Stå inför döden....

Jag var som en rädd liten unge alltså, som snorade, hyperventilerade och inte ens kunde prata och som ärligt ville springa och gömma mig. Inte gömma mig hos min såkallade moder, henne känner jag bara förbittring emot och ingen trygghet alls. Jag ville gömma mig hos min partner och krama mitt barn. 

Så slutsatsen blir att när jag står inför döden (min magkänsla som jag tjatar om) och när jag absolut inte har någon kontroll alls över vad som händer (en operation har jag ingen kontroll över alls då jag är nedsövd), så blir jag som ett skrämt litet barn och vill springa och gömma mig. 

Jag visste inte ens hur jag skulle spendera mina sista dagar förutom att gråta och vara hysterisk. Inget carpe diem, eller göra det som känns bra för sista gången. Nope, jag grät och grät och grät och lät den hemska äckliga känslan i bröstkorgen ta över och fylla hela min existens med skräck och ångest. 

Och jag visste mycket väl att jag inte var nöjd, jag var inte nöjd med det jag fått uppleva och känna, jag var inte nöjd med att min dotter bara skulle få känna sin mamma till 4 års ålder. Jag var inte nöjd i stort sett med tillvaron. Vad hade jag hittills åstadkommit? Var jag nöjd att lämna allt det här efter mig? Var jag nöjd med hur folk skulle komma ihåg mig? Var jag nöjd med känslan inombords? 

Nej.... 

Förmodligen därav min ångest och rädsla. Och vetskapen att jag kan inte göra något när jag ligger där nedsövd. Jag kan inte slåss, jag kan inte kämpa med mina naglar och tänder, eller springa med mina ben, jag kan inte ta kommando i en kris-situation (som jag gör vid de flesta allvarliga situationer som hotat mitt liv förut). Nej, det var endast operationsteamet som kunde agera och göra något. 

Hur skulle du känna och göra om du har dina sista dagar innan du står inför döden? Skulle du känna dig nöjd med hur ditt liv varit om du visste att det här var din tid att lämna allting?