så mycket som hänt i hjärnan

 Jag fick avsluta min plats hos arbetskonsulenten, då jag vart dålig i min hälsa, och de tillsammans med arbetsförmedlingen tyckte att det är bättre att jag återhämtar mig i min hälsa innan jag börjar studera nu till hälsocoach, än att jag hoppar på en arbetsprövningsplats och fortsätter må dåligt och SEN behöver sjukskriva mig 100% och sen inte kan börja studera...
Ja, låter lämpligt, men jag känner mig mer inkompetent av att jag inte ens klarar av att ha en arbetsprövning... har ju i och för sig inte ens klarat av ett arbete optimalt de senaste 5 åren utan att bli sjuk av mina anställningar, så något verkar ju fattas, eller så brister något i arbetet eller rent miljömässigt som gör mig sjuk igen 🙅

Jag får återkommande besvär med bröstsmärtor, och oftast är jag så utslagen av smärtorna att jag har svårt att söka akut vård, och ambulansen vill inte hämta mig eftersom det inte är ett ny-uppkommet besvär... Det gör ju så pass ont att jag måste behandla det med frysklamp eller värmepåse, så antingen blir jag så pass nedkyld att jag somnar och huttrar i sömnen med frysklamp flera timmar senare, eller så bränner jag sönder huden och får brännskador på bröstkorgen som jag inte ens känner av för att jag har så pass ont...
och först nu har de börjat lyssna på mig, vården alltså, så nu börjas en utredning om det. Läkaren misstänker att jag kan ha kostokondrit och en möjlig inflammation i matstrupen eller något med mag och reflux besvär, som tydligen kan orskaka EXTREMA smärtor i just bröstkorg och som inte syns på EKG eller lung och kardio undersökningar.
Så remiss till gastroskopi (om 3 månaders väntetid) och så länge en antiinflammatorisk gel som ska fungera hjälpande på bröstkorgen där jag har ont vid bröstbenet och på flera punkter där revbenen befinner sig och fäster... Den fungerar väldigt bra, men inte mot de extremare episoderna av bröstsmärtor som kommer... men är inte grinig och mår dåligt rent hela tiden längre, för smärtan som jag sprungit runt med i bröstkorg och revben har dämpats, så länge jag använder gelen. Har inte ens noterat hur besvärad jag varit av det utan bara tolererat att det varit så och fortsatt med allt annat. 

Sista veckorna har jag haft problem i mitt nuvarande förhållande. Det var en situation där jag var ute med kompis-gäng och hade druckigt alkohol. Så pass att jag inte ville sätta mig på ett pendeltåg alkoholpåverkad, utifall jag skulle däcka på tåget och något händer sen lördagkväll, så beslutade för att sova hemma hos kompisarna. Här gick det väldigt fel mellan mig och min make. Han har förmodligen känt länge att han är orolig över mitt mående och att något kan hända mig, vilket resulterat i att han fått kontrollerande behov över mig, och kanske en hel del svartsjuka gällande mina kompisar.
han fuckade i alla fall ur på telefon i samtalet med mig och jag fuckade ur senare på en container.
Han verkar störa sig på just en utav mina kompisar, som jag står väldigt nära, och han kan bete sig väldigt aggressivt i språket gentemot min kompis och en väldigt negativ attityd att han inte vill ha min kompis i närheten alls. Att min kompis är man verkar också spela stor roll enligt min partner, och han har uttryckt sig att min kompis flörtar väldigt mycket med mig och även så grovt att han tror att jag varit otrogen gentemot honom med min kompis....
Har varit med min man i snart tio år, och aldrig har det här kommit upp förut på det här sättet eller gentemot mina andra kompisar som är av manligt kön. Så jag förstår verkligen inte vad problemet är, och hur han kan påstå att han hatar en annan människa så grovt fast han aldrig träffat honom förut eller ens pratat med honom.....
Men nu, nu är jag så trött på det här beteendet, att han vill ha koll på vart jag är varje timme och vem jag är med, att jag inte är säker någon annanstans än hemma innanför dessa fyra väggar, att jag inte är säker med min kompis, att jag inte FÅR sova hemma hos mina kompisar, för en specifik kompis är där, att han springer runt och är grinig och gnällig hemma för att jag har ett telefonsamtal med min kompis, eller skriver ett sms, och skapar dålig stämning, att precis allting runt min kompis blir feluppfattat i hans huvud och att han vrider på det.
Tyvärr, är det här de kompisarna jag hänger med och hittar på saker med och umgås med. Har visserligen en del andra kompisar, men många har sitt eget och sina egna upptagna liv och sin egen inneslutande krets med folk som de umgås med varje vecka. Bryter jag kontakten med den här kompisen som han har problem med, så blir det skevt och konstigt i resten av gänget, och dessutom så skulle jag bli väldigt ledsen. Och jag vill inte enbart bara umgås med min partner som min enda kompis som umgås med mig. Men jag vill inte heller att han ska springa runt och ha sådant här beteende för att jag kommer hemifrån (som jag knappt gjort de senaste 5 åren på det här sättet) och umgås med mina vänner och har kul, gör saker, åker på utflykter och äventyr.
Antingen är han svartsjuk och/eller tror att den här kompisen kommer "ta mig ifrån honom"... som om jag inte har en förmåga att säga nej, eller är väldigt naiv... eller så har han så sjukt mycket ångest över något annat som han sedan projicerar på min kompis... eller så vet han inte hur han ska bete sig ang sina turbulenta känslor och allting blir bara fel.... eller något annat som jag inte kan analysera fram... 

Vi kan inte heller prata med någon om det här. Par-terapi är så pass dyrt att vi inte har råd med det... och rådgivning via Kyrkan verkar inte fungera optimalt längre (då de är volontärer och knappt har tider), så jag kommer ge honom sista chansen nu.... det här har pågått på olika nivåer i över ett års tid nu, och han bättrar sig en kort period innan han återgår i samma jävla spår.
Han får sin sista chans nu, och det vet han inte om riktigt, men han vet att jag är trött på hur han beter sig och jag orkar inte hålla på och bråka om min kompis och att min man är kontrollerande på den nivån att det nästan blir besatthet. Om han inte bättrat sig inom några månader och verkligen visar att han vill vara med mig och att han bättrar sig för sig själv också, så kommer jag söka efter en egen lägenhet eller boende någon annanstans, så får han bo här helt enkelt och så har vi dottern halva tiden var.
Och nej, jag tänker inte välja mellan min partner och mina vänner, så långt är han med, och det har jag åter sagt många gånger nu. 

har ändå akut stressyndrom och hypomani pga allt detta, och nu har jag kraschat, så väntar bara på att utmattningen ska komma, lagom till när jag ska börja studera i Maj.....yeeeeey

Senaste tiden

 Okey, så har börjat i arbetsprogram för att se vad jag klarar av rent arbetsmässigt med mina kognitiva svårigheter. Har svårt att göra flera saker samtidigt och måste stanna upp i det jag gör vid distraktionsmoment, men tror det är mer kognitivt svårt efter ECT-behandlingen sommaren 2021, vet att jag var expert på att multitaska när jag gick mig utbildning till undersköterska. Med-studerande kallade mig för Wikipedia ett tag, då jag tom kunde läsa upp hela sidor från kursböckerna, rakt av från minnet och helt korrekt. Eller läsa upp stycken från minnet av forskningsuppsatser som jag läst på internet.
Nu har jag svårt att minnas vecko-ärenden eller ens inloggningar på olika sociala medier eller hemsidor, blir ständigt utelåst från olika konton och måste ha post it lappar med inloggningar vid datorn hemma.
Helt sanslöst, men ja, har en hel del svårigheter som jag fått testa via arbetsprogrammet, är mycket enklare när jag gör något som känns givande och kul och som jag blir engagerad i. Men då har jag istället svårt att släppa uppgiften och gå hem för dagen, jag måste känna någonstans att jag är klar, för att kunna lägga det åt sidan och sen fortsätta nästa dag. Så har blivit många timmar i övertid på programmet och sen har all energi försvunnit för dagen... Nu ska jag leta reda på något ställe där jag kan ha en arbetsprövning, och testa på ett aktuellt arbete någonstans och pröva på detta anpassade sätt. 

Jag har fortfarande svårt att accepter att jag måste begränsa mig när det känns som mitt arbete går bra, jag blir inte bara trött i hjärnan och missar saker om jag inte tar paus, jag får blodsockerfall om jag inte håller koll på kosten och faktiskt äter frukost, jag får blodtrycksfall om jag inte reser mig långsamt och står still och låter trycket komma tillbaka och balansera sig när jag står upp, annars så ramlar jag omkull eller att det blir svart framför ögonen och sockerdricka i benen eller spagetti-ben. Har så sjukt svårt att acceptera detta, för det känns bra eller ok, tills det inte göra det längre.
Nu har jag kommit igång med volontärarbete via patientnämnden också som stödperson till patienter på psykiatrisk avdelning. Det här är det jag vill arbeta med, på det här sättet. Ta hand om patienter i social omsorg på detta sättet och inte vara begränsad till att vårda det sjuka på avdelningen, och känna sig handfallen att man inte kan hjälpa med de resurser som finns. Nu är jag som en utsedd kompis till dem, och ska hjälpa dem komma tillbaka till livet utanför sjukhuset.

Nu har jag på riktigt kommit igång med hemsidan också, för socialt utsatta och ensamma individer, där fokus ligger på holistisk hälsa. Har även designat en själv-hjälps-bok också som jag ska publicera och sälja sen. Även små armband och nyckelringar som jag skapar i min hobby-verkstad här hemma :-)
Kan jag gå emot mina destruktiva impulser och beteende efter 13 år som självskadande, genom tro på body-mind-soul systemet och samla mynt (ungefär som någon form av AA eller NA) så kanske andra vill följa på det tåget mot ett friskare liv.
Har även ansökt om att gå utbildning som Hälsocoah och Stresspedagog, samt Svenska och Matematik på grundläggande nivå, för att söka skyddad yrkestitel sen och lägga grund för om jag vill studera vidare till sjuksköterska sen, tillsammans med Hälsocoach och Stresspedagog!
Kommer ha så mycket bra tillvägagångssätt sen som jag kan hjälpa mina klienter över hela Sverige sen, främst då online-verksamhet medan fysiska kurser/träffar i Stockholms-området, tom som konsult för friskvård på företag. Det här känns som en väldigt lovande väg att gå!
 
Precis innan jul hade jag också min fjärde urinvägsinfektion för år 2024. Fick åter antibiotika efter urinodling, så hade svårt att kissa i 14 dagar innan de ringde och förklarade att det var fullt med bakterier i odlingen efter bara 24 timmar.
Har nu även slutat med mina mini-piller, bara blödde hela tiden och dessutom vart jag som hormonbomb varje gång jag fick blödningar, som varade i ca 27 dagar... Försökte säga till gynekologen att jag testat den förut, för ca 7 år sedan och då gick det inte eftersom jag reagerade med psykisk ohälsa på dessa preventivmedel.
Ska istället testa med ej-hormonella-metoder. Så får vi se hur detta går. Får väl snarare gå i celibat, då mitt urinrör reagerar så fort jag har penetrationssex.
Även om jag varit inne sista tiden på att skaffa ett till barn, dels så får man lättare med stressen om man har flera avkommor, enligt psykolog, för man känner sig mer avslappnad att man har flera barns om tar hand om varandra och även dig sen när du blir äldre. Who would know?
Sen att vi har en plan, vi ska samla ihop pengar, så min make kan vara hemma med mig första tiden efter förlossning, så jag inte blir i en utsatt situation och mår dåligt igen på samma sätt. Han kommer inte bli beviljad ledighet samtidigt som jag är hemma efter kejsarsnitt igen, så vi måste ha en budget att kunna ta av då han säkerligen inte kan få föräldrapenning samtidigt som mig. Vi behöver större boende också, och jag behöver ha någon form av anställning. Och min buk och resten av kroppen måste må optimalt, ärren från gallblåse-operationen måste få läka ifred innan de börjar tänja på sig, diabetes måste vara kontrollerad och samma med njurarna och allt stryk de kommer få hantera med större mängd blod och urin att processa. Dessutom måste jag vara insatt på vänligare läkemedel för min Bipolära sjukdom, kan inte ta läkemedel som påverkar ett foster negativt, och som jag är stabil på innan en graviditet. Så en omfattande och lång planering behövs...

Har också i flera månader fått återkommande episoder av strark bröstsmärta som jag fått hantera med värmepåsar och frysklampar. Värmepåsarna blir så pass varma att man borde kunna laga mat med dem, för de bränner sönder huden på mig och jag får stora blåsor. Och frysklampar kyler ner mig att jag somnar och sen ligger och huttrar under täcke när jag sover.
Varit återkommande ca 28 gånger de senaste två månaderna. Känns inte alls som mina panikångestattacker som vården påstår, och min psykiatriker tror det är något somatiskt som inte har fångats upp när jag gjort varken EKG (de få sekunder den mäter) eller blodtryck osv. Att det kan vara något som startar igång och sen går över, men fortfarande gör ont flera timmar efteråt. Så nästa vecka ska jag både till Urologen och Kardiolog och få göra 24h-EKG och kontroll av mina urinvägar. 

Och nu efter nyår, när jag skippade mina långtidsverkande stabiliserare, som gör mig ytterst påverkad, så vart jag hypoman och sov inget på tre dygn, och dessutom var litium så lågt i systemet pga min somatiska hälsa, så hade inget skydd. Nu svänger det både upp och ner, och jag får en del hypersexuell besvär, jag blir väldigt upphetsad och kåt på min kära vän. Han är tyvärr kåt på mig också och skulle inte tveka att ha sex med mig om jag gav honom de signalerna, men han vet också att det skulle orsaka stora problem i mitt förhållande med min man, om jag gick runt och hade sex med min vän så fort min hjärna blir hypersexuell... Och nu verkar jag ju bara få uvi hela tiden när jag har penetrationssex, så det är hopplöst på den fronten, när jag ändå känner att jag får utlopp av starka känslor när jag blir hypersexuell, har dock ALDRIG varit otrogen eller haft riskabelt sexuellt beteende tidigare.

stress och arbetsprogram och amnesi-möte på Huddinge

Okey, har börjar nu i ett arbetsprogram via arbetsförmedlingen för att få stöd och hjälp i en anställning och där jag kan ha koll på mina stressnivåer och även somatiska besvär. 

Precis börjat, så får nog ge det en chans! 

Sen har jag varit på möte med överläkaren på Ect-mottagningen i Huddinge sjukhus, där jag gjorde mina ect-behandlingar för 3 år sedan. 

Fick inte ut så mycket av mötet annat än att berätta om mina skeva minnesstörningar och hur det påverkar mig och oss i familjen till vardags. 

Även att forskningen har gått framåt på bara 3 år och det klientel som jag tillhör med Bipolär sjukdom, PTSD, ångest och postpartum depression, får inte ens ect i dagens läge för det skadar mer än nytta, och hittills är det väldigt mycket forskning som talar EMOT att man får minnesstörningar av sådana här grader som jag har. 

Men kändes skönt att få höra från någon där på plats, som faktiskt tror på mig och oss, och inte pratar ner mig. 

Utöver det får jag extrema panikattacker som gör mig helt ur funktion och handikappar mig på så sätt att jag kan bara sitta med en frysklamp eller värmepåse not bröstkorgen och komma ihåg att andas tills det går över... 

Annars så är höstmörkret här, årets sista blommor börjar nu vissna och dö. 

Svårt att hålla sig pigg och positiv såhär års ❤️🧡

50/50 sjukskriven/arbetssökande

Okey, sen lite mer än en vecka så är jag bara sjukskriven 50% och arbetssökande 50%. 

Ska få hjälp med anpassad anställning från arbetsförmedlingen med såkallat lönebidrag. En arbetsgivare får alltså betalt för att ha mig anställd på speciella termer, att jag kan ta paus om det blir för stressande och tillgång till toalett med tanke på urinblåsan och hålla koll på diabetes och blodtryck tex. 

Har sökt över 25 jobb den här månaden och det känns som de flesta arbetsgivar drar sig undan när man pratar om anpassad anställning. 

Har sen två veckor haft ytterst stora problem att sova ordentligt, vaknar med bröstsmärtor, hjärtklappning och svettning. Måste tom gå ut ur sovrummet och sätta mig någonstans för att lugna ner mig innan jag kan gå tillbaka och sova. Det händer 5-10 gånger per natt. Har höjt snabbverkande quetiapin och maxdos på atarax och propavan och ÄNDÅ kan jag inte sova. Känner knappt av medicinerna i kroppen, vilket jag borde. 

Var nu och träffade min psykiatriker igår och hon påpekade att jag är i ett mixat tillstånd i det bipolära. Jag är alltså hypoman och har depressiva symptom samtidigt och symptom från PTSD pga normal stress som kickar igång symptom där. 

Nu var det ytterligare 5 tabletter per dygn, varav en långtidsverkande quetiapin. De är kvar i kroppen ungefär 20 timmar. Påverkar dopamin och serotonin, så inte konstigt att min hjärna känns trög och luddig. 

Får hoppas bara det är övergående och min kropp måste vänja sig. Kan absolut inte ha en fungerande vardag såhär

Vart är min gnista?

Första två veckorna efter operationen var jag i stort hög på livet och den tid jag fått extra. 

Nu känns det mer som allting spårat ur och jag tappat allt. Var är den sköna känslan i kroppen? Vågen son skjuter igenom min själ och tvingar mig att sjunga högt och brett och vilt? Var är den mysiga känslan när min kropp inte kan vara still till musiken? 

Var är den härliga känslan att jag kan bidra till en bättre tillvaro här? JAG SPELAR ROLL I DET HÄR LIVET.... 

Den är som bortblåst och jag känner nästan att jag borde skriva till kirurgen som opererade mig att hjälpa mig hittat tillbaka till min själ.... Eller råkade han operera bort något fundamentalt som behövs för att jag ska kunna leva med en glöd i kroppen? 

Inte fan sitter väl själen och glöden och drivet i gallblåsan? 

Stå inför döden....

Jag var som en rädd liten unge alltså, som snorade, hyperventilerade och inte ens kunde prata och som ärligt ville springa och gömma mig. Inte gömma mig hos min såkallade moder, henne känner jag bara förbittring emot och ingen trygghet alls. Jag ville gömma mig hos min partner och krama mitt barn. 

Så slutsatsen blir att när jag står inför döden (min magkänsla som jag tjatar om) och när jag absolut inte har någon kontroll alls över vad som händer (en operation har jag ingen kontroll över alls då jag är nedsövd), så blir jag som ett skrämt litet barn och vill springa och gömma mig. 

Jag visste inte ens hur jag skulle spendera mina sista dagar förutom att gråta och vara hysterisk. Inget carpe diem, eller göra det som känns bra för sista gången. Nope, jag grät och grät och grät och lät den hemska äckliga känslan i bröstkorgen ta över och fylla hela min existens med skräck och ångest. 

Och jag visste mycket väl att jag inte var nöjd, jag var inte nöjd med det jag fått uppleva och känna, jag var inte nöjd med att min dotter bara skulle få känna sin mamma till 4 års ålder. Jag var inte nöjd i stort sett med tillvaron. Vad hade jag hittills åstadkommit? Var jag nöjd att lämna allt det här efter mig? Var jag nöjd med hur folk skulle komma ihåg mig? Var jag nöjd med känslan inombords? 

Nej.... 

Förmodligen därav min ångest och rädsla. Och vetskapen att jag kan inte göra något när jag ligger där nedsövd. Jag kan inte slåss, jag kan inte kämpa med mina naglar och tänder, eller springa med mina ben, jag kan inte ta kommando i en kris-situation (som jag gör vid de flesta allvarliga situationer som hotat mitt liv förut). Nej, det var endast operationsteamet som kunde agera och göra något. 

Hur skulle du känna och göra om du har dina sista dagar innan du står inför döden? Skulle du känna dig nöjd med hur ditt liv varit om du visste att det här var din tid att lämna allting? 

Jag överlevde!

Redan på fredagen, tidigt på morgonen.....Jag hade duschat återigen med steril tvål och schampo och både huden och håret var frissigt och kliade. 

Fick säga hejdå till min man vid receptionen och vart invirad till ett omklädningsrum, där fick jag plocka av mig allting. Inklusive min skyddsruna, mitt "kors", mitt smycke som visade på min tro i universum. Lämna telefon och plånbok, fick en stor steril vit klädnad på mig och ett id armband. Sen vart jag invisad till en operationssäng. 

Redan där och då låg jag och grät och höll om mig med armarna, de trodde jag frös, men jag höll bara i mig så jag inte skulle falla isär där och då i sängen, så jag inte skulle lukras upp till små partiklar och sväva iväg pga smärtan jag kände inombords. 

Lyckligtvis kom kirurgen i samma tillfälle som jag ville rymma därifrån och bara skita i operationen. Han verkade överdrivet hurtig, men också snäll och lugn och pratade till mig med en bekväm ton. 

Jag hade inte möjlighet att svara tillbaka pga av min ångest och den hysteriska gråten, så brevet jag skrivit tidigare fick stå som min förklaring, och så fort de fattade att jag hade rå dödsångest så gav de mig massa lugnande och förklarade för mig hur allt skulle gå till och att jag skulle tänka på positiva saker innan jag somnade, för det speglar på hur det känns när jag vaknat ur narkosen sen. Och jag skulle inte vara orolig för att min kropp lägger av under operationen, maskinerna är mycket känsligare än vad de som personal kan märka av om kroppen skulle må dåligt. 

Så jag bad personalen att prata med mig om fluffiga katter innan jag somnade, vem blir inte glad av fluffiga små katter tänkte jag? 

Sen kändes det inte ens som en sekund innan jag vaknade upp post operativt och bara kände stark smärta. 

De hade ju satt epidural för att minska ner min smärta efteråt, tillsammans med smärtstillande. De hade inte runnit till ordentligt I ryggmärgen, så så fort jag hade legat lite på höger sida så vart allt bedövad och jag kände inte längre deras tryck och isbitar vid snitten. Det var bedövat och jag kunde sedan slappna av. Jag hade överlevt det här också...

Första dygnet ville jag upp på benen och stå upp. Ju fortare man blir aktiv med kroppen post operativt desto mindre risk för post operativa blodproppar och post operativa besvär och även minskar dödligheten. Men min kropp var inte alls med där, varenda gång jag kom upp på benen så försvann mitt blodtryck helt och jag svimmade I armarna på personalen. Fick i mig knappt en vegetarisk köttfärsbiffar men massor av vätska och hade ju naturligtvis en kateter då jag inte kände något från halva bröstkorgne ner till halva låren, helt bedövad i ryggmärgen med epidural (på droppställning). 

Och hela helgen på sjukhuset var jobbig med stark smärta varje gång de sänkte epiduralen, så starkt att jag vart helt förstenad i kroppen, yrslig, illamående och inte ens musiken hjälpte som distraktion, det enda jag kunde göra var att sitta/ligga och försöka påminna mig om att nästa sekund så kommer det sluta göra ont.... Men det gjorde det inte. Så många jobbiga dygn innan jag kom av epiduralen och klarade mig utan oxynorm, för att sen få åka hem till min kära familj ... 💖

Lyckliga ögonblick och tid som tickar nedåt

Hade dotterns kalas med hennes vänner och släktingar. Man kunde känna lyckan överallt omkring i rummet, sedan åkte vi på kryssning under helgen, och hon fick leka och äta god mat <3 

Hade senare återbesök hos kirurgen på sjukhuset och de bokade in operationen för den 2 Augusti. 

Jag började förbereda mig rent mentalt, såg till att papprena var utskrivna, skrev ett brev som jag skulle lämna över innan operationen, sterila tvålar för dagarna innan och skrev mina avskedsbrev. 

För ju närmare operationen jag kom, desto mer dödsångest kändes det i kroppen. 

Antagligen min PTSD-hjärna som uppfattar något i situationen son farlig och utlöser alarm. Alla jag pratat med säger emot mina känslor och får mig att ifrågasätta den här känslan som jag har. 

Den här känslan har räddat mitt liv flera gånger tidigare och sagt att jag måste slåss för mitt liv, eller springa så fort jag bara kan. Och nu säger den här känslan att jag kommer dö av den här operationen, och vården är oroliga, men mina nära säger åt mig att inte lyssna på känslan. 

  Jag ville inte säga hejdå till dottern när hon skulle till svägerskan inför min operation, tänk om det skulle bli sista gången jag säger hejdå? Vad säger man till sitt barn för allra sista gången? 

  Jag ville inte sitta och umgås med min man dagarna innan, tänk om det var sista gången jag fick sitta med honom och känna hans hjärta slå mot mig? 

Istället satt jag i flera dagar och grät och var hysterisk och försökte förbereda mig mentalt för att det kunde vara dagen jag dör, eller dagen jag fortsätter leva.

13 dagar

Så, inne på 13 dagar av ofrivillig svält med endast ynka få och små måltider. 

Den här veckan lär det inte bli någon operation säger de, då jag hörde av mig för att rent mentalt kunna förbereda mig inför op, då de har många akuta operationer just nu. 

Mår illa och får ont rätt vad det är och blodtrycksfall och tung i kroppen. 

Hade någon extremt blodtrycksfall härom kvällen. Reste mig från soffan för att gå och hämta knäckebröd att tugga på, hann bara halvvägs innan det flimrar svart framför ögonen och benen vart som spagetti. Satte mig ner på huk för att minska risken att jag ramlar omkull, varav min man kommer och hjälper mig att ställa mig upp. Troligtvis innan blodtrycket hann komma upp igen ordentlig, så förmodligen någon form av syrebrist för det vart svart för mig, som om jag somnat. Och tydligen hade jag börjat fladdra med armarna och försökt komma ur hans grepp, och försökte ta mig förbi honom till balkongen (åt fel håll till köket) och i i badrummet och hade inte ens svarat ord till honom. Tillsist så kvicknadr jag till och fattade absolut inget, och bedömde att det var bäst att gå till sängen, då jag såg allting i någon form av neon-färger och det kändes allmänt defekt att röra på kroppen.... 

Samma höll på att hända igår igen... 

Så försöker hålla kroppen så bra som möjligt så jag klarar av en operation. De klassar mig på ASA-skalan som 3 (av 5) så de ser mig ändå som allvarligt sjuk och hög risk för dåligt mående efter operation. Så man märker att de är nojiga, och jag har försökt bukta med mina katastriftankar och skrivit ut en studie om mikropauser under operation för kirurger. Jag kan inte kontrollera allt som händer och absolut inte börja påpeka för kirurgen hur hen ska göra sitt jobb, så jag har gjort mitt och skrivit ut denna studie som jag ska överlämna i receptionen där, då har jag gjort min del I katastroftankarna. Mer kan jag inte göra just nu.... 

Svältande

Inne på dag 5 av svält. Det börjar bli jobbigt när man går förbi någonstans där någon lagar mat, nästan så jag vill gråta... 

Känner det i kroppen, att man är mer vinglig än förut och nästan svaghetskänsla

Jag har varit nära uttorkning nu, då jag inte ens kunde sticka mig i fingrarna för att kolla mitt blodsocker, och min ena tå fungerade inte heller. Så nästan standard nu för mig att dricka vätskeersättning också under dagen med annan vätska. 

Gallblåsan har också triggas igång senaste tiden av sexuell aktivitet, just som det börjar bli skönt så krampar det till i buken. Andas för djupt, dricka vatten, sitta och bajsa, allmän mat osv 

Så enligt vården är det bara att undvika allting som irriterar gallblåsan och jag kan ju hantera det här så bra för jag är ju en stark kvinna.... 🙄 

Sen när beror min mentala styrka på att jag kan hantera krampanfall i glatta musklerna i buken? 

Skall försöka prata med kirurgmottagningen om att få en cvk (central venkateter) eller en infart i armen så jag kan få medicinen son smärtkliniken rekommenderade från början. Istället för att bli stucken hela tiden när de kollar blodprov och/eller ska ge medicin för smärtan (då tänker jag inte på morfin)... Men det gick inte vårdcentralen med på.... Jag måste prata med någon annan...

Flera akutbesök

Varit att jag åkt in och ut till akuten de senaste dagarna. De ser att jag har ont och bedömmer min smärta som akut, skickar akut remiss till avdelning och lägger in mig på sjukhus för att vänta på operation, blir sedan utskriven för mina gallblåsa bedöms inte som akut för att få en akut-operation då den inte är inflammerad och jag inte är akut dålig, bara har akut smärta. 

Fått både morfin och ketamin vilka jag blivit hög av både på ett mindre trevligt sätt och bara hjälpt ett tag innan jag behövt mer. Och här i Sverige så har man bara Alvedon/Paracetamol, NSAID (voltaren, ipren, treo osv) och Morfin. Och gud förbjude att de skickar hem mig med morfin för man blir lätt beroende av det i små doser och Alvedon hjälper inte och NSAID-preparat riskerar att förgifta mig och/eller förstöra njurarna. 

Så efter några timmar av lättad känsla, att jag äntligen skulle få hjälp, till att bli hemskickad med kommentar att jag kan ta NSAID för de har opererat folk med sämre njurvärde än vad jag har, och bara ett "jaha?" ang förgiftning. 

Så vart att ringa ambulansen igår, och några timmar på akuten innan smärtan lättade och vart hanterbar. 

Min Gallblåsa är tydligen inte akut nog för att de ska engagera sig under sommartid, jag får bara fortsätta ringa ambulans när det blir för jobbigt....

Jag har då sista tiden känt mig väldigt suicidal. Det känns som att jag inte vet när smärtan kommer gå över.... några timmar? Eller blir det några dagar? (Som det faktiskt också varit). Jag förbannar mig själv då och då för att jag slängde mina rakblad i veckan med mitt boendestöd. Har istället blåmärken i höger sida av buken från när jag borrat in naglar, stort blåmärke över undersidan av ena handleden, och diverse nålmärken. 

Jag blir ju också väldigt labil psykiskt, då smärta tar överhand och ger mig ångest men också att hjärnan fortsätter psyka mig om att jag vet inte när det kommer ta slut. Detta lidande. Och det faktum att jag är numera på svält-kost då jag inte vågar ge min mage mer att jobba med för att tolfoga att Gallblåsan blir retad och börjar krampa.... 

Läkarna skiter på sig 🤦‍♀️

Nu jädrar har ALLA läkare tydligen skitit på sig! Nu helt plötsligt, efter två månader av tjat från mig, så skickas det ut självmant en remiss till njurmedicinska, för nu helt plötsligt kan de inte hantera mina dåliga värden. Och jag behöver inte remiss för att prata med en kurator på njurmedicin.... 

Och nu helt plötsligt ska jag vad jag än gör, INTE ta diklofenak eller likande, för det är STOR risk att mina njurar klaffar ihop här och nu, dels också för att de medicinerna påverkar min litium och höjer koncentrationen så in i norden att jag riskerar förgiftning inom några timmar och sen att den höjda koncentrationen försämras njurarna RADIKALT. Så remiss till smärtklinik, allt som jag försökt tjata om i flera månader..... Eller är det mest så att de flesta läkare inom vården inte tål att en patient berättar viktiga saker? Eller är saker helt osynliga för läkare innan de får upptäcka det själv? 🙄

Allt inom loppet av några tinmar.....🤷‍♀️

Så trött på att bli negligerad och som att min synpunkt inte väger, men lättad på något sätt också att få komma till ställen som har koll på saker

uppskjuten operation (igen)

Jaha då. 

Uppskjuten operation igen..... enligt kirurgerna är det så dåliga värden i mina blodprover att de kommer behövas akuta resurser under operationen och observation efteråt, vilket de inte kan erbjuda då de endast har dag-kirurgi. 

Tredje gången de skjuter upp det nu, så börjar bli förbannad här. Kirurgen förstår min situation och nämner även att jag borde ta annan medicin än Diklofenak för Gallblåsan (vad har jag sagt till 2 olika läkare?) 

De skickar nu semi-akuta remisser till olika sjukhus om att jag ska få komma på operation (hoppas snart).... 

Skicka in några anmälningar till patientnämnden här i Sverige nu 🙃 (Myndighet i Sverige som finns till för klagomål/utredning vid felaktigheter och synpunkter för Patienter)