desperation och depression går hand i hand

Jag börjar stundvis bli desperat ang det jag känner inombords. Allt det där äckliga och klibbiga och svarta, förtärnade syran son bubblar inom mig, i mina organ och i mitt blod. 

Det kokar och sjuder, och ofta är det bara det jag hör. Som gör mig desperat och försöker övertala mig till handlingar. Handlingar som låter befängt när jag tänker efter, när jag inte känner den hör förtvivlan och desperationen. 

Bad tom min man att göra illa mig i samband med sex, inte för att jag vill njuta ,som någon form av BDSM eller M&S. Utan jag ville att han skulle spöa skiten ur mig, få mig att blöda och låta mig ligga. 

Har också mycket tankar atr jag vill skapa något ur min smärta. En piercing? Har ju verktyg hemma för det, och gjorde det en gång.... Eller en tatuering? Skapa en liten tavla på min arm. Något vackert och bestående som jag kan luta mig mot när det blåser. Och att det gör ont. Jag vill att det ska göra ont, jag vill hellre känna fysisk smärta än det här.... 

Därav att jag har rakblad undanstoppade. 

Jag borde berätta för min man och ge tillbaka dem. Men jag skäms nog alldeles för mycket över stt jag ens tog dem. Att jag faller tillbaka i hemligheter och destruktiva handlingar. 

Var många många år sen då jag smugglade rakblad, och dolde det för mina nära.