Nu har det gått återigen lång tid sen jag skrev sist om mitt liv och min psykiska hälsa och ohälsa.
Jag har nu separerat från min partner, min ex-man och ska skiljas.
Har ännu inte skickat in några papper på skilsmässan då det är mycket att bearbeta och hålla ordning på och mycket praktiskt att ta itu med.
Har fått skaffa annat boende, även om det bara är tillfälligt, håller på och organiserar med alla saker, egendomar, och försöker ge det tid så dottern kan reagera i sin egen takt.
Har fortfarande svårt att acceptera detta fullt ut, och reagera på det känslomässigt, och ha det vettigt och förståelse för mina egna reaktioner på detta.
När jag skrev mitt senaste inlägg så hade jag reagerat starkt med det psykiska på min relation och allt komplicerat mellan mig och min exman.
Jag fick sedan en stark reaktion efter att min hypomani och stressreaktion lagt sig, så jag drogs in i en Depression och mådde så dåligt och ville dö och jag kände hur jag gick sönder inombords och bad psykiatrin om hjälp, då det inte gick över och jag spenderade den mesta tiden med att gråta och känna av detta läge inom bords att något var fel.
Jag åkte till psykiatrisk akut och vart omedelbart inlagd på psykiatrisk avdelning i en månads tid.
Jag hade mycket tid att reflektera på avdelningen och distansera mig från mitt turbulenta vardagsliv, och fick även behandling för min depression med antidepressiv behandling.
Innan den antidepressiva behadnlingen började så var jag så pass deprimerad att jag vart uttorkad och fick urinvägsinfektion baserat på för dåligt vätskeintag att de normalfungerande bakterier som finns fick fäste i urinblåsan (av för lite tömning) och fick därmed urinvägsinfektion av det. Vart även så pass förstoppad (av för dålig funktion av tarmarna med för lite mat i omloppet) men också av för lite vätskeintag när jag väl åt något.
Gjorde även ett självmordsförsök inne på avdelningen med skosnören och vanligt snöre som jag lyckats få med mig in... Detta avbröts och jag fick mer tillsyn när jag var där och även behandling för både min tarm och min urinvägsinfektion och såväl min depression.
Väl inne på avdelningen fick jag mycket tid att reflektera och även kunna analysera saker, och mycket tid för mig själv.
Jag valde där och då att jag skulle avsluta min relation med mitt ex, om jag fortfarande kände samma sak när jag väl mådde bättre psykiskt, så jag inte avslutade något livomvälvande mitt i ett aktivt skov.
Även inne på sjukhuset så upptäcktes det att jag förmodligen har någon annan form av psykisk ohälsa tillsammans med min Bipolära diagnos och den Post Traumatiska Stressen (PTSD). De gjorde en mindre utredning, och kom fram till att jag förmodligen har ADHD också, och skickade en remiss till min ordinarie psykiatri.
De upptäckte ganska snabbt att när de satte ut den antidepressiva behandlingen, då jag reagerade med uppåtvarvning (hypomani) på medicinen, så sattes den ut och sen kom de depressiva dragen tillbaka, och det ska det alltså inte göra med Bipolär sjukdom.
Så nu hoppas jag innerligen att Wemind kommer att göra en ny utredning på detta, då det inte kunde göras på sjukhuset eftersom man behandlar akuta besvär där. Och de depressiva dragen av tex Adhd var inte lika akuta som de depressiva besvären i den Bipolära diagnosen bedömdes det.
Så nu har jag flyttat till en annan kommun, men fortfarande i Stockholms län.
Jag bor just nu inneboende hos min kompis, håller på och organiserar mina saker, egendom som är hos mitt ex. Vi håller på och disskuterar och delar upp emellan oss. Svårt då jag inte har ett eget boende och bara en liten del av min kompis lägenhet. Det är också svårt för mig att ha dottern halvtid, då jag ej har körtkort eller egen bil att kunna lämna/hämta på förskolan vardagar. Så mitt ex får ha henne på vardagar och jag träffar henne på helger. Då hon har enligt lag, rätt till oss båda föräldrar även om vi inte bor ihop fulltid.
Även mycket känsloreaktioner från hennes sida, även om vi inte riktigt pratat med henne om det än. Utan mer att jag måste bo på annan plats pga mina studier nu till Hälsocoach.
Sen att min ekonomi inte är den bästa pga av studierna och att mitt ex inte har bästa ekonomin heller och en olaglig lägenhet (så jag måste hjälpa till med hyran där och betala hyra här, gör att jag inte kan riktigt bistå med saker hon behöver när hon är här heller).
Mycket starka reaktioner från min sida också i det hela. Mycket att bearbeta, att jag helt plötsligt känner mig raderad ur mitt ex familjs sida. De har ju varit min familj de senaste 10 åren och vi har haft egna relationer, att nu bli utsuddad ur folks liv för att vi har en skilsmässa på gång.... Det är ganska jobbigt. Jag har ju ingen "egen" riktig familj som jag delar blodsband med, utan har skapat mig en familj, och nu att inte vara i den längre. Och att mitt ex nu, när jag inte är med i bilden längre, börjar ordna och fixa saker i lägenheten, saker som jag behövt hjälp med och påpekat.... En sån trivial sak som en diskmaskin, som jag efterfrågat flera gånger under 2 år, för att jag haft svårt med hushållssysslor och som aldrig dykt upp, finns nu tillgänglig..... Så fort jag inte är med i bilden längre... Det är något som gör mig förbannad...
Och det faktum att vi ska ha kontakt med varandra, för dotterns skull och för att hon ska må bra. Det känns så konstigt, att vi nu ska agera som vänner och ansvarsfulla vuxna. Och att jag faktiskt har känslor för mitt ex och älskar honom på något plan, och sörjer att vi inte längre har den kärleksrelationen vi hade. Men ändå vill jag inte vara med honom längre, att han påverkade mitt liv så negativt med allting runt omkring och nästan tog livet av mig med depressionen och självmordsförsöket som han kickade igång så starkt, och att vårat förhållande brösts ner till små små små delar under så lång tid. Det finns inte, och fanns inte, mycket att kunna grunda våran relation på längre. Och jag kände att det faktiskt räckte... Om jag bara har några år kvar av mitt liv, med min ohälsa, så vill jag inte spenderad de åren med att bli begränsad och må dåligt på så sätt att jag inte kan leva det livet jag vill. Så jag var tvungen att avsluta den delen, som påverkade mig så negativt. Vill jag leva det livet jag vill och med att kunna känna mig nöjd och glad och trivas med min tillvaro? Eller skulle jag fortsätta må som jag gjort med en partner som inte bistår mig och hjälper mig och får mig att känna glädje och vara tillfreds?
Nu har jag tagit ett steg mot ett bättre liv och tillvaro, men det är inte enkelt
No comments:
Post a Comment