Dans och sång

Så mycket energi-utslag. Röra kroppen och känna det in i själen, och brista ut i sång, annars spricker jag. 

När jag känner mig sjunka ner i djupet och känner ångesten klösa i bröstkorgen och gråten tar över hela min existens. Då kan jag oftast uttrycka mig genom sång och dans. 

Oftast blir det känd 80-tals musik. Såg Footloose häromdagen och trots att jag mådde dåligt och spydde upp all mat och vätska jag fått i mig under dagen, så kunde jag ändå känna någonstans i kroppen hur jag rycktes med. 

Om jag blir så pass sjuk som jag har katastroftankar om, då är det nog bara en utväg kvar i sikte och den kan nog bli brutal. 

Förtvivlan, katastroftankar och dödsångest

Var hos kirurgen, på kontroll igen, inför att operera bort min gallblåsa som orsakat mig besvär sedan Dec 2022. 

Minns det så tydligt då jag bara mådde illa, och all julmat kom upp igen i toaletten. Sen försvann alla kilo på vågen sakta men säkert. Så fyra månader senare, när jag lyckades få till en anställning inom vården igen, så hade jag tappat 32 kg i vikt, pga ovilja att äta med illamående och obehag och det tydliga med att jag spydde så ofta. 

Så nu när jag var där för tredje gången (blivit uppskjutet hela tiden pga min ohälsa), så tog de extra kontroller och tillsist fick jag en bokad tid för operation. 

Dem tiden som jag så ofta trott att jag kommer dö på operationsbordet. Att min kropp bara ska lägga av, utan förklaring. 

Man har ju hört om mer omöjliga saker som händer i världen, än att en patient oförklarligt dör på bordet.... 

Men nu kändes det bara som en lättnad att få höra att jag äntligen ska få hjälp. 

Men så, försvann all glädje med att se att mina njurvärden sjunkit igen. Nu är det nere på 49. 

Och inte fasen har man fått prata med läkaren. 

Enligt de i receptionen så har läkaren skickat brev, men nu en månad senare har jag inte fått det.... och så gick min läkare på semester utan att delegera mig åt någon annan. 

Jag grät och var hysterisk, fick träffa akut-psykiatri för mig uppenbara hälsoångest relaterat till uppenbart hälsobesvär. 

Tillsist fick jag träffa en annan läkare. Och nu helt plötsligt var det jag som var pessimistisk, och överdrev. 

Att jag ska få vara på sjukhus med en dialys flera gånger i veckan var ju inte hela världen! Det är inte ens dödsdom enligt honom. 

De ville inte ens lyssna på det faktum att jag har INGEN levande person som kan donera en njure åt mig. Och det faktum att folk kan bli sämre under tiden de sitter på dialys och väntar på en njure.... 

Ingen lyssnar på mina åsikter, antaganden och skräcksenarion. 

Jag ska bara lydigt sitta hemma och vänta på att bli sämre. 

De försökte bara se till att jag inte har ont av gallsten, genom att naturligtvis ge mig en medicin som gör mina njurar sämre.... och sen lyssnar de inte när jag gråter.... 

ännu sämre njurvärden

Tog blodprover för ca en vecka och det visade att njurvärdet sjunkit ända ner till 53... från 67 för två månader sen. 

Och jag som hade panik för en månad sen då det sjönk till 57 (vilket det aldrig gjort förut). Det har aldrig heller varit nere på 53.... 

Nu har jag inte lika mycket panik, snarare att jag sörjer. Jag sörjer för all tid som försvinner. Innan jag behöver sitta fast vid en dialysmaskin och "hoppas" någon som är organdonator går och dör som matchar mig. 

Här i Sverige kan man inte som levande skriva upp sig på lista och donera när man lever, om man inte känner personen i fråga eller är släkt, och matchar. Här skriver man upp sig för att donera när man själv avlidit. Och har ingen i min närhet som kan donera. 

Lång historia kort så var aldrig mina biologiska föräldrar speciellt snälla, och det tog många år nu innan jag insåg det och faktiskt bröt kontakten. Och min bror bor i Canada och har inte möjlighet att donera. 

Och jag kan ju inte direkt annonsera ut på Facebook bland mina vänner....

Och jag hade ju en hel lista, bucket list att syssla med innan jag skulle bli begränsad... Men nu känns det som att tiden rinner iväg, de påstod för 1 år sen att jag har minst 20 bra år innan jag behöver vara på sjukhus hela tiden. 

Och så har man en läkare som inte återkopplar till mig. Det verkar ju sjunka väldigt fort, och då kanske man ska göra något istället för att bry sig om alla som tydligen blir sjuka nu när det är varmt tydligen. Det fick ju receptionisten höra också, min ironi där I samtalet. Men fick återigen höra att min läkare ska ha koll på mina prover och återkomma till mig.... jaha, när då? När jag blivit ännu sjukare?