Lyckliga ögonblick och tid som tickar nedåt

Hade dotterns kalas med hennes vänner och släktingar. Man kunde känna lyckan överallt omkring i rummet, sedan åkte vi på kryssning under helgen, och hon fick leka och äta god mat <3 

Hade senare återbesök hos kirurgen på sjukhuset och de bokade in operationen för den 2 Augusti. 

Jag började förbereda mig rent mentalt, såg till att papprena var utskrivna, skrev ett brev som jag skulle lämna över innan operationen, sterila tvålar för dagarna innan och skrev mina avskedsbrev. 

För ju närmare operationen jag kom, desto mer dödsångest kändes det i kroppen. 

Antagligen min PTSD-hjärna som uppfattar något i situationen son farlig och utlöser alarm. Alla jag pratat med säger emot mina känslor och får mig att ifrågasätta den här känslan som jag har. 

Den här känslan har räddat mitt liv flera gånger tidigare och sagt att jag måste slåss för mitt liv, eller springa så fort jag bara kan. Och nu säger den här känslan att jag kommer dö av den här operationen, och vården är oroliga, men mina nära säger åt mig att inte lyssna på känslan. 

  Jag ville inte säga hejdå till dottern när hon skulle till svägerskan inför min operation, tänk om det skulle bli sista gången jag säger hejdå? Vad säger man till sitt barn för allra sista gången? 

  Jag ville inte sitta och umgås med min man dagarna innan, tänk om det var sista gången jag fick sitta med honom och känna hans hjärta slå mot mig? 

Istället satt jag i flera dagar och grät och var hysterisk och försökte förbereda mig mentalt för att det kunde vara dagen jag dör, eller dagen jag fortsätter leva.

13 dagar

Så, inne på 13 dagar av ofrivillig svält med endast ynka få och små måltider. 

Den här veckan lär det inte bli någon operation säger de, då jag hörde av mig för att rent mentalt kunna förbereda mig inför op, då de har många akuta operationer just nu. 

Mår illa och får ont rätt vad det är och blodtrycksfall och tung i kroppen. 

Hade någon extremt blodtrycksfall härom kvällen. Reste mig från soffan för att gå och hämta knäckebröd att tugga på, hann bara halvvägs innan det flimrar svart framför ögonen och benen vart som spagetti. Satte mig ner på huk för att minska risken att jag ramlar omkull, varav min man kommer och hjälper mig att ställa mig upp. Troligtvis innan blodtrycket hann komma upp igen ordentlig, så förmodligen någon form av syrebrist för det vart svart för mig, som om jag somnat. Och tydligen hade jag börjat fladdra med armarna och försökt komma ur hans grepp, och försökte ta mig förbi honom till balkongen (åt fel håll till köket) och i i badrummet och hade inte ens svarat ord till honom. Tillsist så kvicknadr jag till och fattade absolut inget, och bedömde att det var bäst att gå till sängen, då jag såg allting i någon form av neon-färger och det kändes allmänt defekt att röra på kroppen.... 

Samma höll på att hända igår igen... 

Så försöker hålla kroppen så bra som möjligt så jag klarar av en operation. De klassar mig på ASA-skalan som 3 (av 5) så de ser mig ändå som allvarligt sjuk och hög risk för dåligt mående efter operation. Så man märker att de är nojiga, och jag har försökt bukta med mina katastriftankar och skrivit ut en studie om mikropauser under operation för kirurger. Jag kan inte kontrollera allt som händer och absolut inte börja påpeka för kirurgen hur hen ska göra sitt jobb, så jag har gjort mitt och skrivit ut denna studie som jag ska överlämna i receptionen där, då har jag gjort min del I katastroftankarna. Mer kan jag inte göra just nu.... 

Svältande

Inne på dag 5 av svält. Det börjar bli jobbigt när man går förbi någonstans där någon lagar mat, nästan så jag vill gråta... 

Känner det i kroppen, att man är mer vinglig än förut och nästan svaghetskänsla

Jag har varit nära uttorkning nu, då jag inte ens kunde sticka mig i fingrarna för att kolla mitt blodsocker, och min ena tå fungerade inte heller. Så nästan standard nu för mig att dricka vätskeersättning också under dagen med annan vätska. 

Gallblåsan har också triggas igång senaste tiden av sexuell aktivitet, just som det börjar bli skönt så krampar det till i buken. Andas för djupt, dricka vatten, sitta och bajsa, allmän mat osv 

Så enligt vården är det bara att undvika allting som irriterar gallblåsan och jag kan ju hantera det här så bra för jag är ju en stark kvinna.... 🙄 

Sen när beror min mentala styrka på att jag kan hantera krampanfall i glatta musklerna i buken? 

Skall försöka prata med kirurgmottagningen om att få en cvk (central venkateter) eller en infart i armen så jag kan få medicinen son smärtkliniken rekommenderade från början. Istället för att bli stucken hela tiden när de kollar blodprov och/eller ska ge medicin för smärtan (då tänker jag inte på morfin)... Men det gick inte vårdcentralen med på.... Jag måste prata med någon annan...

Flera akutbesök

Varit att jag åkt in och ut till akuten de senaste dagarna. De ser att jag har ont och bedömmer min smärta som akut, skickar akut remiss till avdelning och lägger in mig på sjukhus för att vänta på operation, blir sedan utskriven för mina gallblåsa bedöms inte som akut för att få en akut-operation då den inte är inflammerad och jag inte är akut dålig, bara har akut smärta. 

Fått både morfin och ketamin vilka jag blivit hög av både på ett mindre trevligt sätt och bara hjälpt ett tag innan jag behövt mer. Och här i Sverige så har man bara Alvedon/Paracetamol, NSAID (voltaren, ipren, treo osv) och Morfin. Och gud förbjude att de skickar hem mig med morfin för man blir lätt beroende av det i små doser och Alvedon hjälper inte och NSAID-preparat riskerar att förgifta mig och/eller förstöra njurarna. 

Så efter några timmar av lättad känsla, att jag äntligen skulle få hjälp, till att bli hemskickad med kommentar att jag kan ta NSAID för de har opererat folk med sämre njurvärde än vad jag har, och bara ett "jaha?" ang förgiftning. 

Så vart att ringa ambulansen igår, och några timmar på akuten innan smärtan lättade och vart hanterbar. 

Min Gallblåsa är tydligen inte akut nog för att de ska engagera sig under sommartid, jag får bara fortsätta ringa ambulans när det blir för jobbigt....

Jag har då sista tiden känt mig väldigt suicidal. Det känns som att jag inte vet när smärtan kommer gå över.... några timmar? Eller blir det några dagar? (Som det faktiskt också varit). Jag förbannar mig själv då och då för att jag slängde mina rakblad i veckan med mitt boendestöd. Har istället blåmärken i höger sida av buken från när jag borrat in naglar, stort blåmärke över undersidan av ena handleden, och diverse nålmärken. 

Jag blir ju också väldigt labil psykiskt, då smärta tar överhand och ger mig ångest men också att hjärnan fortsätter psyka mig om att jag vet inte när det kommer ta slut. Detta lidande. Och det faktum att jag är numera på svält-kost då jag inte vågar ge min mage mer att jobba med för att tolfoga att Gallblåsan blir retad och börjar krampa....