Sen vart folk tydligen upptagna av sitt eget liv. * var tvungen att börja jobba och jag vart ensam med en liten tös som mådde sämre och grät och grät och grät och grät i det oändliga kändes det som. Enda svaret från vården var att hon behövde laxerande medel så hon kunde bajsa då hon var känslig mot mjölkersättningen.
Men gråten slutade inte och mina mörka tankar växte till hotande beteenden.
Jag vart så rädd för mina egna tankar att jag skulle skydda vårat lilla mirakel, sen hamnade jag på sjukhuset i några månader, för inte kunde familj och vänner ställa upp och hjälpa med våran lilla. De hade inte tid fick man höra.
Sen var det bara flytta tillbaka, närmare familjen och stödet så vi kunde få avlastning.
Nu är hon snart 4 år, hennes morföräldrar borde brinna i helvetet med barnaga som idag här i Sverige är olagligt.
Och vännerna har med tiden minskat ner, eller blivit upptagna med sitt, och här sitter jag med min psykiska sjundom som helt tiden återkommer. Om det är tröttsamt för mig så är det nog tröttsamt för de runt mig, som inte ens känner det jag känner, utan bara får se på.
Jag hatar ingen för det, men jag hatar när folk inte berättar varför de inte vill umgås med mig längre.
Min telefonlista är fylld med samtal från vård och myndigheter, men inte en vän har ringt på ett halvår, sen jag vart sjuk den här gången igen.
Nu sitter man tom och ensam på cafét mitt i centrumet där vi bor. Jag har inte ens en vän att fika med ser det ut som nu... och jag har inte ens någon som kallar sig förälder eller släkt att prata med...
Är det såhär det känns att vara ensam? Ingen som ser en eller hör en, fast man är mitt bland folk?
No comments:
Post a Comment