Påverkan på njurarna

Så trött på att behöva vara min egen läkare, när det är jag som är patient! 

Har haft dubbel uvi, uttorkning av koloskopin, dåligt vätskeintag och sekundär svält, massor med ipren som påverkar njurarna för att jag har värk i gallblåsan, och dessutom högt blodtryck och diabetes.... massor med faktorer som sänkt mina njurvärden mer än någonsin förut! 

Ändå är det helt okey enligt vården! De har aldrig varit såhär låga under 15 års tid. 

Blir bara insatt på mer medicin för att skydda njurarna, mer blodtryckssänkande och ökning av diabetes-medicin, och extra kontroller på Litium som då påverkar också. 

Litium är den medicin som hjälpt bäst efter 13 års tid med massor av olika stämningsstabiliserande som inte fungerat och ECT som grillat min hjärna och gett mig "hjärnskador". 

Naturligtvis påverkar Litium mina njurar och min sköldskörtel så in i norden när det blir för högt, vilket är väldigt lätthänt i koncentrationen tydligen. 

Är bara så trött på att vara sjuk fysiskt och psykiskt, och upprörd att ingen verkar ta åt sig av allvaret och det komplexa i den här historien....

Olika stunder av energi varierat med passivitet

Så diffust det är, att helt plötsligt ha energi att orka göra saker, orka engagera sig med det man håller på med. Nästan lite tvångsmässigt beteende. Till att några timmar efter, eller dagen efter inte ha energi för det alls och bara sitta som ett apatiskt spöke och känna den likgiltighet, meniglösheten. 

Otroligt konstigt att känna att det är meningslöst att vara vid liv, från att för några veckor sen vara livrädd för att dö i samband med operationen av gallblåsan. 

Hade en känsla av en närvaro runt mig och tänkte att det är säkert dödsängeln som plågar mig, då känslan av dem här närvaron är ond och obehaglig. 

Och nu kan jag knappt koppla ihop några känslor alls med att jag ska operera mig och att kirurgen är väldigt osäker på om min kropp klarar av det....

Vill jag ens leva? Eller vill jag ens dö? 

Äta ibland?

Har varit under svält en lång tid nu. Ofrivilligt då jag plågas av kräkningar och illamående och smärta. 

Så konstigt att helt plötsligt kunde jag skyffla i mig mat. Åt 3 portioner till middagen och dagen efter åt jag 5 tortilla (med köttfärs och grönsaker). 

Till att varit under flera veckor och bara fått i mig vätska och flytande.... 

Och nu, dagen efter så har jag så ont och får knappt i mig något... 

Jag hoppas kirurgen hjälper mig snart och kollar om jag klarar av narkos. Haft dessa problem sen December 2022, men varit så diffusa symptom för att vården fattat förrän 6 månader sedan. 

Annars får jag kan börja gå i terapi för att leva med smärtan....om jag nu ska leva med det här? 

desperation och depression går hand i hand

Jag börjar stundvis bli desperat ang det jag känner inombords. Allt det där äckliga och klibbiga och svarta, förtärnade syran son bubblar inom mig, i mina organ och i mitt blod. 

Det kokar och sjuder, och ofta är det bara det jag hör. Som gör mig desperat och försöker övertala mig till handlingar. Handlingar som låter befängt när jag tänker efter, när jag inte känner den hör förtvivlan och desperationen. 

Bad tom min man att göra illa mig i samband med sex, inte för att jag vill njuta ,som någon form av BDSM eller M&S. Utan jag ville att han skulle spöa skiten ur mig, få mig att blöda och låta mig ligga. 

Har också mycket tankar atr jag vill skapa något ur min smärta. En piercing? Har ju verktyg hemma för det, och gjorde det en gång.... Eller en tatuering? Skapa en liten tavla på min arm. Något vackert och bestående som jag kan luta mig mot när det blåser. Och att det gör ont. Jag vill att det ska göra ont, jag vill hellre känna fysisk smärta än det här.... 

Därav att jag har rakblad undanstoppade. 

Jag borde berätta för min man och ge tillbaka dem. Men jag skäms nog alldeles för mycket över stt jag ens tog dem. Att jag faller tillbaka i hemligheter och destruktiva handlingar. 

Var många många år sen då jag smugglade rakblad, och dolde det för mina nära.

Det förtär mig

Jag kan knappt andas. Det känns som att min kropp kommer klaffa ihop här och nu. Som att den bara kommer sluta fungera och jag kommer sugna ihop till en hög där jag är för stunden. 

Har försökt säga så många gånger att om jag blir deprimerad igen så kommer jag dö den här gången.... Men känns aldrig som jag når fram till de inom vården. Som om mina ord slutar att ge effekt så fort de lämnar mina läppar. Eller har jag börjat prata ett annat språk? Ett språk som ingen förstår....

Skulle det hjälpa om jag la mig ner och skrek ut all vånda jag har inom mig? Skrek ut all smärta som klöser inombord? 

Jag grät vädjade till min man när jag kände mörkret börja sluka mig hel, vädjade att inte låta sig luras av min desperata hjärna som bara söker flykt och tröst, vila och lung i ett kaotiskt inre. 

Att han inte ska triggas av mina hatiska ord, som jag inte ens menar, men som jag säger för att såra. För att få honom att säga åt mig att dra åt helvete. 

Som ett slags okey, ett tillåtelse, att jag kan rymma iväg från mig själv. Att jag kan gå och dö, utan något som håller mig tillbaka. Utan något som ankrar mig kvar... 

Jag vill försvara mig mot det som tar död på mig, det som bryter ner mig, som svälter mig på kärlek och hopp. 

Jag vill hugga det onda rakt I hjärtat. Men just nu är det onda jag. Det onda har etsat sig fast I mitt bröst som en parasit. Det finns I mitt blod, i mina organ, i mina andetag..... och det enda som ekar inombords är att jag skall försvara mig...

Min lilla flicka, den del av mitt hjärta som hon är, försöker trösta och försöker hjälpa. 

Inte är det hennes fel att mamma är trasig. Inte hennes fel att Mammas kropp har glömt hur man lever och fungerar utan ångest, hjärtklappningar och naglar eller vassa föremål som vill riva ut det onda från huden i desperata handlingar. 

Jag ser att hon bryr sig, och oroar sig. Försöker underlätta genom att hämta saker åt mig och frågar om jag behöver prata med doktorn. 

Lilla tösen, knappt 4 år gammal, och har sådan insikt och ser mig.

vi är fortfarande gravida (we're still pregnant)

Okey, det var ett tag sedan jag skrev sist.
Vi är fortfarande gravida, och vi kommer behålla barnet. De flesta vi känner vet nu om det, inklusive våra jobb. Än så länge har vi bara fått glädjande reaktioner och släkt har erbjudit sig att hjälpa till.
  Jag är numera någorlunda stabil i mitt psykiska mående efter att ha varit inlagd på psykiatrin för ca tre veckor sedan. Vi kom fram till att min medicinering var låg i koncentrationen pga den ökade blodvolymen under graviditet, så de höjdes och nu känns det bättre än på länge.
  Vi har fått se den lilla bebisen på ultraljud två gånger hittills och det var en sådan enorm glädjeboost. Det kändes overkligt samtidigt som man började förstå att det verkligen är en liten människa där inne. Och nu har jag precis börjat känna hur bebisen rör sig där inne, och * har känt det svagt än så länge.
Jag ska även få hjälp via specialistmödravården ang min förlossningsrädsla, då jag varit nära att boka in abort just pga rädslan endast.
  Jag fortsätter jobba så mycket jag kan och som jag blir inringd på, och försöker spara undan de ekonomiska vi kan med tanke på att vi kommer få en till i familjen.
  I veckan som kommer så ska vi på ett möte hos socialen (familjeenheten) ang att vi ska få stöttning i föräldraskapet med tanke på mina diagnoser. För att se om socialen (familjeenheten) kanske kan hjälpa med boendestöd eller avlastning när jag hamnar i mina skov.
  Det känns skönt nu att jag känner mig stabil och att graviditeten inte är så jobbig längre (det blir antagligen värre igen) då illamåendet nu äntligen har gått över när jag kom in i vecka 20 ca, och foglossningen är bara jobbig när jag jobbar för intensivt med kroppen, och jag har inte lika mycket svängningar i det mentala måendet som sagt.

English:

Okay, it's been a while since I last wrote.
We are still pregnant, and we will keep the baby. Most people we know now know about it, including our jobs. So far, we have only received happy reactions and relatives have offered to help.
  I am now fairly stable in my psychic mind after being admitted to psychiatry about three weeks ago. We concluded that my medication was low in concentration due to the increased blood volume during pregnancy, so they were raised and now it feels better than for a long time.
  We've seen the little baby on ultrasound twice so far and it was such a huge joy boost. It felt unreal at the same time as one began to understand that it is really a small person in there. And now I have just begun to feel how the baby is moving in there, and * have felt weak so far.
I will also receive help through specialist maternity care regarding my birth fear, as I have been close to booking an abortion just because of the fear only.
  I continue to work as much as I can and to which I am called in, and try to save the financial we can, given that we will have another in the family.
  In the week to come, we will at a meeting of the social (C.P.S) indicate that we will be given support in parenting considering my diagnoses. To see if the social (C.P.S) may be able to help with housing support or help with the baby when I end up in my episodes.
  It feels nice now that I feel stable and that pregnancy is not that harsh anymore (it will probably get worse again) as the nausea has now finally passed when I entered week 20 approx, and the joint discharge is only painful when I work too intensively with the body, and I don't have as many changes in the mental feeling as I said.

Jag är gravid (i'm pregnant)

Okey. Jag är gravid.
Jag slutade med mina p-piller i April och då var tanken att vi skulle försöka starta en liten familj. Allting gick bra, vi har en lägenhet och jag var klar med utbildningen och hade fått jobb. Sen började jag må dåligt och tänkte ärligt talat att jag inte skulle kunna bli gravid eftersom jag mådde så dåligt, att de endokrina organen inte skulle samarbeta som vanligt, när man mår bra.
Men nu hände det Tillsist i alla fall.
Jag är inte ledsen över att jag är gravid och inte * heller. Jag är bara så orolig över allting numera samtidigt som jag är glad.
Jag har ärligt inte velat ta livet av mig, eller skada mig på länge. Vet inte om det är hormonerna som får mig att må bättre, eller om medicinen verkligen fungerar äntligen.
Har även fått se över min medicknlista med läkaren och ska bli remitterad över till specialistmödravården då jag kommer behöva extra kontroller än normalt.
Det kommer nog ta ett tag innan vi landar i det här, jag är mest förvånad, förvirrad, orolig och glad.

English:

Okay. I am pregnant. 

I stopped using my birth control pills in April and then the idea was that we would try to start a small family. Everything went well, we have an apartment and I finished my education and had a job. Then I started to feel bad and honestly thought I couldn't get pregnant because I felt so bad that the endocrine organs would not cooperate as usual like when you feel good. 

But now it happened at least. 

I am not sorry that I am pregnant and not * either. I'm just so worried about everything nowadays while I'm happy. 

I honestly didn't want to kill myself, or hurt myself for a long time. Don't know if it is the hormones that make me feel better, or if the medication is finally working. 

Have also had to review my medical list with the doctor and will be referred to the specialist maternity care as I will need extra checks than normal. 

It will probably take a while before we land in this, I am most surprised, confused, worried and happy.

Efter läkarsamtal (After the doctors apoitment)

okey. Jag träffade min psykiatri läkare och min man var med.
Min läkare tog mig seriöst och hade ett bra bemötande och diskuterade flera alternativ för mig.
1. Vi höjer min antidepressiva och ser om det hjälper.
2. Vi höjer litium (som ligger lågt) och ser om det hjälper
3. Jag gör en ny utredning för min EIPS (Emotionell instabil personlighetsstörning)/Borderline. Och om det visar på det fortfarande så får jag en remiss till Uppsala för att genomgå behandling.
Min läkare bad mig också att inte ge upp och kämpa lite till. Att jag inte behöver dö och att vi löser det här tillsammans.
  Jag tror att det är höjningen av antidepressiva för några dagar sen som gör att jag har värre ångest nu. Jag river sönder mig på bröstkorgen och har så svårt att andas så jag tror jag ska tuppa av.
Vi får se hur det här artar sig nu.

Engelska: 

okay. I met my psyciatric doctor with my husband.
My doctor took me seriously and had a good response and discussed several options for me.
1. We raise my anti-depressant and see if it helps.
2. We raise lithium (which is low) and see if it helps
3. I am doing a new investigation for my EIPS (Emotional Unstable Personality Disorder) / Borderline. And if it still shows, I get a referral to Uppsala to undergo treatment.
My doctor also asked me not to give up and fight a little more. That I don't have to die and that we solve this together.
  I think it's the rise of antidepressants a few days ago that makes me worse now. I tear myself on the chest and have a hard time breathing so I think I should pass out.
We'll see how this works now.

Jag kommer dö (I will die)

Nu har jag varit på vc fyra gånger den här veckan. Pga sårvård och blodprov.
Jag har kliat upp så mycvket sår på mina ben som inte slutade vätska. Jag fick byta strumpor hela tiden och fastnade i byxor. Jag trodde det var en mild infektion, men det vätskar bara ovanligt mycket.
Jag har alltså ett nytt självskadebeteende nu och inte bara ett återfall.Jag känner suget hela tiden.
Jag är rädd att min läkare inte kommer tro på mig, att jag mår dåligt, när jag träffar honom, eftersom jag ser frisk ut. Jag ser friskt ut när jag borstar håret, sminkar mig och har rena kläder. Men jag ändå ska dö av den här sjukdomen så kan jag lika gärna se bra ut när jag dör.
Jag får bestämma ett datum när jag ska dö. På något effektivt sätt. Mår jag inte bra det datumet så tar jag livet av mig.

english:

Now I have been to the health center four times this week. Due to wound care and blood tests.
I have been scratching so much wound on my legs that did not stop fluid. I had to change socks all the time and got stuck in pants. I thought it was a mild infection, but it just liquids unusually much.
I  have a new self-harm behavior now and not just a relapse. I feel the craving all the time.
I am afraid that my doctor will not believe me, that I am feeling bad when I meet him, because I look healthy. I look healthy when I brush my hair, make up and have clean clothes. But if I still have to die from this disease so I might as well look good when I die.
I have to set a date when I will die. In some effective way. If I don't feel good on that date, I'll kill myself.

Studerar på egen hand (study on my own)

Jag studerar, eftersom jag känner att jag inte minns något. Det är nog depressionen som spökar med min hjärna. Men det känns som att jag inte minns något av min utbildning, så jag studerar om allting igen.
Jag söker även jobb, men jag tror inte det är någon arbetsgivare som söker personal på 75%.
Min man fick även ta ett nytt lån, för att betala av sina skulder och så vi har lite pengar att röra oss med eftersom jag inte har något jobb.

English:

Im studying, cuz it feels like i cant remeber anything. Its probably the depression thats fucking with my brain. But it still feels lika i cant remeber my education, so im studying it all again.
And im also searching for work, but i dont think any employer want staff o75% worktime.
My husband even had to take another loan, so he could pay some depths and so we have some money to be able to have food and rent because i dont have a work.

Panik (Panic)

Jag är så satans trött hela tiden. Det är som om jag är helt tom på energi.
Jag har börjat äta en högre dos på D-vitamin nu. Det finns studier på att det kan hjälpa mot psykiska sjukdomar. Vi får hoppas att det bara är säsongen som ökar min trötthet. Eller så är det depressionen som orsakar det.
Jag fortsätter klösa mig själv. Det är som om jag släpper ut luften ur en ballong som ska explodera. Jag får tillfällig lättnad av att göra det. Men jag blir rädd. Snart kommer det bli att jag sitter med rakblad och skär mig. Jag vill inte hamna där igen.
Jag har också så grov panik. Jag måste söka jobb igen eftersom vi inte har någon mer ekonomi för att klara oss längre tid. Jag har panik över det eftersom jag kan inte jobba och må såhär. Hur ska jag kunna klara av det utan att krascha ännu mer? Det är ungefär som att kasta tändvätska på en brinnande eld.
Panik. Panik. Panik. Panik. 

English: 

I'm so damn tired all the time. It's as if I'm completely out of energy.

I have started eating a higher dose of vitamin D now. There are studies that it can help against mental illness. We can only hope that it is only the season that increases my fatigue. Or it is the depression that is causing it.

I continue to scratch myself. It's like letting the air out of a balloon thats about to explode. I get temporary relief from doing so. But I get scared. Soon it will be that I sit with the razor blade and cut myself. I don't want to end up there again.

I also got panic so much. I have to look for a job again because we have no more finances to cope with longer. I panic about it because I can't work and feel like this. How can I manage without crashing even more? It's kind of like throwing lighter fluid on a burning fire.

Panic. Panic. Panic. Panic.

Fuck off (Fuck off)

Jag blir så frustrerad!
Jag har varit sjukskriven nu över en månad och jag får ingen ekonomisk ersättning över huvudtaget! Inte från försäkringskassan och inte från socialförvaltningen heller. Dem tycker att jag ska skilja mig så får jag pengar annars kan ju min man försörja mig enligt dem. Är vi tillbaka på 1850 talet?!
Jag har gråtit och gråtit och klöst mig under lång tid nu.
Min man fick ta ett lån för att vi skulle kunna betala hyra och mat.
Helt sjukt att man inte ska få hjälp i ett välfärdssamhälle. Fuck off.
Och nu har jag fått sparken dessutom pga min psykiska ohälsa. Så jävla lämpligt. 

Ps. Min man skaffade mig en liten kattunge när jag kom hem från avdelningen (vilket han säger att han inte skulle gjort om han visste att vi skulle få sådana här problem)

English: 

I get so frustrated!

I have been on sick leave for over a month now and I do not receive any financial compensation at all! Not from the Social Security Office and not from the social services either. They think I should get divorced so I get money otherwise my husband can support me according to them. Are we back in the 1850s ?!

I have been crying and crying and scratching myself in panic for a long time now.

My husband had to take out a loan so we could pay rent and food.

Absolutely sick that you should not get help in a welfare society. Fuck off.

And now I have also been fired because of my mental illness. So fucking appropriate.

Ps. My husband got me a little kitten when I got home from the ward (which he shouldent have if we knew we should get this kind of problem)

Hemma från avdelningen (home from the pshyc ward)

Har varit hemma nu i ca en vecka. Vart utskriven för att jag inte längre har känslosammabrott. Så väldans typiskt att man inte får hjälp när man inte är sjuk, men man är för frisk för att få hjälp? Nu få ju min ordinarie psykiatri ta vid. Var där idag och träffade sjuksyster. Men nu ett annat problem. Jag får inte någon ersättning från försäkringskassan, eftersom jag inte haft arbete i ett halvår. Så nu får jag ingen hjälp där heller fast jag är sjuk.
Min sjuksyster hjälpte mig att skriva ut mitt läkarintyg som jag ska ta med mig till socialförvaltningen. Och hoppas att jag får igen ett försörjningsstöd.
Jag fick ett sammanbrott igår och klöst sönder mig igen. Och jag pratar inte om en liten rispa, utan klöst tills det blödde.
Det hjälper något. Det lindrar ångesten lite. Tillfälligt. Men bara tillfälligt

English: 

Have been home now for about a week. Been discharged because I no longer have emotional breakdowns. So typical that you don't get help when you're not sick, but you're too healthy to get help? Now my regular psychiatry needs to treat me. Was there today and met my nurse. But now another problem. I do not receive any compensation from the insurance fund, as I have not had work for six months. So now I get no help there even though I'm sick.

My nurse helped me print out my medical certificate which I will take with me to the social services department. And hope I get a support grant again.

I had a breakdown yesterday and I scratched myself again. And I'm not talking about a little scratch, but scratching until it bleed.

It helps something. It relieves anxiety a little. Temporarily. But only temporarily