Lyckliga ögonblick och tid som tickar nedåt

Hade dotterns kalas med hennes vänner och släktingar. Man kunde känna lyckan överallt omkring i rummet, sedan åkte vi på kryssning under helgen, och hon fick leka och äta god mat <3 

Hade senare återbesök hos kirurgen på sjukhuset och de bokade in operationen för den 2 Augusti. 

Jag började förbereda mig rent mentalt, såg till att papprena var utskrivna, skrev ett brev som jag skulle lämna över innan operationen, sterila tvålar för dagarna innan och skrev mina avskedsbrev. 

För ju närmare operationen jag kom, desto mer dödsångest kändes det i kroppen. 

Antagligen min PTSD-hjärna som uppfattar något i situationen son farlig och utlöser alarm. Alla jag pratat med säger emot mina känslor och får mig att ifrågasätta den här känslan som jag har. 

Den här känslan har räddat mitt liv flera gånger tidigare och sagt att jag måste slåss för mitt liv, eller springa så fort jag bara kan. Och nu säger den här känslan att jag kommer dö av den här operationen, och vården är oroliga, men mina nära säger åt mig att inte lyssna på känslan. 

  Jag ville inte säga hejdå till dottern när hon skulle till svägerskan inför min operation, tänk om det skulle bli sista gången jag säger hejdå? Vad säger man till sitt barn för allra sista gången? 

  Jag ville inte sitta och umgås med min man dagarna innan, tänk om det var sista gången jag fick sitta med honom och känna hans hjärta slå mot mig? 

Istället satt jag i flera dagar och grät och var hysterisk och försökte förbereda mig mentalt för att det kunde vara dagen jag dör, eller dagen jag fortsätter leva.