Vart är min gnista?

Första två veckorna efter operationen var jag i stort hög på livet och den tid jag fått extra. 

Nu känns det mer som allting spårat ur och jag tappat allt. Var är den sköna känslan i kroppen? Vågen son skjuter igenom min själ och tvingar mig att sjunga högt och brett och vilt? Var är den mysiga känslan när min kropp inte kan vara still till musiken? 

Var är den härliga känslan att jag kan bidra till en bättre tillvaro här? JAG SPELAR ROLL I DET HÄR LIVET.... 

Den är som bortblåst och jag känner nästan att jag borde skriva till kirurgen som opererade mig att hjälpa mig hittat tillbaka till min själ.... Eller råkade han operera bort något fundamentalt som behövs för att jag ska kunna leva med en glöd i kroppen? 

Inte fan sitter väl själen och glöden och drivet i gallblåsan? 

Stå inför döden....

Jag var som en rädd liten unge alltså, som snorade, hyperventilerade och inte ens kunde prata och som ärligt ville springa och gömma mig. Inte gömma mig hos min såkallade moder, henne känner jag bara förbittring emot och ingen trygghet alls. Jag ville gömma mig hos min partner och krama mitt barn. 

Så slutsatsen blir att när jag står inför döden (min magkänsla som jag tjatar om) och när jag absolut inte har någon kontroll alls över vad som händer (en operation har jag ingen kontroll över alls då jag är nedsövd), så blir jag som ett skrämt litet barn och vill springa och gömma mig. 

Jag visste inte ens hur jag skulle spendera mina sista dagar förutom att gråta och vara hysterisk. Inget carpe diem, eller göra det som känns bra för sista gången. Nope, jag grät och grät och grät och lät den hemska äckliga känslan i bröstkorgen ta över och fylla hela min existens med skräck och ångest. 

Och jag visste mycket väl att jag inte var nöjd, jag var inte nöjd med det jag fått uppleva och känna, jag var inte nöjd med att min dotter bara skulle få känna sin mamma till 4 års ålder. Jag var inte nöjd i stort sett med tillvaron. Vad hade jag hittills åstadkommit? Var jag nöjd att lämna allt det här efter mig? Var jag nöjd med hur folk skulle komma ihåg mig? Var jag nöjd med känslan inombords? 

Nej.... 

Förmodligen därav min ångest och rädsla. Och vetskapen att jag kan inte göra något när jag ligger där nedsövd. Jag kan inte slåss, jag kan inte kämpa med mina naglar och tänder, eller springa med mina ben, jag kan inte ta kommando i en kris-situation (som jag gör vid de flesta allvarliga situationer som hotat mitt liv förut). Nej, det var endast operationsteamet som kunde agera och göra något. 

Hur skulle du känna och göra om du har dina sista dagar innan du står inför döden? Skulle du känna dig nöjd med hur ditt liv varit om du visste att det här var din tid att lämna allting? 

Jag överlevde!

Redan på fredagen, tidigt på morgonen.....Jag hade duschat återigen med steril tvål och schampo och både huden och håret var frissigt och kliade. 

Fick säga hejdå till min man vid receptionen och vart invirad till ett omklädningsrum, där fick jag plocka av mig allting. Inklusive min skyddsruna, mitt "kors", mitt smycke som visade på min tro i universum. Lämna telefon och plånbok, fick en stor steril vit klädnad på mig och ett id armband. Sen vart jag invisad till en operationssäng. 

Redan där och då låg jag och grät och höll om mig med armarna, de trodde jag frös, men jag höll bara i mig så jag inte skulle falla isär där och då i sängen, så jag inte skulle lukras upp till små partiklar och sväva iväg pga smärtan jag kände inombords. 

Lyckligtvis kom kirurgen i samma tillfälle som jag ville rymma därifrån och bara skita i operationen. Han verkade överdrivet hurtig, men också snäll och lugn och pratade till mig med en bekväm ton. 

Jag hade inte möjlighet att svara tillbaka pga av min ångest och den hysteriska gråten, så brevet jag skrivit tidigare fick stå som min förklaring, och så fort de fattade att jag hade rå dödsångest så gav de mig massa lugnande och förklarade för mig hur allt skulle gå till och att jag skulle tänka på positiva saker innan jag somnade, för det speglar på hur det känns när jag vaknat ur narkosen sen. Och jag skulle inte vara orolig för att min kropp lägger av under operationen, maskinerna är mycket känsligare än vad de som personal kan märka av om kroppen skulle må dåligt. 

Så jag bad personalen att prata med mig om fluffiga katter innan jag somnade, vem blir inte glad av fluffiga små katter tänkte jag? 

Sen kändes det inte ens som en sekund innan jag vaknade upp post operativt och bara kände stark smärta. 

De hade ju satt epidural för att minska ner min smärta efteråt, tillsammans med smärtstillande. De hade inte runnit till ordentligt I ryggmärgen, så så fort jag hade legat lite på höger sida så vart allt bedövad och jag kände inte längre deras tryck och isbitar vid snitten. Det var bedövat och jag kunde sedan slappna av. Jag hade överlevt det här också...

Första dygnet ville jag upp på benen och stå upp. Ju fortare man blir aktiv med kroppen post operativt desto mindre risk för post operativa blodproppar och post operativa besvär och även minskar dödligheten. Men min kropp var inte alls med där, varenda gång jag kom upp på benen så försvann mitt blodtryck helt och jag svimmade I armarna på personalen. Fick i mig knappt en vegetarisk köttfärsbiffar men massor av vätska och hade ju naturligtvis en kateter då jag inte kände något från halva bröstkorgne ner till halva låren, helt bedövad i ryggmärgen med epidural (på droppställning). 

Och hela helgen på sjukhuset var jobbig med stark smärta varje gång de sänkte epiduralen, så starkt att jag vart helt förstenad i kroppen, yrslig, illamående och inte ens musiken hjälpte som distraktion, det enda jag kunde göra var att sitta/ligga och försöka påminna mig om att nästa sekund så kommer det sluta göra ont.... Men det gjorde det inte. Så många jobbiga dygn innan jag kom av epiduralen och klarade mig utan oxynorm, för att sen få åka hem till min kära familj ... 💖