Förtvivlan, katastroftankar och dödsångest

Var hos kirurgen, på kontroll igen, inför att operera bort min gallblåsa som orsakat mig besvär sedan Dec 2022. 

Minns det så tydligt då jag bara mådde illa, och all julmat kom upp igen i toaletten. Sen försvann alla kilo på vågen sakta men säkert. Så fyra månader senare, när jag lyckades få till en anställning inom vården igen, så hade jag tappat 32 kg i vikt, pga ovilja att äta med illamående och obehag och det tydliga med att jag spydde så ofta. 

Så nu när jag var där för tredje gången (blivit uppskjutet hela tiden pga min ohälsa), så tog de extra kontroller och tillsist fick jag en bokad tid för operation. 

Dem tiden som jag så ofta trott att jag kommer dö på operationsbordet. Att min kropp bara ska lägga av, utan förklaring. 

Man har ju hört om mer omöjliga saker som händer i världen, än att en patient oförklarligt dör på bordet.... 

Men nu kändes det bara som en lättnad att få höra att jag äntligen ska få hjälp. 

Men så, försvann all glädje med att se att mina njurvärden sjunkit igen. Nu är det nere på 49. 

Och inte fasen har man fått prata med läkaren. 

Enligt de i receptionen så har läkaren skickat brev, men nu en månad senare har jag inte fått det.... och så gick min läkare på semester utan att delegera mig åt någon annan. 

Jag grät och var hysterisk, fick träffa akut-psykiatri för mig uppenbara hälsoångest relaterat till uppenbart hälsobesvär. 

Tillsist fick jag träffa en annan läkare. Och nu helt plötsligt var det jag som var pessimistisk, och överdrev. 

Att jag ska få vara på sjukhus med en dialys flera gånger i veckan var ju inte hela världen! Det är inte ens dödsdom enligt honom. 

De ville inte ens lyssna på det faktum att jag har INGEN levande person som kan donera en njure åt mig. Och det faktum att folk kan bli sämre under tiden de sitter på dialys och väntar på en njure.... 

Ingen lyssnar på mina åsikter, antaganden och skräcksenarion. 

Jag ska bara lydigt sitta hemma och vänta på att bli sämre. 

De försökte bara se till att jag inte har ont av gallsten, genom att naturligtvis ge mig en medicin som gör mina njurar sämre.... och sen lyssnar de inte när jag gråter.... 

ännu sämre njurvärden

Tog blodprover för ca en vecka och det visade att njurvärdet sjunkit ända ner till 53... från 67 för två månader sen. 

Och jag som hade panik för en månad sen då det sjönk till 57 (vilket det aldrig gjort förut). Det har aldrig heller varit nere på 53.... 

Nu har jag inte lika mycket panik, snarare att jag sörjer. Jag sörjer för all tid som försvinner. Innan jag behöver sitta fast vid en dialysmaskin och "hoppas" någon som är organdonator går och dör som matchar mig. 

Här i Sverige kan man inte som levande skriva upp sig på lista och donera när man lever, om man inte känner personen i fråga eller är släkt, och matchar. Här skriver man upp sig för att donera när man själv avlidit. Och har ingen i min närhet som kan donera. 

Lång historia kort så var aldrig mina biologiska föräldrar speciellt snälla, och det tog många år nu innan jag insåg det och faktiskt bröt kontakten. Och min bror bor i Canada och har inte möjlighet att donera. 

Och jag kan ju inte direkt annonsera ut på Facebook bland mina vänner....

Och jag hade ju en hel lista, bucket list att syssla med innan jag skulle bli begränsad... Men nu känns det som att tiden rinner iväg, de påstod för 1 år sen att jag har minst 20 bra år innan jag behöver vara på sjukhus hela tiden. 

Och så har man en läkare som inte återkopplar till mig. Det verkar ju sjunka väldigt fort, och då kanske man ska göra något istället för att bry sig om alla som tydligen blir sjuka nu när det är varmt tydligen. Det fick ju receptionisten höra också, min ironi där I samtalet. Men fick återigen höra att min läkare ska ha koll på mina prover och återkomma till mig.... jaha, när då? När jag blivit ännu sjukare? 

började skriva igen

Okey, så fick den smarta idén att börja skriva igen. 

Skrev en bok för ca 12 år sen som inte vart såld mer än några hundra exemplar. 

Tog upp skrivandet för några år sedan, snarare 5 år sen, som sedan avtog då jag alltid kände mig störd i det hela. 

Jag hade inga fria timmar eller dygn att sitta ostört, hade inte heller den passiva miljön som inte störde koncentration tex. 

Men så kom jag på det nu igen, och började ta upp skrivandet och ritade. Det var som det bara rann från min hjärna ner I armen och ut på pappret via pennan. 

Satt ett tag för mig själv på cafét, men mina gigantiska hörlurar på mig och med en iskaffe bredvid. 

Det var så befriande att få uttrycka någon annans liv, någon annans tillvaro och svårigheter, i en helt annan värld. 

dikt i ensamhet under mörka timmar

Känns som vinner sveper bort ord från läpparna innan de lämnat mina tankar.

Tårarna lämnar kinder randiga av frätande syra som blandas med färgen röd.

Malandet av mina käkar låter nästan som grov rytm för mig. 

Skuggorna kryper närmare och de långa spretande fingrarna tränger mig längs väggen. 

Maten blir till sand i munnen och vattnet brinner hett som metall. 

De förgångna själarna kretsar bakom mig och viskar om pånyttfödelse. 

De lägger sina kalla händer mot min rygg och pushar mig.

Har jag bränt alla broar till aska som försvinner bort i glömskan? 

Är det snart min tid att försvinna bort i glömskan? 

Frånvaro av alla?

När dottern föddes var vi så lyckliga och så många runt oss som stötta och hjälpte och var som våran klick av vänner och familj. 

Sen vart folk tydligen upptagna av sitt eget liv. * var tvungen att börja jobba och jag vart ensam med en liten tös som mådde sämre och grät och grät och grät och grät i det oändliga kändes det som. Enda svaret från vården var att hon behövde laxerande medel så hon kunde bajsa då hon var känslig mot mjölkersättningen. 

Men gråten slutade inte och mina mörka tankar växte till hotande beteenden. 

Jag vart så rädd för mina egna tankar att jag skulle skydda vårat lilla mirakel, sen hamnade jag på sjukhuset i några månader, för inte kunde familj och vänner ställa upp och hjälpa med våran lilla. De hade inte tid fick man höra. 

Sen var det bara flytta tillbaka, närmare familjen och stödet så vi kunde få avlastning. 

Nu är hon snart 4 år, hennes morföräldrar borde brinna i helvetet med barnaga som idag här i Sverige är olagligt. 

Och vännerna har med tiden minskat ner, eller blivit upptagna med sitt, och här sitter jag med min psykiska sjundom som helt tiden återkommer. Om det är tröttsamt för mig så är det nog tröttsamt för de runt mig, som inte ens känner det jag känner, utan bara får se på. 

Jag hatar ingen för det, men jag hatar när folk inte berättar varför de inte vill umgås med mig längre. 

Min telefonlista är fylld med samtal från vård och myndigheter, men inte en vän har ringt på ett halvår, sen jag vart sjuk den här gången igen. 

Nu sitter man tom och ensam på cafét mitt i centrumet där vi bor. Jag har inte ens en vän att fika med ser det ut som nu... och jag har inte ens någon som kallar sig förälder eller släkt att prata med... 

Är det såhär det känns att vara ensam? Ingen som ser en eller hör en, fast man är mitt bland folk? 

kalldusch

Hört mycket forskning om kalldusch/kallbad, att det hjälper blodtrycket, sänker blodsockret, bränner dåligt fett och ökar andelen bra fett som hjälper kroppstemperaturen och tillsist, ska hjälpa psykisk ohälsa. 

Testade mig första kalldusch idag, sittandes ner och med en till person i rummet, så jag inte tuppa av eller når. 

Rådfrågade även min husläkare först, och enligt h*n var det okey så länge inte mitt blodtryck började tippa och dala och samma med blodsockret, och inte för ofta. Allt inte varje dag. 

Det var inte så farligt som jag trodde, mer att sitta och andas och när det började kännas ordentligt i huden att det var kallt, då stoppade jag. 

Får se om det här har några bättre hälsoeffekter på mig, märkt att jag får väldigt mycket ångest över min kropp, och det faktum att jag ställt in mig på att när man opererar så hittar muskler tillbaka till varandra än vad fett gör. Och nu är det bara 25 dagar innan jag ska träffa kirurgen för utvärdering. Om jag kan göra operationen även fast min kropp är trött. 

Och nu känns magen värre än någonsin. Och samma med avföringen, så fort jag äter en måltid så blir det så otroligt hårt bajs att jag inte alltid får ut det. Och magen känns stor, nästan som stt det get motsatt effekt av av att träna..... 

Vi får se om en månad....

Aldrig tillräcklig

Vet ni? Jag är så trött på att försöka leva upp till samhällets förväntningar på mig. 

Att jag ska klara av att jobba minst 40 timmar i veckan, på ett heltids jobb, och allt helst övertid också, utan lunch oftast och oftast inte ha tid eller möjlighet att hå på toalett alltid under dessa 9 timmar.... 

Jag sliter och kämpar på och kör slut på mig via jobbet, blir hypoman för att jag kan aldrig varva ner och sen blir jag deprimerad och har alltså gått in i en ny period av skov. 

Oftast inom 6 månader och behöver vara sjukskriven. 

Nä, men då är jag inte tillräcklig enligt min arbetsgivare och kan inte jobba kvar. Och då har jag inte ens kommit upp i en tillsvidareanställning. 

Och då helt plötsligt är jag inte tillräcklig för min akassan, för jag har inte jobbat tillräckligt många timmar i månaden under 6 månader under sammanlagt en hel 12 månaders period. 

Jag har alltså betalat för en akassa som säger att jag inte jobbar tillräckligt hårt eller mycket. 

Jag jobbade 170 timmar under bara Juli 2023, för att jag "ställde upp" så att mina kollegor kunde ha semester, en semester som jag inte fick beviljat. 

Och jag är knappt van att jobba 40 timmar i veckan, sammanhållet. Jag behöver oftast flera dygn för att återhämta mig och vila, och då kan jag inte ens sköta hushållet eller vardagen, för att jag är uttömd på energi som jag lägger ner på jobbet, för att visa mig duglig son person, anställd och undersköterska...

Fick man någonsin höra ett tack efter det? 

Nu är jag utan arbete, för att min sjukskrivning pga arbete "stressar mina patienter" och jag har gått ur akassan när jag jade kunnat spara 300 kr i månaden sen 2018... 

Påverkan på njurarna

Så trött på att behöva vara min egen läkare, när det är jag som är patient! 

Har haft dubbel uvi, uttorkning av koloskopin, dåligt vätskeintag och sekundär svält, massor med ipren som påverkar njurarna för att jag har värk i gallblåsan, och dessutom högt blodtryck och diabetes.... massor med faktorer som sänkt mina njurvärden mer än någonsin förut! 

Ändå är det helt okey enligt vården! De har aldrig varit såhär låga under 15 års tid. 

Blir bara insatt på mer medicin för att skydda njurarna, mer blodtryckssänkande och ökning av diabetes-medicin, och extra kontroller på Litium som då påverkar också. 

Litium är den medicin som hjälpt bäst efter 13 års tid med massor av olika stämningsstabiliserande som inte fungerat och ECT som grillat min hjärna och gett mig "hjärnskador". 

Naturligtvis påverkar Litium mina njurar och min sköldskörtel så in i norden när det blir för högt, vilket är väldigt lätthänt i koncentrationen tydligen. 

Är bara så trött på att vara sjuk fysiskt och psykiskt, och upprörd att ingen verkar ta åt sig av allvaret och det komplexa i den här historien....

Olika stunder av energi varierat med passivitet

Så diffust det är, att helt plötsligt ha energi att orka göra saker, orka engagera sig med det man håller på med. Nästan lite tvångsmässigt beteende. Till att några timmar efter, eller dagen efter inte ha energi för det alls och bara sitta som ett apatiskt spöke och känna den likgiltighet, meniglösheten. 

Otroligt konstigt att känna att det är meningslöst att vara vid liv, från att för några veckor sen vara livrädd för att dö i samband med operationen av gallblåsan. 

Hade en känsla av en närvaro runt mig och tänkte att det är säkert dödsängeln som plågar mig, då känslan av dem här närvaron är ond och obehaglig. 

Och nu kan jag knappt koppla ihop några känslor alls med att jag ska operera mig och att kirurgen är väldigt osäker på om min kropp klarar av det....

Vill jag ens leva? Eller vill jag ens dö? 

Äta ibland?

Har varit under svält en lång tid nu. Ofrivilligt då jag plågas av kräkningar och illamående och smärta. 

Så konstigt att helt plötsligt kunde jag skyffla i mig mat. Åt 3 portioner till middagen och dagen efter åt jag 5 tortilla (med köttfärs och grönsaker). 

Till att varit under flera veckor och bara fått i mig vätska och flytande.... 

Och nu, dagen efter så har jag så ont och får knappt i mig något... 

Jag hoppas kirurgen hjälper mig snart och kollar om jag klarar av narkos. Haft dessa problem sen December 2022, men varit så diffusa symptom för att vården fattat förrän 6 månader sedan. 

Annars får jag kan börja gå i terapi för att leva med smärtan....om jag nu ska leva med det här? 

desperation och depression går hand i hand

Jag börjar stundvis bli desperat ang det jag känner inombords. Allt det där äckliga och klibbiga och svarta, förtärnade syran son bubblar inom mig, i mina organ och i mitt blod. 

Det kokar och sjuder, och ofta är det bara det jag hör. Som gör mig desperat och försöker övertala mig till handlingar. Handlingar som låter befängt när jag tänker efter, när jag inte känner den hör förtvivlan och desperationen. 

Bad tom min man att göra illa mig i samband med sex, inte för att jag vill njuta ,som någon form av BDSM eller M&S. Utan jag ville att han skulle spöa skiten ur mig, få mig att blöda och låta mig ligga. 

Har också mycket tankar atr jag vill skapa något ur min smärta. En piercing? Har ju verktyg hemma för det, och gjorde det en gång.... Eller en tatuering? Skapa en liten tavla på min arm. Något vackert och bestående som jag kan luta mig mot när det blåser. Och att det gör ont. Jag vill att det ska göra ont, jag vill hellre känna fysisk smärta än det här.... 

Därav att jag har rakblad undanstoppade. 

Jag borde berätta för min man och ge tillbaka dem. Men jag skäms nog alldeles för mycket över stt jag ens tog dem. Att jag faller tillbaka i hemligheter och destruktiva handlingar. 

Var många många år sen då jag smugglade rakblad, och dolde det för mina nära.

Det förtär mig

Jag kan knappt andas. Det känns som att min kropp kommer klaffa ihop här och nu. Som att den bara kommer sluta fungera och jag kommer sugna ihop till en hög där jag är för stunden. 

Har försökt säga så många gånger att om jag blir deprimerad igen så kommer jag dö den här gången.... Men känns aldrig som jag når fram till de inom vården. Som om mina ord slutar att ge effekt så fort de lämnar mina läppar. Eller har jag börjat prata ett annat språk? Ett språk som ingen förstår....

Skulle det hjälpa om jag la mig ner och skrek ut all vånda jag har inom mig? Skrek ut all smärta som klöser inombord? 

Jag grät vädjade till min man när jag kände mörkret börja sluka mig hel, vädjade att inte låta sig luras av min desperata hjärna som bara söker flykt och tröst, vila och lung i ett kaotiskt inre. 

Att han inte ska triggas av mina hatiska ord, som jag inte ens menar, men som jag säger för att såra. För att få honom att säga åt mig att dra åt helvete. 

Som ett slags okey, ett tillåtelse, att jag kan rymma iväg från mig själv. Att jag kan gå och dö, utan något som håller mig tillbaka. Utan något som ankrar mig kvar... 

Jag vill försvara mig mot det som tar död på mig, det som bryter ner mig, som svälter mig på kärlek och hopp. 

Jag vill hugga det onda rakt I hjärtat. Men just nu är det onda jag. Det onda har etsat sig fast I mitt bröst som en parasit. Det finns I mitt blod, i mina organ, i mina andetag..... och det enda som ekar inombords är att jag skall försvara mig...

Min lilla flicka, den del av mitt hjärta som hon är, försöker trösta och försöker hjälpa. 

Inte är det hennes fel att mamma är trasig. Inte hennes fel att Mammas kropp har glömt hur man lever och fungerar utan ångest, hjärtklappningar och naglar eller vassa föremål som vill riva ut det onda från huden i desperata handlingar. 

Jag ser att hon bryr sig, och oroar sig. Försöker underlätta genom att hämta saker åt mig och frågar om jag behöver prata med doktorn. 

Lilla tösen, knappt 4 år gammal, och har sådan insikt och ser mig.

vi är fortfarande gravida (we're still pregnant)

Okey, det var ett tag sedan jag skrev sist.
Vi är fortfarande gravida, och vi kommer behålla barnet. De flesta vi känner vet nu om det, inklusive våra jobb. Än så länge har vi bara fått glädjande reaktioner och släkt har erbjudit sig att hjälpa till.
  Jag är numera någorlunda stabil i mitt psykiska mående efter att ha varit inlagd på psykiatrin för ca tre veckor sedan. Vi kom fram till att min medicinering var låg i koncentrationen pga den ökade blodvolymen under graviditet, så de höjdes och nu känns det bättre än på länge.
  Vi har fått se den lilla bebisen på ultraljud två gånger hittills och det var en sådan enorm glädjeboost. Det kändes overkligt samtidigt som man började förstå att det verkligen är en liten människa där inne. Och nu har jag precis börjat känna hur bebisen rör sig där inne, och * har känt det svagt än så länge.
Jag ska även få hjälp via specialistmödravården ang min förlossningsrädsla, då jag varit nära att boka in abort just pga rädslan endast.
  Jag fortsätter jobba så mycket jag kan och som jag blir inringd på, och försöker spara undan de ekonomiska vi kan med tanke på att vi kommer få en till i familjen.
  I veckan som kommer så ska vi på ett möte hos socialen (familjeenheten) ang att vi ska få stöttning i föräldraskapet med tanke på mina diagnoser. För att se om socialen (familjeenheten) kanske kan hjälpa med boendestöd eller avlastning när jag hamnar i mina skov.
  Det känns skönt nu att jag känner mig stabil och att graviditeten inte är så jobbig längre (det blir antagligen värre igen) då illamåendet nu äntligen har gått över när jag kom in i vecka 20 ca, och foglossningen är bara jobbig när jag jobbar för intensivt med kroppen, och jag har inte lika mycket svängningar i det mentala måendet som sagt.

English:

Okay, it's been a while since I last wrote.
We are still pregnant, and we will keep the baby. Most people we know now know about it, including our jobs. So far, we have only received happy reactions and relatives have offered to help.
  I am now fairly stable in my psychic mind after being admitted to psychiatry about three weeks ago. We concluded that my medication was low in concentration due to the increased blood volume during pregnancy, so they were raised and now it feels better than for a long time.
  We've seen the little baby on ultrasound twice so far and it was such a huge joy boost. It felt unreal at the same time as one began to understand that it is really a small person in there. And now I have just begun to feel how the baby is moving in there, and * have felt weak so far.
I will also receive help through specialist maternity care regarding my birth fear, as I have been close to booking an abortion just because of the fear only.
  I continue to work as much as I can and to which I am called in, and try to save the financial we can, given that we will have another in the family.
  In the week to come, we will at a meeting of the social (C.P.S) indicate that we will be given support in parenting considering my diagnoses. To see if the social (C.P.S) may be able to help with housing support or help with the baby when I end up in my episodes.
  It feels nice now that I feel stable and that pregnancy is not that harsh anymore (it will probably get worse again) as the nausea has now finally passed when I entered week 20 approx, and the joint discharge is only painful when I work too intensively with the body, and I don't have as many changes in the mental feeling as I said.