Det förtär mig

Jag kan knappt andas. Det känns som att min kropp kommer klaffa ihop här och nu. Som att den bara kommer sluta fungera och jag kommer sugna ihop till en hög där jag är för stunden. 

Har försökt säga så många gånger att om jag blir deprimerad igen så kommer jag dö den här gången.... Men känns aldrig som jag når fram till de inom vården. Som om mina ord slutar att ge effekt så fort de lämnar mina läppar. Eller har jag börjat prata ett annat språk? Ett språk som ingen förstår....

Skulle det hjälpa om jag la mig ner och skrek ut all vånda jag har inom mig? Skrek ut all smärta som klöser inombord? 

Jag grät vädjade till min man när jag kände mörkret börja sluka mig hel, vädjade att inte låta sig luras av min desperata hjärna som bara söker flykt och tröst, vila och lung i ett kaotiskt inre. 

Att han inte ska triggas av mina hatiska ord, som jag inte ens menar, men som jag säger för att såra. För att få honom att säga åt mig att dra åt helvete. 

Som ett slags okey, ett tillåtelse, att jag kan rymma iväg från mig själv. Att jag kan gå och dö, utan något som håller mig tillbaka. Utan något som ankrar mig kvar... 

Jag vill försvara mig mot det som tar död på mig, det som bryter ner mig, som svälter mig på kärlek och hopp. 

Jag vill hugga det onda rakt I hjärtat. Men just nu är det onda jag. Det onda har etsat sig fast I mitt bröst som en parasit. Det finns I mitt blod, i mina organ, i mina andetag..... och det enda som ekar inombords är att jag skall försvara mig...

Min lilla flicka, den del av mitt hjärta som hon är, försöker trösta och försöker hjälpa. 

Inte är det hennes fel att mamma är trasig. Inte hennes fel att Mammas kropp har glömt hur man lever och fungerar utan ångest, hjärtklappningar och naglar eller vassa föremål som vill riva ut det onda från huden i desperata handlingar. 

Jag ser att hon bryr sig, och oroar sig. Försöker underlätta genom att hämta saker åt mig och frågar om jag behöver prata med doktorn. 

Lilla tösen, knappt 4 år gammal, och har sådan insikt och ser mig.