Varit på intervjuer (Been on interviews)

Det kändes bra på intervjun i torsdag och vart runtvisad och presenterad för resten av personalen osv. Men det som inte kändes bra var att arbetsgivaren ville signa mig på ett avtal som vårdbiträde eftersom jag inte fått mitt diplom än. (Vilket jag får om en månad).
Såhär i efterhand är jag förbannad. Jag har ändå kämpat i över två år för min yrkestitel, så vill någon ta det ifrån mig. Jag har inget emot vårdbiträden, men jag är undersköterska inte något annat. Nej tack. Ni kan ge erat jobb till någon annan då.

Var förresten på intervju igår på Socialpsykiatrin (Och hade panikångest över det natten innan också) och det gick superbra! Arbetsgivaren var väldigt nöjd och sa att hon ville skriva avtal med mig också, efter att hon pratat med mina referenser.
Kändes för övrigt som att jag bullshitade henne lite grann under intervjun när hon frågade om min historia med psykisk ohälsa. Och jag förklarade lite grann om Utmattningssyndrom som jag haft i samband med en jobbig tid med min mamma (har haft Utmattningssyndrom, men inte exakt så) och jag berättade inget om mina andra diagnoser. Jag har ingen skyldighet att göra det om det inte påverkar mitt arbete, och det gör det inte. De påverkar istället mitt privatliv. Dessutom har inte en arbetsgivare med min sjukdomshistoria att göra, det är privat. Och man ska skilja på arbete och privat. Så jag förde henne lite bakom ljuset, men med grund. Tänker inte heller bli förminskad och nedvärderas pga mina diagnoser, även om hon jobbar inom Socialpsykiatrin så borde hon inte vara dömande, men man ska aldrig ta det för givet. Så den intervjun kändes bra. Fick även ett mail på kvällen från min lärare om att han pratat med henne!

Utöver det här så har jag känt mig slutkörd psykiskt. Så fort jag ska göra ansträngande saker som kräver mig uppmärksamhet och fokus, så är det som om min kropp reagerar med någon slags panik. Jag får hjärtklappning, oro, skakar och fryser.
Jag måste ta det lugnare och ta hand om mig själv (börjar bli uttjatat att jag säger så). Inte för att jag vet vad som orsakar de här psykiska besvären, men får arbeta förebyggande.
Hade dessutom en mardröm för en vecka sedan. Den mardrömmen slutade med att jag rev sönder min arm i sömnen med naglarna.... 

English: 

It felt good at the interview this Thursday and was all around and presented to the rest of the staff etc. But what did not feel good was that the employer wanted to sign me up for a contract as a care assistant because I did not receive my diploma yet. (Which I get in a month).

So afterwards I am pissed off. I have been struggling for over two years for my professional title, so someone wants to take it away from me. I have nothing against care assistants, but I am not a care assistant. No thanks. You can give your job to someone else then.

By the way, was on an interview yesterday at Social Psychiatry (And had panic anxiety over it the night before too) and it went great! The employer was very pleased and said that she wanted to sign an agreement with me, too, after she talked to my references.

I felt like I bullshited her a little bit during the interview when she asked about my history of mental illness. And I explained a little about Fatigue Syndrome that I had in connection with a hard time with my mother (has had fatigue syndrome, but not exactly so) and I told nothing about my other diagnoses. I have no obligation to do so unless it affects my work, and it does not. Instead, they affect my privacy. In addition, an employer with my medical history does not have it, it is private. And one should distinguish between work and private. So I brought her a little behind the light, but with reason. Will not be reduced and downgraded because of my diagnoses, even if she works in Social Psychiatry so she should not be judgmental, but you should never take it for granted. So that interview felt good. Also got an email in the evening from my teacher that he talked to her!

In addition to this, I felt psychologically exhausted. As soon as I do strenuous things that require me attention and focus, it is as if my body reacts with some kind of panic. I get palpitations, anxiety, shakes and freezes.

I have to take it slower and take care of myself (starting to get worn out that I say so). Not because I know what causes these mental disorders, but must work preventively.

Also had a nightmare a week ago. That nightmare ended up tearing my arm in my sleep with my nails.

Arbetsintervju (workinterview)

Nu har jag haft panikångest i över 12 timmar ca. Jag har nog mest panik över arbetsintervjuer, men också att det har varit så mycket sista tiden. Gjort 3 olika examens uppgifter på två dygn, sökt jobb, varit i skolan, och hur det var under min APL.
Pratade med min lärare om det här och han förklarade att många elever har kommit från den APL-platsen och gråtit. Och att jag inte ska ta åt mig av dem eftersom dom bara känner sig hotade av mig då jag har en högre utbildning.
Bråkade med mamma igår också. Hon vill bara att alla ska rätta sig efter hennes orimliga krav, så jag vart arg på henne. Igen.
För övrigt så pratade jag med en psykolog på videosamtal häromdagen, och hon förklarade för mig att det inte alls är ovanligt med prestationsångest och dåligt mående vid förändringar oavsett om det är positiv eller negativ förändring. Hon nämnde även att jag kanske har SÄ (selektiv ätstörning), vilket * nämnde att han läst en artikel om. Den här diagnosen verkar stämma på mig efter att jag läst på.
Nu ska jag förbereda mig inför intervjun och försöka äta lite frukost

English: 

Now I have had panic attacks for over 12 hours approxy. I probably have most panic over work interviews, but also that it has been so much lately. Made 3 different degree assignments in two days, applied for a jobs, been in school, and how it was during my APL.

Talked to my teacher about this and he explained that many students have come from that APL site and cried. And that I should not care about them because they just feel threatened by me since I have a higher education.

I got so tired of mum yesterday too. She just wants everyone to adhere to her unreasonable demands, so I was angry with her. Again.

I talked to a psychologist on video conversations the other day, and she explained to me that it is not at all unusual with performance anxiety and poor attitude when it comes to changes regardless of whether it is positive or negative change. She also mentioned that I might have SÄ (selective eating disorder), which * mentioned that he read an article about. This diagnosis seems to match me after I read on.

Now I have to prepare for the interview and try to have some breakfast.

Jobbsökande (serching for job)

Jag "råkade" söka över 25 olika jobb inom vården för några dagar sen, och nu ska jag gå på 7 olika intervjuer dom nästkommande 2 veckorna. Känns sjukt att arbetsgivare i stort sett jagar mig. Och jag börjar bli ganska så nervös. Tänk om jag får hjärnsläpp mitt under intervjun när dom ställer frågor

English: 

i "Accidently" searched over 25 different jobs in the healthcare a few days ago, and now im going on 7 diefferent interwievs  the next 2 weeks. It feels so different that the employers are like fighting about me. And im starting to be very nervous. What if i blackout during the interwiev when they are asking me questions. 

Hypoman igen (hypomaniac again)

Helt plötsligt känns det som att jag börjar bli hypoman. Jag har fått världens plugg-besatthet. Och jag brukar kanerlasiera min hyperaktivitet i effektiva saker såsom plugg eller städning eller att jag packar upp.
Kan ha med sömnbrist att göra också och att det varit så mycket idag att göra som triggar min hypomani.
Ingen idé att jag sätter mig med plugget nu såhär på kvällen för då triggar jag det mer. Jag ska ta det lugnt nu och jag ska sova inatt. 

English: 

All of a sudden i feel like im going hypomanic again. I have like a bsession with studying. And i often is good at channel my hyperactivity in effective stuff like studying or cleaning or unpackning stuff.
Maybe this have to do with sleeplack and the fact that its been a lot lately that triggers the hypomania.
Its no idea that i start studying now thisd late cuz the i will probably triger the hypo even more. I will force myself to take it easy now and get some sleep tonight. 

Klar med APL (Finnish with the APL)

Jag är äntligen klar med min sista APL.
Det har varit skönt men jobbigt som fan. Jag har varit hypoman två gånger redan under perioden och har sömnbrist. Undrar lite grann också om personalen märkt av på mig att jag har psykiska diagnoser då dom sagt anföranden. Dessutom så snackade dom skit om mig till chefen, dock hade dom inget vettigt att komma med, men jag vart deppig av det. Ska inte vi i personalen hålla ihop? Vi behöver inte vara bästa polare men vi kan ändå samsas på jobbet anser jag. Men även flera i personalen verkar tycka att jag gör ett bra jobb eftersom dom ville att jag skulle komma och jobba där. Aja, jag ska försöka att inte ta åt mig av deras skitsnack.
Dessutom börjar jag gå lite smått panik. Snart är jag klar med utbildningen och jag ska ju kunna allting nu. Tänk om jag inte kan allting och en patient råkar illa ut pga mig?
Troligtvis är det jag som nojjar och har perfektionist beteende igen. Att jag måste och ska vara bäst på det jag gör. Känner dock att jag måste läsa på om allting igen. 

English: 

I'm finally done with my last APL.

It has been nice but hard as hell. I have been hypoman twice already during the period and have a lack of sleep. Wondering a little bit also if the staff noticed that I have mental diagnoses when they said the assumptions. In addition, they talked shit about me to the boss, but they didn't make any sense to come by, but I was sad about it. Shouldn't we in the staff stay together? We do not need to be the best pals but we can still get together at work I think. But also several of the staff seem to think that I do a good job because they wanted me to come and work there. Oh well, I'll try not to take care of their bullshit.

In addition, I start to panic a little. Soon I am finished with the education and I should be able to do everything now. Imagine if I can't do everything and a patient happens to get hurt because of me?

Most likely it is me that worries and have perfectionist behavior again. That I must and should be the best at what I do. However, I feel that I have to read about everything again.

Hypomani (Hypomanic)

Var på studiebesök idag på ECT-mottagningen. Kände dock redan när jag vaknade kl 4 att jag var smått hypomanisk. Kände det klassiska i bakhuvudet och även på bussen att jag hade svårt att sitta still, och på ECT-mottagningen så kände jag hur jag skakade inombords.
Senare när jag var hos skolkuratorn så kunde jag inte sluta prata. Det här är verkligen bra. Eller snarare inte alls. Och den här veckan är full i schemat på APL. Jag hoppas verkligen jag får bukt med den här hypomanin nu innan det bryter ut och blir värre.

English:

Was on a study visit today at the ECT reception. I felt already when I woke up at 4am that I was a little hypomanic. Felt the classic symptom in the back of the head and also on the bus that I had difficulty sitting still, and at the ECT reception I felt how I was shaking on the inside. 

Later, when I was at the school curator, I couldn't stop talking. This is really good. Or rather not at all. And this week is full in the schedule of the APL. 

I really hope I cope with this hypomania now before it breaks out and gets worse.

Kaos på APL (Chaos on the APL)

Sista veckan så har jag känt som hugg över hjärtat ibland. Och det är inte att jag gör något speciellt, inte vad jag förknippat det med iaf. Det kommer plötsligt. Nästan som om det krampar över hjärtat. Och pulsen verkar inte vara påverkad innan det händer, självklart under tiden så det gör så fasligt ont. Men sen går det över för att sedan komma tillbaka, antigen några timmar senare eller dagen efter.
Min hjärna försöker väl antagligen signalera på något sätt att det är för intensivt, eftersom jag inte lyssnat på andra signaler. Men jag kan inte dra ner på tempot som sagt. Jag måste få det här gjort. Och jag måste arbeta förebyggande så det inte smäller i psyket på mig, som sist.

För övrigt så har det varit kaos på APL idag. Patienterna var alla helt agiterade på olika sätt och av olika annledningar, men dom triggade igång varandra istället. Undermedvetet.
Känner själv att det här påverkar mig på negativa sätt. Nu ska jag försöka sova några timmar och måste se till att få sömn, innan jag ska upp till APL igen. Och jag måste bli bättre på att inte "dra åt mig" patienternas känslor eller uppåtvarvade beteende. Det kommer inte bli bättre för mig i längden, även om jag verkligen känner med patienterna. 

English: 

Last week I have felt like "stabbing" over the heart sometimes. And it's not that I do anything special, not what I associated with it from. It comes suddenly. Almost as if it were cramping over the heart. And the pulse does not seem to be affected before it happens, obviously during the time so it does so horribly hurt. But then it goes over to then come back, either a few hours later or the day after. My brain probably tries to signal in some way that it is too intense, because I did not listen to other signals. But I can't cut down on the pace as I said. I have to get this done. And I have to work preventively so it doesn't break my psyche, like last time. 

 Otherwise, there has been chaos on APL today. The patients were all completely agitated in different ways and by different annotations, but they triggered each other instead. Subconsciously. I Feel that this affects me in a negative way. Now I'm going to try to sleep for a few hours and have to get some sleep before going up to APL again. And I have to get better at not "attracting myself" to the patients' feelings or upward-moving behavior. It won't get any better for me in the long run, even though I really feel with the patients.

Hur kunde jag tvivla? (How could i doubt?)

Jag fattar inte hur jag kunde tvivla på mig själv ang att inte skaffa barn. Klart jag ska skaffa barn om jag vill och kan och har möjligheterna. Jag är inte en dålig människa bara för att han är sjuk, och jag är inte heller mindre kapabel till att ta hand om ett barn bara för att jag är sjuk vissa episoder i mitt liv. Jag har varit barnvakt åt många i släkten som har många barn i olika åldrar. Och jag menar: dom lever fortfarande och är inte fysiskt eller psykiskt skadade av det, och verkar tycka om mitt sällskap och verkar känna sig trygga med att jag håller koll på dom. Så vad är det för problem som gör att jag inte ska skaffa barn? Att det kanske kommer vara jobbigt för mig under en graviditet och förlossning?
Att det kanske blir lite komplicerat under en graviditet och efter förlossning, ja det får jag räkna med, men det är inget som är omöjligt för det. Och bara för att EN läkare vill att jag ska gå på mediciner, som förmodligen skadar mitt barn, så behöver det inte betyda att andra läkare håller med om det.

Läste förresten i min journal igår från läkarbesöket, och jag tror inte riktigt läkaren lyssnade på mig då det är massa fel i journalen. Och det kan ju vara nästan farligt om en annan vårdpersonal läser den när det gäller mig om det är massa fel i den.

Är för övrigt hemma med * nu. Måste passa på nu när jag har chansen eftersom jag ska vara upptagen med min APL nu i dom sista två veckorna och kommer inte ha möjlighet att åka hem.

English: 

I do not understand how I could doubt myself to not have children. Clearly I'll have children if I want and can and have the opportunities. I am not a bad person just because im sick, and I am also not less able to care for a child just because I am sick of some episodes in my life. I have been babysitting a lot for my kin and they have a lot of Children of different age. And i mean; they are still alive and not damage and seem to enjoy my Company and also feel safe with me watching over them. So whats the problems that makes me not gonna have Children? Cuz it may be hard for me during a pregnancy or the labor? 

 That it might be a little complicated during a pregnancy and after giving birth, yes I have to count on that, but it is not impossible for it. And just because A doctor wants me to go for medication, which probably damages my child, it doesn't mean other doctors agree. 

 By the way, read in my journal yesterday from the doctor's visit, and I do not really think the doctor listened to me as there is a lot of errors in the journal. And it can be almost dangerous if another health care professional reads it when it comes to me if there are a lot of errors in it.

Currently at home with * now. Must do it when i can now that I have the chance because I will be busy with my APL in the last two weeks and will not have the opportunity to go home

Efter läkarbesök (after the doctor)

Jag kan ju säga att läkarbesöket inte kändes speciellt bra. Han ifrågasatte varför jag är utan mediciner, och verkade inte förstå anledningarna till det heller. Han ansåg att det bästa för mig är att gå på medicin när jag är gravid också (när det är dags), även fast det finns belägg för att det ger fosterskador. Visst finns det studier också på att ett foster får skador om mamman är deprimerad eller manisk, och allt det här gör mig bara ännu mer förvirrad.
Det kanske helt enkelt inte är meningen att jag ska skaffa barn någonsin?

English: 

I can say that the doctor's visit did not feel particularly good. He questioned why I am without medication, and did not seem to understand the reasons for it. He felt that the best thing for me is to go to medicine when I'm pregnant too (when it's time), even though there is evidence that it causes birth defects. Certainly, there are also studies that a fetus gets damage if the mother is depressed or manic, and all this makes me even more confused. Perhaps it is simply that im not supposed to ever have children?

Varit på APL över en vecka (been on APL for a week)

Nu har jag varit på min APL, en psykiatrisk avdelning, i över en vecka. Och det känns så surrealistiskt att "vara på andra sidan", att inte vara en patient utan en personal. Jag och patienterna är sjuka på precis samma sätt, bara att jag inte har ett aktuellt skov just nu.
Jag trivs. Och det känns inte alls obehagligt dom jag hade väntat mig och jag hjälper patienterna på dom sätten jag kan.
Det är ingen av personalen som vet om mina problem, och jag tänker inte heller berätta för någon av dem. Dock var det en personal igår i omklädningsrummet som såg mina ärr på armarna och gav mig en speciell blick. Jag är inte där för att prata om mina problem utan för att lära mig och hjälpa patienterna. Jag har även långärmad på mig för att inte trigga igång patienterna med mina ärr. Jag vill inte att det ska hindra mig i omvårdnaden.
Jag ska träffa min egen psykiatri läkare i morgon, för första gången. Och jag hoppas verkligen inte jag får för mig att läxa upp honom. Och jag hoppas han är bra och har tillräcklig med kunskap.

English: 

Now I have been to my APL, a psychiatric department, for over a week. And it feels so surreal to be "on the other side", not to be a patient but a staff member. I and the patients are sick in exactly the same way, only that I do not have a current episode right now. I feel comfortable. And it doesn't feel uncomfortable at all that I had been expecting and I help the patients in the ways I can. There are none of the staff who know about my problems, nor will I tell any of them. However, there was a staff yesterday in the locker room who saw my scars on the arms and gave me a special look. I am not there to talk about my problems but to learn and help the patients. I also have long sleeves on me to not trigger the patients with my scars. I do not want it to stop me in the nursing. 

I will meet my own psychiatrist doctor tomorrow, for the first time. And I really hope I don't get to lecture him. And I hope he is good and has enough knowledge

Insikt (insight)

Efter besöket på akuten så har jag börjat få insikt om att jag har Utmattningssyndrom. Sökte även på vårdcentralen för det, eftersom min psykiatri är otillgänglig. Jag tänkte att vårdcentralen får hjälpa mig då innan det blir värre, som för två år sedan. Och jag kan ju inte sluta skolan, inte när jag har så lite kvar. Och skulle jag sluta skolan så får jag inga pengar för att vara sjukskriven och då blir vi hemlösa. Dessutom skulle jag inte kunna ta igen skolan senare eftersom jag inte skulle ha tid kvar hos CSN. Så då skulle allt vara bortkastat och vi skulle vara hemlösa eftersom vi inte skulle kunna betala hyra. Eller så skulle vi kunna bo kvar ich betala hyra men vi skulle svälta.
Läkaren på vårdcentralen visste uppenbarligen ingenting om psykiska diagnoser och jag kände mig kränkt av hans åsikter, men jag fick iallafall sömnmedicin utskrivet. Dock så funkar den inte optimalt.
Pratade även med min lärare om det här, och jag har hans fulla stöd, och han fick mig inbokad på ett möte hos skolkurator. Jag kan ju säga er att hon vet vad hon håller på med. Hon psykoanalyserade mig (vilket jag kom på efteråt) och bringade fram situationer från min barndom, som jag inte ens visste att jag mådde dåligt över. Det vart en insikt. Så gav hon mig en del tips för avslappning och hälsosam sömn.
Nästa vecka ska jag ut på APL också, och jag är väldigt oroad över hur jag ska klara av det utan att bryta ihop psykiskt och att jag känner mig allmänt fysiskt sjuk gör inte saken bättre. Och att jag ska vara långt hemifrån utan * i 5 veckor.
Jag hoppas det här går vägen nu bara. 

English: 

After the visit to the emergency room, I have begun to gain insight that I have Fatigue syndrome. Also looked for the health center for that, because my psychiatry is unavailable. I thought that the health center may help me before it gets worse, like two years ago. And I can't stop school, not when I have so little left. And should I quit school then I get no money to be on sick leave and then we become homeless. Furthermore, I would not be able to recapture the school later because I would not have time left with CSN. So then everything would be wasted and we would be homeless because we could not pay rent. Or we could stay and pay rent but we would starve.

The doctor at the health center obviously knew nothing about mental diagnoses and I felt offended by his views, but at least I got sleep medicine printed. However, it does not work optimally. 

Also talked to my teacher about this, and I have his full support, and he got me booked in at a meeting with school counselor. I can tell you that she knows what she is doing. She psychoanalyzed me (which I came up with afterwards) and brought forth situations from my childhood, which I didn't even know I was feeling bad about. It was an insight. Then she gave me some tips for relaxation and healthy sleep. 

Next week I will be out on APL too, and I am very worried about how I will manage it without breaking up mentally and that I feel generally physically ill does not do the thing better. And the fact that I should be far from home without * for 5 weeks. I hope this is the way to go now.

Psykosomatiska besvär (psychosomatic trouble)

Så jag var på akuten igår, efter att i över en veckas tid känt av yrsel, illamående, kräkningar, trötthet, huvudvärk, hjärtklappning och tryck över bröstet. Läkaren kom fram till, efter noggranna undersökningar och prover, att jag lider av psykiska besvär som uttrycker sig somatiskt. Jag vart ombedd att kontakta min psykiatri för att få komma på snabbare besök. Dom hade inga lediga tider. Så jag får helt enkelt så med dom här besvären, så länge dom inte blir värre.
Jag verkar prestera sämre i skolan nu också, och snart är det APL (arbetsplatslärande), så vi får se hur det här går.
Jag kan ju inte ge upp skolan nu. Inte när jag har så lite kvar.
Och jag trodde mina psykiska besvär hade lagt sig till sist. Men nejdå, nu uttrycker dom sig fysiskt istället. Och jag har ingen jävla aning om vad jag ska göra.

English: 

So I was in the emergency room yesterday, after been feeling for over a week for dizziness, nausea, vomiting, fatigue, headache, palpitations and chest tightness. The doctor came up with, after careful examinations and tests, that I suffer from mental disorders that express themselves somatic. I was asked to contact my psychiatry to get a quicker visit. They had no times. So I simply get to live with these pains and trouble, as long as they don't get worse.

I seem to be performing worse at school now too, and soon it's APL, so we'll see how this goes.

I can't give up the school now. Not when i dont have much left.
And I thought my psychological problems had came to rest. But no, now they express themselves physically instead. And I have no fucking idea of ​​what to do.

Manisk helg (Mania during the weekend)

Så, jag vart manisk under helgen. Jag kände redan i Lördags att det var på väg, men kunde inte ta medicin, eftersom jag skulle upp tidigt på Söndagen. Jag måste sova minst 10 timmar när jag tagit medicin, annars somnar jag stående. På riktigt, jag somnar stående annars. Så det gick inte att ta medicin, och jag kunde inte få bukt med det utan medicin vad jag än försökte med.
Så jag åkte till Stockholm på söndagen, och återigen vart det för sent att ta medicin, för att jag skulle upp till skolan. Så i Måndags hade jag inte sovit något på två dygn, men jag klarade av skolan ändå.
Det var på eftermiddagen på Måndag, när skolan var slut, som jag började känna mig skakis i kroppen, och sen blixtrande ljus framför ögonen, och kände kraftig ångest. Till råga på det så kändes det som att allt gick emot mig. Det var massa andra faktorer runt omkring som också havererade i samma tidpunkt som jag var manisk. Misär kommer sällan ensam.
Så jag fick kort och gott ta medicin på Måndags kväll, för att inte vara vaken ett dygn till. Men istället så gick det inte att väcka mig på Tisdagen, för att jag skulle skriva prov.
Men skrev till läraren och förklarade hur allt låg till, så har blivit inskriven på ett nytt tillfälle för prov.
Och jag har varit drogad på medicin sen i Måndags kväll nu alltså.
Jag ska ju ta medicinen några dagar när jag känner av att ett skov är på väg. Men det går inte riktigt ihop att jag ska ta medicinen 12 timmar innan jag ska upp, och dessutom att jag blir så bakis på den att jag inte kan fungera dagen efter.
Och jag får inte tag på min psykiatri heller för att kunna diskutera det här. Så jag har inget val än att äta den här medicinen just nu, och inte fungera i vardagen, tills mitt maniska skov har lagt sig.

English: 

So, I was manic over the weekend. I already knew on Saturday that it was coming, but could not take medicine, because I was going up early on Sunday. I have to sleep at least 10 hours when I have taken medicine, otherwise I fall asleep standing. For real, I fall asleep standing otherwise. So it was not possible to take medicine, and I could not cope with it without medicine whatever I tried to do.

So I went to Stockholm on Sunday, and again it was too late to take medicine, because I was going to school the day after. So on Monday I hadn't slept in two days, but I managed the school anyway.

It was the afternoon of Monday, when the school was over, which I began to feel shaky in the body, and then flashing light in front of the eyes, and felt heavy anxiety. To top it off, it felt like everything was going against me. There were lots of other factors around that also crashed at the same time as I was manic. Misery rarely comes alone.

So I got to take medication on Monday night, so i dident have to be awake one more day. But instead, I couldn't wake me up on Tuesday, when I was going to write a test.

But wrote to the teacher and explained how everything was, so has been accepted on a new opportunity for exams.

And I have been on the medication since Monday evening.

I'll take the medicine a few days when I feel that an manic episode is on its way. But it is not really possible that I should take the medicine 12 hours before I get up, and also that I become so hungover on it that I cannot function the next day.

And I can't get hold of my psychiatry either to be able to discuss this. So I have no choice but to eat this medicine right now, and not function in everyday life, until my manic episode has settled.