Dem senaste två veckorna (The last two weeks)

Dem senaste två veckorna så har jag tagit det väldigt lugnt, sovit bra och ätit bra. Inte brytt mig om klockan, när jag går upp och när jag lägger mig. Vilket i sig inte är så bra när man behöver rutiner (vilket är och kan vara viktigt i den här sjukdomen). Men men... Det har varit jävligt skönt i alla fall!
Har även umgåtts med folk. jag har träffat mina föräldrar, umgåtts med *s syster, träffat mina vänner och nu även träffat en kamrat som också är Bipolär, och hennes dotter.
Jag fick väldigt bra kontakt med L när vi gick i samma kurs i skolan, och vi klaffade precis när vi skulle göra en skriftlig uppgift i skolan som grupparbete. Det var ungefär som att vi var båda helt synkade och helt inställda på uppgiften. Den vart grym efter att vi var klara och läraren uppskattade våra uppgift. Dock så kan vi ha överpresterat lite grann då det bara var en E-uppgift.
Sen efter det så har vi haft väldigt bra kontakt och utbytt en del erfarenheter. Om inte annat så känns det skönt att umgås med henne!
  Vi upptäckte även idag att vi i stort sett bor grannar! Visste ju att hon bodde i samma område som mig men inte så nära. Då kan det bli många fikadejter! Och Ls unge verkar gilla mig också så det känns skönt.

English: 

For the past two weeks have i taken it very calmly, slept well and eaten well. I dident bother me when i got up and when i went to bed. Which itself isent so good when you need routines (which is and can be very important with this illness).
Well well... It has been damn soft at least! 

Have also meet up with people. I met my parents, hang around with *s sister, met my friends and i also met a friend who also is Bipolar, and her daughter.
I got very good contact with L when we went to the same cours at school, and we just matched when we were going to do a written assignment in school as a group work. It was almost like we were both completly synchronized and completly set about the task. It went awesome after we were done and the teacher appreciated our task. However, we may have overpriced a little bit since it was just an E task.
After that, we have had very good contact and exhanged some experiences. If nothing else, it feels nice to hang out with her!
  We also discovered today that we generally is neighbors! I knew she lived in the same area as me but not so close. Then it can be many coffee dejts! And L's daughter seems to like me too, so it feels nice. 

Jag är sjuk (I'm sick)

Jag är sjuk, och jag behöver ta mediciner, ibland mer och ibland mindre. Men troligtvis hela mitt liv. Pga min sjukdom. Min sjukdom är som alla andra. Den är som epilepsi, eller diabetes... Den kan komma plötsligt och utan förvarning. Det kan hända när jag har en bra dag, jag har sovit bra, ätit bra, inte stressat, varit glad och lycklig under dagen, varit social mm.
Men helt plötsligt slår det till och jag blir golvad. Jag kan inte ens resa mig upp utan ligger bara och gråter. Känner ångesten i mitt bröst. Det är som en glödande klump i bröstkorgen som bara river och smälter sönder mig inifrån. Tårarna rinner nedför kinderna och bränner i ögonen på mig. Jag vill skrika, men mina stämband har glömt hur man göra, och ut kommer bara små stönade ljud. Jag har ingen kontroll på min kropp överhuvudtaget, mina armar vill inte röra sig och benen bär inte. Jag känner myrkrypningar i kroppen, som miljarders myror under huden på mig. Det känns som om mina lungor krymper mer och mer under tiden, jag får inte tillräckligt med luft, det känns som om det tar stopp någonstans på vägen. Hela världen runt mig snurrar, det känns som om jag är på en karusell, snurrar, snurrar, snurrar.
Det här tillståndet som jag beskrev kan komma plötsligt, precis som ett epileptiskt anfall, eller sockerfall hos en diabetiker. Det är en sjukdom som jag måste tänka på även när jag inte har en  "episod", jag måste ständigt hålla den i schack för att klara mig.
Det här är inte heller något jag skämtar om eller överdriver. Så är det. Det kan även komma andra tillstånd i min sjukdom också. Jag tänker dock inte ta upp det här och nu. Jag ville bara informera er om att jag har en sjukdom som är VERKLIG, och jag behöver ta mediciner för att fungera som du, men ibland går det fel ändå.
Så mindervärdera inte mig, eller kalla mig dum i huvudet, eller drama queen... Skulle du göra det med någon som har brutit ett ben? Eller någon som har hjärtfel?

English: 

I am sick, and I need to take medicines, sometimes more and sometimes less. But probably all my life. Because of my illness. My illness is like everyone else. It's like epilepsy, or diabetes ... It can come suddenly and without warning. It may happen when I have a good day, I have slept well, eaten well, not stressed, been happy during the day, been social, etc.

But suddenly it turns out and I get floored. I can not even get up, just lying and crying. Feel the anxiety in my chest. It's like a glowing lump in the chest that just tears and melts me from within. The tears flow down my cheeks and burn in my eyes. I want to scream, but my vocal cords have forgotten how to do, and out comes only small muted sounds. I have no control on my body at all, my arms do not want to move and my legs are not wearing. I feel the tingeling over my body, like billion ants under my skin. It feels like my lungs shrink more and more, I do not get enough air, it feels like it stops somewhere along the way. The whole world around me is spinning, it feels like I'm on a carousel, spinning, spinning, spinning

This condition I described may come suddenly, just like an epileptic seizure, or sugarfall in a diabetic. Its an illness that i need to think about even when i dont have an "episode", i constantly need to have it in check to survive.
This is also not something I'm joking about or exaggerating. That's how it is. There may also be other conditions in my disease as well. However, I do not intend to pick up this and now. I just wanted to inform you that I have a disease that's REAL, and I need to take medicines to work like you, but sometimes it's going wrong though.

So do not discredit me or call me stupid or drama queen ... Would you do it with someone who has broken a leg? Or someone with heart failure?

Folk skaffar barn (people getting children)

Asså jag blir så fruktansvärt arg och frustrerad och svartsjuk!
80 % av mitt flöde på facebook numera består av bebisbilder, eller uppdateringar av bebisar. Jag säger ju självklart inte att det är fel att skaffa barn eller att folk inte får göra det, Jag blir arg och svartsjuk eftersom jag vill ha det där själv! Det känns som om allting runt att bli gravid är så komplicerat. Mediciner, psykiatri, vårdcentral, specialistmödravård, mycket kontroller och prover, mående under graviditet....
Det känns bara så komplicerat, och det är komplicerat, så mitt huvud bara snurrar när jag ens tänker på att jag och * ska skaffa barn. Vill ha det nu, men det går inte. Vi måste först ha en egen bostad, och så ska jag helst haft ett jobb först. Sen efter det är avklarat så kan man börja gräva i listan av hur det ska fungera med min bipoläritet och en graviditet...
  En annan ska som skrämmer mig rejält är att socialen kommer bli inkopplad i barnets liv, eftersom hen har en mamma med en psykisk sjukdom. Jag är rädd för att socialen kommer anse att jag inte är en tillräckligt bra mamma åt barnet. Är inte jag tillräcklig? Även fast jag bara har en sjukdom som jag måste medicineras mot? Är jag mindre värd än någon som har en fysisk sjukdom?

English: 

Assa I'm so terribly angry and frustrated and jealous!

80% of my flow on Facebook now consists of baby photos, or baby updates. Im not saying that its wrong to have kids or that people cant do it, I  just get angry and jealous because I want it myself! It feels like everything around getting pregnant is so complicated. Medicines, psychiatry, health center, specialist mothers care, many controls and samples, moodswings during pregnancy ....

It just feels so complicated, and it's complicated, so my head just twists when I even think that I and * should have children. Want it now, but it's not possible. We must first have our own home, and I would rather have a job first. After it's done, you can start digging in the list of how it works with my bipolarity and a pregnancy ...

  An another thing that scares me is that the social services will be conected into the childs life, cuz she/he has a mother with an psyciatric illness. Im afraid that the soicial services will consider that im not a adequate mother for the child. Isent i adequate? Even tho i have an illness that needs to be medicated? Am i worth less than someone how has an physical illness?

Lägenheter (apartments)

Jag och * bor ju hos hans föräldrar efter att det sket sig med lägenheten vi hyrde tidigare. Men nu har vi börjat söka lägenheter på egen hand via olika bostadsförmedlingar. Vilket är svårt då man egentligen behöver ha minst 10 år i kötid för att kunna söka lägenhet, då det är så många som söker lägenheter.
Nu har vi bara haft en jädrans tur att vi ens fått gå på en visning av en lägenhet, då vi endast har 7 år i kötid, men vi söker ju lägenheter så långt utanför själva centrala Stockholm som vi kan. Det är en ganska stor lägenhete för att vara en etta, men det duger perfekt för oss, och den ligger ganska så centralt och har det mesta i närheten.
Nu när jag loggat in på hemsidan så ser jag att vi hoppat ner från plats 22 till plats 6 i kö. Spännande! Jag kan knappt sitta still när jag skriver det här, då jag är så exalterad! 

English: 

I and * live with his parents after we got troulble with the apartment we rented earlier. But now we have begun looking for apartments on our own through different housing agencies. Which is difficult when you really need to have at least 10 years in the queue to be able to search for an apartment, as there are so many people looking for apartments.

Now we have only had a giant luck that we even had to get a view of an apartment, since we only have 7 years in the queue, but we are looking for apartments as far outside of central Stockholm as we can. It's a quite big apartment to be such smal, but it's perfect for us, and it's quite central and has everything close.

Now that I logged in on the website, I see that we jumped from place 22 to place 6 in queue. Exciting! I can barely sit still when I write this, cuz I'm so excited!

Ångest (The anxiety)

Nu har ångesten fått grepp om mig igen.
Det började smygande förra veckan, med andningssvårigheter, och dom går inte över. Ständigt när jag försöker ta ett andetag så tar det stopp någonstans och jag får inte ordentligt med luft.
Förstår inte riktigt varför det blir såhär igen då jag har antidepressiva (?). Det borde väl ändå hjälpa?
Det har gjort det hittills i alla fall... så vad har ändrats sen dom funkade? Skolan självklart, men för två veckor sen hade jag inte den här äckliga ångesten. Kommer ju plugga under sommaren också, så kan ju inte vara att jag är orolig över ekonomin. Dessutom, hade jag inte kommit in på sommarkursen så hade jag ju haft mitt jobb som säkerhetslina.
Så jag har ingen jävla aning om varför ångesten river i bröstkorgen...

Jag lever i alla fall.

English: 

Now the anxiety has taken hold of me again.
It started sneaking last week, with difficulty in breathing, and it dosent go over. All the time I try to take a breath, it stops somewhere and I do not get air properly.Do not really understand why it will be like this again when I have antidepressants (?). It should still help, right?It has so far anyway ... so what has changed since they worked? The school of course, but two weeks ago I dident have this disgusting anxiety. Will be studying during the summer too, so can't be that im worried about the economy. In case I did not get into the summer course, so Istill have my job as a safety line.So I have no bad idea why the anxiety scratches in the chest ... I'm alive anyway.

Upp och ner (up and downs)

Sista tiden så har det gått både upp och ner trots att jag tar medicin. Inte lika kraftiga svänningar son det skulle varit utan medicin, men tillräckligt för att påverka mig.
Och självklart så har det varit mycket prov sista tiden, som jag klarat av, då har jag hoppat över mediciner för att kunna hålla mig vaken på nätterna för att plugga. Jo visst, riskabelt som vanligt och jag har väl mer eller mindre gått upp i manier, som skrämmer mig en del då jag blir oberäknelig.
Än så länge har jag inte kraschat och hamnat på botten. Får fortfarande stark ångest som är svårhanterlig.

English: 

Lately it has gone up and down even though I'm taking medicine. Not as powerful turns as it would be without medicine, but enough to affect me.

And of course, there have been a lot of exams ately , which I managed , tho skipped medicines to keep me awake at night to study. Yes, risky as usual and I have more or less gone up in ways that scare me when I become irreversible.

So far, I have not crashed and got down to the bottom. I still get strong anxiety thats hard to manager. 

Kraschar igen (Crashing again)

Allting i mitt huvud känns som ultra rapid. Tankarna slåss med varandra i huvudet på mig och jag känner hur allting vibrerar. Eller så är det bara jag som vibrerar. På väg upp i väldigt högvarv och rummet snurrar runt mig.
Jag var barnvakt idag åt *s systerbarn. Då *s syster behövde till sjukhuset då hon väntar sitt fjärde barn. Hon hade väldigt ont och det är snart dags för henne att föda. Jag hjälpte då till med barnpassningen eftersom svärmor skulle jobba.
Gårdagen hade inte startat så bra för mig heller. Hade fått springa och knapra i mig theralen i stort sett hela dagen. Inte för att det hjälpte mot den hemska ångesten, försökte ändå tro att den hjälpte.
Men nu ligger jag här klockan 6 på morgonen utan någon sömn och med ångest och tankar som rusar omkring i huvudet som vilddjur. Varför ska jag reagera så starkt på saker? Var ju inte ens jag som behövde till sjukhuset...

English:  

Everything in my head feels like ultra rapid. The thoughts fight with each other in my head and I feel how everything vibrates. Or it's just me that vibrates. On my way up to a very high speed and the room is spinning around me.

I had to babysit * s sisters child. Cuz * s sister needed to go hospital tho she was expecting her fourth child. She was in pain and it's about time for her to labour soon. I then helped with babysitting because mother-in-law had to work.

Yesterday had not started so well for me either. Had run and fill myself with therale for the whole day. Not because it helped with the awful agony, tried to believe it helped.

But now I'm here at 6 o'clock in the morning without any sleep and anxiety and the thoughts rushing around the head like wild animals. Why should I respond so strongly to things?  I dident even have to go to the hospital ...

jag är utmattad? (im exhausted?)

Jag är så utmattad. Jag gör inte mycket om dagarna även om jag hade planerat så mycket för dom här veckorna då jag är utan studierna. Jag hade planerat att jag skulle uppdatera min hjärna med dom tidigare kurserna, eftersom det känns som om allting har försvunnit i huvudet, så jag behöver en uppdatering. Sen har jag planerat massvis med virkningen. Mycket kvar där att göra innan min brudtärnas babyshower.
Och sen är det webbutbildningar i studierna som ska göras.
Och det enda jag gör är att sova. Jag sover i stort sett när jag får chansen till. Och mycket dessutom.
När jag vaknar så känner jag mig passiv och trött och glädjelös.
Fattar inte vad det är med mig.
Känner mig inte ens deprimerad. Bara ångestfylld ibland.

English: 

I'm so exhausted. I do not do much about the days even though I had planned so much for these weeks when I am without the studies. I had planned to update my brain with the previous courses, because it feels like everything has disappeared in my head, so I need an update. Then I have planned a lot with the chrocheing. Much left there to do before my bridesmaid baby shower.
And then there are web courses in the studies to be done.

And all I do is sleep. I sleep as much as I get the chance. And much more.

When I wake up, I feel passive and tired and not joyful.

Does not know what it's wrong with me.

Do not even feel depressed. Just anxious sometimes.

Svartsjuk (yealous)

Jag är så svartsjuk! Flertal av mina vänner och bekanta är antingen gravida eller har barn numera! Och en del av dom är tillochmed yngre än mig. Jag blir så svartsjuk.
Jag vill också ha det med *. Han vill det också. Men det är så mycket som går emot oss med sådana planer. Ekonomi. Bostad. Mitt mående.
Barn är dyra i drift. Vi kommer behöva en ekonomi i grund och botten först. Helst några års sparande.
En bostad behövs ju självklart också. Vi bor ju inneboende hos * föräldrar. Vi har ett trångt sovrum och alla våra tillhörigheter i källaren.
Mitt mående är också en stort tjuv i det hela. Jag behöver ha varit stabil i mitt mående i minst 2 år innan vi kan planera för en graviditet. Och helst ha planer för medicinering osv i bakgrunden. Också ha en specialistmödravård kontaktad också. Och ha en säkert kort hos förlossningsavdelning också för huruvida dom ska gå tillväga med mig och oss under den tiden.
Jag har forskat en del kring det här och det är så mycket att tänka på och stå i...
Hur kan alla andra ha det fixat så enkelt? Jag tycker allting verkar så komplicerat nu för tiden. I alla fall i mitt fall. Det är jag inte ensam om. Men varför ska det vara så svårt för oss när det verkar så enkelt för andra?

English: 

I'm so jealous! Most of my friends and acquaintances are either pregnant or have children now! And some of them are younger than me. I'm so jealous.

I also want to have it with *. He wants it too. But there is so much that goes against us with such plans. Economy. Residence. My mood and sickness. 

Children are expensive. We will need an economy basically first. Preferably a few years of savings.

Of course, a home is also needed. We live like inmates of * parents. We have a crowded bedroom and all our belongings in the basement.

My heath is also a big thief in the whole. I need to have been stable in my mood for at least 2 years before we can plan for a pregnancy. And preferably have plans for medication etc in the background. Also have a specialist mothers care contacted as well. And have a safe card at the birth department also for whether they will be with me and us during that time.

I have researched a lot about this and there is so much to think about and deal with...

How can everyone else have that fix so easy? I think everything seems so complicated nowadays. At least in my case. I'm not alone about that. But why should it be so difficult? 

Kört för fullt (giving it all)

Nu har man kört på för fullt med två prov i kursen. Två efter varandra. Jag har som tidigare sagt hoppat över mediciner och sömn och därav gått upp i "små-mani". På något sätt känns det som jag minns saker bättre och kan "plocka fram" saker från min hjärna bättre när jag är stressad, övertrött och inte har tagit medicin. Kanske är det adrenalinet i min kropp pga stressen som sätter igång min hjärna?
Jag lyckades prestera jävligt bra under första provet utan att jag ens märkte det. Min hjärna kändes totalt blank när jag skrev provet. Men jag lyckades ändå få ett A på det!
Andra provet gick det sämre. Dock så mådde jag även sämre under andra provet med sömnbristen och bristen på medicin i kroppen började ge mig abstinensbesvär. Men jag lyckades ändå få ett C på andra provet.
Nu blir det inte lika mycket stress under dom nästkommande veckorna hoppas jag.
Det blir plugg och virkning, och även uppdatering av gamla kurser. Jag har dåligt att minnas tidigare kurser. Kan det bero på att jag varit deprimerad mån tro, och att det här påverkat mitt minne?

English: 

Now you have completed two tests in the course. Two after each other. As I said before, I've been skipping medicines and sleep and been sliding into "mini-mania". Somehow, it feels like I remember things better and can "pick up" things from my mind better when I'm stressed, overtired and have not taken medicine. Perhaps it's the adrenaline in my body because of the stress that kickstarts my brain?

I managed to perform damn well during the first test without even noticing it. My brain felt completely blank when I wrote the test. But I still managed to get an A on it!

The second test went worse. However, I also suffered worse during the second test with sleep deprivation and the lack of medication in the body started to give me withdrawal symptoms. But I still managed to get a C on the second test.

Now there will not be so much stress in the next few weeks, I hope.

There will be some study and crocheing for my bridemaide, as well as updating old courses. I'm bad to remember previous courses. Could it be because I have been depressed, and that this affected my memory?

Press (pressure)

Känns som om hjärtat slår hårt mot revbenen, när jag egentligen vet att pulsen är i lagom nivå. Det gör ont i bröstkorgen och andningen är ansträngd. Men lite till. Om jag bara pressar mig lite till, så är jag  snart klar.
Snart får jag en paus i vardagen. Snart kan jag ta en paus och andas ut. Bara lite till...
Det är så mycket med plugget att jag måste hoppa över sömn och medicin vissa nätter för att hinna med. Kanske har jag valt fel ändå? Eller är det bara JAG som inte klarar av det här? Vet att jag leker ryska roulett med mitt liv här när jag mixtrar såhär. Jag torterar mig själv medvetet. Men... Bara lite till, sen är jag klar. För stunden

English: 

Feels like the heart is striking against the ribs, when I really know that the pulse is at the right level. It hurts in the chest and breathing is strained. But a little bit more. If I'm just pushing it up, I'll be done soon.

Soon I'll have a break in everyday life. Soon I can take a break and breathe out. Just a little bit more ...

There is so much with the studies that I have to skip sleep and medicine some nights to get along with. Perhaps I have chosen wrong anyway? Or is it just me who can not handle this? Know that I play Russian roulette with my life here when I mix this way. I torture myself consciously. But ... Just a little bit longer then I'm done. For the moment

Nedgångar (downfalls)

Det var nu ett tag sen jag skrev här.
Jag mådde verkligen piss ett tag där efter höjningen av min antidepressiva. Jag fick mentala breakdowns i stort sett hela tiden men försökte så gott jag kunde med att hålla masken och inte grina hela tiden.
Jag bröt även löftet till mig själv, och skadade mig två dagar innan nyår. Jag hade fullständig panik och hade så mycket ångest som jag inte visste vad jag skulle göra av. Jag skulle ta livet av mig. Jag orkade inte längre. Så jag tog fram alla mina piller... men här fick jag panik och låste in alla mina mediciner i en resväska med kodlås. Men den fick jag panik FÖR att jag hade låst in dom. Jag hade ju förstört min plan när jag måste in dom. Så jag greppade närmsta vassa sak, vilket var en skruvmejsel och högg mig rakt ner i benet.
Jag berättade halvt för * via sms. När han kom hem från jobbet så bröt han ihop fullständigt och jag fick trösta honom.
Jag slängde bort nästan 3 år utan självskada. Skoja inte om att jag känner mig hopplös och smutsig.
Men jag mår väl lite bättre med de antidepressiva i alla fall. Jag känner mig inte deprimerad längre, även om jag får korta episoder av det, men panikångesten finns fortfarande kvar. Och jag vill jämnt ta något vasst och *****.
  Jag har också börjat plugga nu igen. Till undersköterska. Just nu på 25% men det går upp till 50% i Mars när jag lägger på en extra kurs.
Jag kan ju säga dig att det är mycket. Och jag som skulle ta det lugnt, jag går ungefär in i det till 200% igen. Och jobbar samtidigt, för att ha råd med att plugga då jag inte får studiemedel.

English:

It was a while since I wrote here.

I really fest awful a while there after the elevation of my antidepressant. I got mental breakdowns for the most part all the time but tried to keep my mask and not cry all the time.

I also broke the promise to myself, and injured me two days before New Year. I had complete panic and had so much anxiety as I did not know what to do. I would kill my life. I could not handel it anymore. So i took all my pills ... but here I panicked and locked up all my medicines in a suitcase with code lock. But I had panic because I had locked them in. I had ruined my plan when I had to enter them. So I grabbed the next sharp thing, which was a screwdriver and hit me straight into the leg.

I told halv what i did to * via SMS. When he got home from work, he broke up completely and I had to comfort him.

I threw away almost 3 years without self injury. Do not think I feel hopeless and dirty.

But I feel better with the antidepressants in any case. I do not feel depressed anymore, although I get short episodes of it, but panic attacks are still there. And I want to take something skarp and *****.

I have also started to study again. To assistent nurse. Currently at 25% spred but up to 50% in Mars when I add an extra course.

I can tell you that there is a lot. And I, who was going to keep it calm, I'm about to pressure myself to 200% again. And working at the same time, to afford to study because I do not get a student loan. 

Mår skit igen (feel crap again)

Ja. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans... jag mår skit igen. Där kan jag börja. Det vart bättre ett tag när jag hade fått börja med mina antidepressiva, som jag fick utskrivet i Oktober.
Dessvärre så har jag börjat må dåligt igen. Om jag får gissa själv så är det pga all sömnbrist jag får, press av att jobba och framtidsångest, som har fått mig i den negativa spiralen igen.
Var ett tag här under november som jag gick upp i varv och hamnade i en blandperiod. Det började ungefär med att jag inte tog min medicin för att jag var tvungen att jobba. Jag blir nämligen så trött av den, och jag skulle ju vara vaken till 6 på morgonen med jobbet. Och när jag inte tog kvällsmediconen så kände jag mig så energifylld. Jag behövde inte sova lika mycket och kände mig faktiskt pigg när jag vaknade. Jag orkade göra saker igen och VILLE göra saker igen. Men samtidigt hade jag mycket ångest och oroade mig för saker som gjorde att jag inte kunde sova. Så tillsist var jag vaken i tre dygn innan * fick nog och vi hamnade i ett gigantiskt bråk. Jag tyckte att han inte förstod min situation, att jag orkade göra saker att jag ville göra saker, att jag kände mig piggare och mer enercifylld, att jag känner mig "nedtonad" av medicinerna.
Det här bråket slutade i alla fall med att jag tog mina mediciner i vrede och vägrade prata med * och somnade ganska fort. Sov sedan i ca 24 timmar.
Och det var här det började gå neråt igen, efter ca tre veckor av "bra mående" (inte 100% bra mående, mer 20% bättre från depressionen). Så nu sitter man här med kraftig panikångest, som i stort sett är 90 % av mina dagar, och självmords-syner, hjärtklappningar, smärta och tryck över bröstet och andningssvårigheter.
Min vännina tycker jag ska söka akut psykiatri så fort som möjligt. Men jag vet inte vad dom skulle kunna göra. För det första så känner inte dom mig, så dom kan inte mixtra med mina mediciner, och för det andra så kan dom i stort sett bara erbjuda att man blir inlagd. Och vad skulle det hjälpa i nuläget? Jag kommer ju fortfarande att må piss när jag är inlagd. Och jag kommer inte ha någon att teösta/vända mig till, annat än med någon random personal på avdelningen som ändå ser mig som "sitt jobb". Så jag tackar nej till det än så länge, jag har min man och självmordslinjen. Jag har dessutom fått höja min antidepressiva för drygt en vecka sen. Så jag kommer snart må bättre. Hoppas jag.

English: 

Yes. I do not really know where to start somwhere ... I'm crazy again. There I can start. It was better for a while to start with my antidepressants, which I got in October.

Unfortunately, I've started to feel bad again. If I guess myself, it's because of all the sleep lack, the pressure of working and future-anxiety, which has gotten me in the negative spiral again.

Was here for a while in November as I got upwards and ended up in a mixing period. It started roughly because I did not take my medicine because I had to work. I'm getting so tired of it, and I'd be awake till 6 in the morning with my job. And when I did not take the evening medicine, I felt so energized. I did not have to sleep as much and actually felt really excited when I woke up. I managed to do things again and WANTED do things again. But at the same time I had a lot of anxiety and worried about things that made me not sleep. So at last, I was awake for three days before * got enough and we ended up in a huge fight. I thought he did not understand my situation, I was able to do things that I wanted to do, things that I felt more and more energyfild and that I feel "dimmed" by the medications.

In any case, this fight stopped with me taking my medicine in anger and refusing to talk to * and fell asleep quite quickly. Sleep for about 24 hours.

And this was where it started to go down again after about three weeks of "good mood" (not 100% good mood, more 20% better from depression). So now, here's a big panic attack, which is almost 90% of my days, and suicidal visions, palpitations, pain and chest pressure and breathing difficulties.

My friend thinks I should seek emergency psychiatry as soon as possible. But I dont know what they could do. First of all, they do not know me so they can not mix with my medications, and secondly, they can only offer you to be hospital ed for about the night . And what would it help at this time? I'm still going to feel bad when I'm in. And I will not have someone to comfort me / turn to, except with any random staff at the department who still sees me as "their job". So I do pass it so far, I have my husband and the suicide line. I have also raised my antidepressant just over a week ago. So I will soon feel better. I hope.