte har ett aktuellt skov just nu.
Jag trivs. Och det känns inte alls obehagligt dom jag hade väntat mig och jag hjälper patienterna på dom sätten jag kan.
Det är ingen av personalen som vet om mina problem, och jag tänker inte heller berätta för någon av dem. Dock var det en personal igår i omklädningsrummet som såg mina ärr på armarna och gav mig en speciell blick. Jag är inte där för att prata om mina problem utan för att lära mig och hjälpa patienterna. Jag har även långärmad på mig för att inte trigga igång patienterna med mina ärr. Jag vill inte att det ska hindra mig i omvårdnaden.
Jag ska träffa min egen psykiatri läkare i morgon, för första gången. Och jag hoppas verkligen inte jag får för mig att läxa upp honom. Och jag hoppas han är bra och har tillräcklig med kunskap.

English: 

Now I have been to my APL, a psychiatric department, for over a week. And it feels so surreal to be "on the other side", not to be a patient but a staff member. I and the patients are sick in exactly the same way, only that I do not have a current episode right now. I feel comfortable. And it doesn't feel uncomfortable at all that I had been expecting and I help the patients in the ways I can. There are none of the staff who know about my problems, nor will I tell any of them. However, there was a staff yesterday in the locker room who saw my scars on the arms and gave me a special look. I am not there to talk about my problems but to learn and help the patients. I also have long sleeves on me to not trigger the patients with my scars. I do not want it to stop me in the nursing. 

I will meet my own psychiatrist doctor tomorrow, for the first time. And I really hope I don't get to lecture him. And I hope he is good and has enough knowledge